När jag läste till civilekonom i slutet av 90-talet stod ämnet Finansiell ekonomi högt i kurs. Jag minns en omtalad kursbok, ”Principles of Corporate Finance” av Brealey and Myers, som lärde ut de viktigaste teserna. En av dessa handlade om att redovisning inte spelar någon avgörande roll.
Under rubriken ”Sex lärdomar om marknadseffektivitet” fick vi bland annat veta att det inte existerar några ”finansiella illusioner”. Man kan disponera en balans- och resultaträkning på mängder av olika sätt, men i slutändan är det de verkliga kassaflödena som räknas. Ett företag höjer inte sitt värde genom kreativ bokföring.
Det var inte bara inom finansiell ekonomi som redovisning betraktades som mindre relevant. Jag minns också lärare i nationalekonomi med liknande inställning, vilket bidrog till att dessa ekonomer varken kunde förutse eller senare förstå skandalerna inom Enron och andra företag.
Det fanns en övertro på mänsklig rationalitet, att beslut följer logiska överväganden, att ytan inte har någon betydelse.
Detta trots att vi från våra verkliga liv vet hur mycket beslutsfattande kan skilja sig från den enkla läroboksmodellen.
Det finns en stark föreställning om att vi nogsamt utvärderar alternativ och granskar alla siffror och bokstäver, när det i själva verket ofta förhåller sig tvärtom: först bestämmer vi oss, sedan letar vi argument för att motivera vårt agerande.
Hur saker och ting presenteras för oss – i årsredovisningar, matbutiker, partiprogram – har en stor betydelse för våra val.
Bara en sådan enkel sak som i vilken ordning måltiderna ligger upplagda i en bufférestaurang, kan avgöra vilka rätter som blir populära. I ett experiment inom ekonomisk psykologi undersökte man vad som inträffade när desserten placerades före huvudmåltiden i en restaurang med självbetjäning. Effekten blev att många fler besökare valde att också köpa en efterrätt.
I politiken har de flesta insett betydelsen av hur saker och ting framställs, inte minst märks detta i språket. De som vill kvotera föräldraförsäkringen talar om en ”individualisering”, medan motståndarna varnar för en ”tvångsdelning”. De som privatisera statliga företag kallar detta för en ”effektivisering”, medan andra pratar om en ”utförsäljning” av vårt gemensamma ägande (här markerar prefixet ”ut” avståndstagandet).
Att staten tänkt igenom sin redovisning till medborgarna syns tydligt på skatteområdet. För att kunna försvara världens högsta skattetryck ska svenskarna i så låg utsträckning som möjligt märka hur mycket de betalar till det offentliga.
Således ska momsen enligt lag vara inbakad i totalpriset (i många amerikanska delstater är det tvärtom – där anges priserna exklusive mervärdesskatt). Vidare ska arbetsgivarna betala en särskild avgift ovanpå bruttolönen, vilket gör att den anställde ofta inte känner till storleken på den verkliga löneskatten.
Dessutom är det arbetsgivaren – inte löntagaren – som sköter inbetalningen till skattemyndigheten varje månad, vilket innebär att de flesta svenskar inte är medvetna om att det allmänna tar mer än hälften av deras inkomst i anspråk.
Att enskilda företagare är mycket mer kritiska till skatterna än svensken i gemen kan förstås mot denna bakgrund: de har praktisk erfarenhet av hur systemet fungerar.
God redovisningssed är ett flytande begrepp inom politiken. Det finns inga revisorer som systematiskt granskar räkenskaperna, inga lagar som reglerar bokföringen, inga bolagsstämmor som uttalar sig om ansvarsfrihet – bara väljare som vart fjärde år besöker vallokalen.
Jag gissar att de skulle göra bättre val om de gick en grundläggande kurs i redovisning.
Peter Wolodarski är ledarskribent på Dagens Nyheter.