I föregående nummer av Balans (nr 5/2004, reds anm.) redogörs i en artikel (Risk för överraskningar vid klassificering av långfristiga hyresavtal enligt IAS 17 – Val av ränta viktig, implicit ränta eller marginell låneränta? av Carl Grefberg, Bo Nordlund och Camilla Wideroth) för att en relevant marginell låneränta är svår att fastställa för leasetagare som inte har långfristiga obligationer utställda.
I sin analys anger författarna att klassificeringen av leasingavtal kan komma att bli avhängig vem som är leasetagare om den marginella låneräntan används. Detta föranleder författarna att dra slutsatsen att man vid klassificeringen av långfristiga leasingavtal bör söka leasegivarens ej garanterade restvärde vid leasingperiodens slut för att på detta sätt härleda den implicita ränta varmed sedan minimileaseavgifterna diskonteras. Genom ett sådant förfarande skulle också identiska leasingavtal alltid komma att klassificeras på samma sätt, oavsett vem leasetagaren är.
Om den implicita räntan kommuniceras av leasegivaren till leasetagaren är det självklart så att den implicita räntan ska användas om den kan bedömas som rimlig. I många fall undviker leasegivaren att avslöja den implicita räntan för leasetagaren och detsamma gäller information om leasegivarens beräknade restvärde. Givetvis ska leasetagaren göra en framställan till leasegivaren och ställa en förfrågan om den implicita räntan eller använt restvärde.
Om leasegivaren inte önskar eller kan lämna ut dessa upplysningar, ifrågasätter vi starkt att LAS 17 (och RR 6:99) i sådana fall skulle tillåta att leasetagaren gör egna uppskattningar av leasegivarens ej garanterade restvärde för att beräkna den implicita räntan. IAS 17 (och RR 6:99) anger att nuvärdet av minimileaseavgifterna ska beräknas med utgångspunkt från leasingavtalets implicita ränta om denna är känd. Om den implicita räntan inte är känd ska leasetagarens marginella låneränta användas.
I denna del överensstämmer reglerna med den amerikanska leasingrekommendationen FAS 13. FAS 13 definierar den implicita räntan på samma sätt som IAS 17, och anger att en förutsättning för att leasetagaren ska få använda sig av den implicita räntan är att ”it is practicable for him to learn the implicite rate computed by the lessor”. Praxis i USA med avseende på denna skrivning är att FAS 13 inte avser att leasetagaren ska försöka göra uppskattningar av den implicita räntan utan endast beakta den implicita räntan om den faktiskt kommuniceras av leasegivaren eller på annat sätt är tillgänglig. Leasegivarens vägran att informera leasetagaren om sin implicita ränta är sålunda tillräcklig orsak för att leasetagaren måste luta sig enbart på den marginella låneräntan.
Sammanfattningsvis menar vi att IAS 17 uttryckligen anger att den implicita räntan endast ska användas om denna är känd. FAS 13 som i detta avseende är snarlik IAS 17, ger ytterligare stöd för en sådan tolkning.
Avslutningsvis vill vi också understryka att det inte synes som en orimlig effekt att klassificeringen av ett leasingavtal kan komma att bli avhängig den som är leasetagare, när den marginella låneräntan används. Tecknande av ett finansiellt leasingavtal innebär en form av finansieringslösning, och leasegivaren fastställer troligen storleken på hyran, i en förhandlingssituation, baserat på vilken kreditvärdighet leasetagaren har.
Företag med hög kreditvärdighet kan således förväntas erhålla en lägre hyra än ett företag med låg kreditvärdighet. Att diskontera dessa högre/lägre minimileaseavgifter med olika ränta beroende på aktuell kreditvärdighet förefaller i högsta grad rimligt.
Auktor revisor Carl-Eric Bohlin och auktor revisor Claes Janzon är verksamma vid Öhrlings PricewaterhouseCoopers.