Regeringen har för avsikt att utreda behovet av en ny småföretagsform utan personligt ägaransvar. Samtidigt ger läsningen av Justitiedepartementets nyligen utgivna PM (JU 2006/8869/L1) upphov till en del frågor. Av promemorian att döma är avsikten att utreda behovet av en ny form av enmansbolag. I princip handlar det i så fall om att tillskapa en enskild firma med juridisk personlighet men utan personligt ägaransvar.
Betecknande nog ger nämnda PM uttryck för tveksamhet till om en sådan produkt verkligen skulle innebära några förenklingar för enmansbolagen. Detta är naturligtvis en kärnfråga. Om den eftersträvade förenklingen inte uteslutande avser borgenärsskyddsreglerna, samt en del procedurregler, har enmansbolaget bara marginella vinster av en annan reglering än den som finns idag. I själva verket kan man troligen säga att den enda kategori av alla aktiebolag som inte har några särskilda problem med aktiebolagslagen är just enmansbolagen. Anledningen är att ägaren ensam beslutar om allt som rör bolagets interna förhållanden. Några intressemotsättningar kan inte uppkomma och ägaren kan därför helt bortse från alla regler om organisationen av bolaget och om dess beslutsfattande. Enmansbolagen utgör alltså inte rätt adressater för en ny företagsform.
En reform behövs, men den bör i stället ta sig an den långt mer fruktbärande uppgiften att utforma en ändamålsenlig företagsform för alla de ägarledda fåmansföretag som bedrivs i aktiebolagsform. Till skillnad från många andra länder har vi inte någon företagsform med begränsat ansvar som tillgodoser behoven hos dessa företag. Tillsammans med Finland intar Sverige tvärtom en närmast unik ställning i västvärlden genom att insistera på att ha en och samma företagsform för alla typer av företag med begränsat ägaransvar. Till stora delar samma aktiebolagsrättsliga regler gäller oavsett om det är fråga om en multinationell börsjätte med spritt ägande eller ett småskaligt fåmansföretag med anställda och företagsledande ägare. Den ofrånkomliga slutsatsen blir därmed att Sverige i dagsläget inte erbjuder någon lämplig företagsform för den största delen av alla aktiebolag.
Under det remissförfarande som föregick införandet av aktiebolagslagen framförde bl.a. Svenskt Näringsliv synpunkten att lagförslaget i grunden fjärmade sig från hur många företagare såg på sina företag och sin verksamhet. Det var i synnerhet lagens starka betoning av att vinst på satsat kapital är allt som räknas som vållade huvudbry. Dessa invändningar bemöttes med argumentet att en stor del av lagens bestämmelser inte påverkar de mindre företagens vardag samt att dessa företag kan undvika lagens effekter genom att införa alternativa bestämmelser i bolagsordningen eller genom att vid varje särskilt beslutstillfälle överenskomma om att avvika från lagen.
Argumentet missar inte bara målet, utan förutsätter också den sällsamma inställningen att samhället inte aktivt och medvetet bör underlätta villkoren för verksamhet i aktiebolagsform. Att ägarna från fall till fall kan avvika från stora delar av lagen genom överenskommelser är naturligtvis i teorin korrekt, men förutsätter just att intressemotsättningar inte gör sig gällande bland ägarna. Dessvärre är detta långtifrån alltid fallet inom fåmansföretagen. Att erbjuda en lag som företagare själva måste undvika innebär att lagstiftaren ålägger den enskilde att använda resurser i form av tid och pengar för att justera regelverket. Till detta kommer att regelverket framstår som svårhanterligt även för erfarna advokater. Förändringar av bolagsordningen, liksom att utforma aktieägaravtal, kräver kvalificerad expertmedverkan. Gränsen mellan vad som är tillåtet och förbjudet är dessutom långt ifrån klar och kräver därför ingående – och kostnadskrävande – analyser. Detta är en uppgift värd namnet. Det har nämligen visat sig att det även efter ingående insatser av forskningskaraktär är omöjligt att med säkerhet uttala sig om dessa gränser. Var och en inser att kostnaderna är mycket höga för att undvika allt för stor osäkerhet, liksom för att över huvud taget identifiera gränsen mellan vad som är säkert och osäkert. Alla dessa kostnader har lagstiftaren ogenerat vältrat över på enskilda i stället för att reda ut begreppen i lagen.
När lagstiftningen nu utgår från att den enda ägarpreferensen är största möjliga avkastning på satsat kapital, framkallar detta bilden av att alla aktieägare är kapitalplacerare. Deras enda intresse är att värdet av denna placering maximeras. Eftersom ledningen dessutom antas vara skild från ägandet anonymiseras aktieägarna och kapitalandelen skjuts fram än mer. Aktieägarens person har med andra ord ingen betydelse i den nu gällande lagen. Från ett praktiskt och vardagligt företagarperspektiv är denna bild inte tillräckligt verklighetsförankrad.
Aktiebolagslagen är uppbyggd omkring kapitalandelens betydelse. För att lagen skall vara ändamålsenlig krävs därför att aktieägarna verkligen utgör ett kollektiv av kapitalplacerare, där insatsen av humankapital inte spelar någon roll. Att denna förutsättning brister för de flesta aktiebolag innebär att företagare i dagsläget antingen får finna sig i att vara underkastade en mindre lämplig reglering eller acceptera betydande kostnader och olägenheter för att genom avtal förändra aktiebolagets regelverk till något som mer liknar den syn ägarna har på sina egna företag.
En kommande utredning bör inte väja för de svårigheter som det innebär att optimera mellan insatser av humankapital och sedvanliga kapitalplaceringar. Att erbjuda en personassociationsform utan personligt ansvar har en rik potential. Sverige ligger efter i utvecklingen och bör kunna tillgodogöra sig andra länders erfarenheter – goda som dåliga – av nya associationsformer. Att skapa en ny enskild firma har ingen sådan potential så vitt vi kan se.
Jur.lic. Niklas Arvidsson är doktorand och jur.dr. Per Samuelsson är professor i handelsrätt vid Lunds universitet.