Debatt: Genmäle till Anders Palm – Vad är rätt värdering av pensionsutfästelser?

Anders Palm tar i en artikel i Balans nr 5/2005 upp flera komplicerade frågor kring hur pensionsutfästelser bör värderas. Jag vill gärna balansera och komplettera hans framställning något.

Modeller för att hantera osäkerheter

När man ska värdera framtida pensionsbetalningar – som ska äga rum flera decennier längre fram i tiden, och där det inte är helt säkert om pensionsutbetalningen verkligen ska ske – därför att den anställde avlidit dessförinnan – och där det definitivt är osäkert hur länge pensionsutbetalningen ska pågå, måste osäkerheterna hanteras.

För hanteringen av dessa osäkerheter av framtida pensionsbetalningar finns matematiska (aktuariella) modeller som bygger på statistik och prognoser, och som är vedertagna och väl fungerande. Det är sällan som det uppstår diskussioner om just denna osäkerhet som handlar om människors livslängd.

Diskonteringsräntan

Det långa tidsperspektivet innebär emellertid också att det finns en annan viktig ingrediens i värderingen av pensioner, nämligen tidspreferensen.

Att beräkna värdet av ett pensionsåtagande innebär att med hänsyn till uppskattad livslängd diskontera de framtida pensionsutbetalningarna till beräkningstidpunkten, med användning av någon diskonteringsränta. Frågan är vilken diskonteringsränta som ska användas.

Med tanke på det långa tidsperspektivet för pensioner betyder små variationer i diskonteringsräntan stora variationer i pensionsåtagandets värde. Ju högre diskonteringsränta, desto lägre skuld och vise versa.

Med ett ”trygghetsperspektiv” på pensionstryggandet ligger det nära till hands att välja en lägre diskonteringsränta snarare än en högre, eftersom det innebär att en högre skuld redovisas.

Hittillsvarande regleringar

Traditionellt har vi haft en fast ränta som fastställts av Finansinspektionen (FI). Den tiden synes nu – dessbättre – vara förbi som en följd bland annat av tjänstepensionsdirektivets implementering.

Här finns det skäl att stanna upp och betrakta de olika situationer i vilka pensioner värderas. Förenklat kan man säga att pensionsutfästelser värderas:

• i de tjänstepensionsinstitut (försäkrings bolag, pensionskassor) där de tryggas

• i juridiska personer som lämnat direkt pensionsutfästelser (tryggade till exempel genom stiftelseavsättning eller kreditförsäkring) samt

• i noterade koncerner som ska redovisa anställdas förmåner enligt International Financial Reporting Standard, IFRS – eller speciellt International Accounting Standard 19 (IAS 19).

Jämför man värderingsmetodiken för olika värderingssituationer ser man att försäkringsbolagen beräknar avsättningar enligt FRL/FFFS (försäkringsrörelselagen/Finansinspektionens författningssamling). Företag redovisar pensionsutfästelser enligt tryggandelagen eller enligt de internationellt anpassade regelverken RR 29/IAS19/IFRS. Skillnaderna i värderingsmetoder är väsentliga (se tabell nedan).

Dagens brister

Skillnaderna illustrerar bristerna i nuvarande regelverk, som dels innebär bristande transparens och dels innebär en felaktigt periodiserad pensionskostnad. Det är lätt att glömma bort att redovisningen av värdet av pensionsåtaganden också innebär en viss kostnadsperiodisering – eller en grund för beräkning av försäkringsavgifter till ett tjänstepensionsinstitut.

Förutom diskonteringsräntan är även inflationsantagandet en faktor som fungerar som en negativ diskonteringsränta, och som kräver sin särskilda diskussion eftersom pensioner oftast är indexerade med ett inflationsmått.

Reservering för framtida skattebetalningar är naturlig i ett tjänstepensionsinstitut men mer diskutabel i en koncernredovisning.

De anmärkningsvärt stora skillnaderna visar att det förelegat viss brist på insikter hos lagstiftaren, även med beaktande av utjämning över tiden och med beaktande av att lagstiftningen inte styr marknaden.

Något måste göras

Skillnaderna pekar också på att något måste göras åt regleringen av dessa frågor, och tillfället är nu när Tjänstepensionsdirektivet implementeras i svensk lag. Finansinspektionen har nu, med Tjänstepensionsdirektivets aktsamhetsprincip som grund, möjlighet att skapa konsistenta ramar för värdering av pensionsutfästelser.

En princip kunde härvid vara att det alltid går att göra en realistisk värdering av pensionsåtaganden, byggd på marknadens prissättning och på realistiska antaganden. Om det av något skäl krävs säkerhetsmarginaler, bör dessa uttryckas tydligt och explicit.

Men skillnaderna visar också på att den av Anders Palm önskade konservativa värderingsnormen egentligen aldrig funnits. Låt vara att det för cirka tio år sedan faktiskt råkade vara så att värderingsnormerna enligt Tryggandelagen sammanföll med Alectas grunder för inlösenpremier.

Realistisk fluktuation

Att basera värderingen av pensionsutfästelser på ett försäkringsbolags värderingsgrunder har dock uppenbara brister och den tiden torde vara förbi när pensionsförsäkringsbolag med stöd av FI:s reglering, satte normen för värdering av företagens pensionsutfästelser. Man kan möjligen förenkla diskussionen med att säga att värderingar av framtida pensioner kan pendla mellan ”realistisk fluktuation” å ena sidan, och ”betryggande stabilitet” å den andra. I de moderna tillsynsangreppssätten och enligt aktsamhetsprincipen i tjänstepensionsdirektivet, är den realistiska fluktuationen det dominerade synsättet, även om pensioner är så långsiktiga att de kortsiktiga realistiska fluktuationerna egentligen inte ger särdeles mycket väsentligt tillskott till bedömningarna. Med konsistens mellan olika värderingsituationer skulle vidare pedagogiska poänger stå att vinna.

Om man till exempel väljer att göra värderingarna realistiska och så långt möjligt anknytande till marknadens värderingar kan man vid behov lägga explicita och tydliga tillägg, exempelvis till skulderna, för att markera att här åläggs en extra marginal.

Ur fiskal synpunkt kan det finnas intresse av att begränsa en sådan marginal, eftersom den kan utnyttjas för att skjuta upp skattebetalningar i ”för stor” utsträckning.

Ur ett tjänstepensionsinstituts synvinkel kan marginalen fylla syftet att klara stresstesterna, dvs. att på ett explicit sätt minska risken.

Att införa en ökad grad av transparens, måste vara vällovligt oavsett vilket perspektiv man än granskar frågan ifrån. I det avseendet tror jag Anders Palm och jag är överens.

Björn Nilsson är seniorkonsult på Hewitt, Retirement & Financial Management.