Kan den svenska bolagsstyrningskodens krav på internkontrollrapportering hjälpa företagen att utveckla sin verksamhet och finns det affärsmässiga skäl att frivilligt ta ytterligare steg? Det var en av många frågor kring den svenska koden som behandlades vid ett välbesökt seminarium som arrangerades av Deloitte i Stockholm i mitten av maj.
Seminariet inleddes med ett antal talare som belyste koden utifrån olika perspektiv. Därefter följde en paneldebatt med Lars Otterbeck, vice ordförande i Kollegiet för svensk bolagsstyrning, Michael Treschow, ordförande i Svenskt Näringsliv, Dan Brännström Generalsekreterare i FAR, Mats Arnhög, styrelseordförande i Active Biotech och Helena Haraldsson aktiestrateg på Carnegie.
Paneldebatten kom att kretsa kring frågor som:
om det hade varit bättre med lagstiftning än en frivillig kod
hur mycket tid och kraft som lednings- och styrelse arbete ska behöva ägna åt bolagsstyrning och
om nivån på internkontrollrapporteringen enligt den svenska koden visavi Sarbanes Oxley-Act.
Några av slutsatserna, som de flesta paneldeltagarna ställde sig bakom, var att självreglering är effektivare än lagstiftning och att affärsutvecklingen inte får bli lidande av den ökade fokuseringen på bolagsstyrning, särskilt internkontroll. Dessutom verkade panelen vara överens om att interkontrollrapporteringen enligt koden inte bör bli lika omfattande och detaljreglerad som den som Sarbanes Oxley-Act lett till.