Debatt: Idrott och ekonomi – Hur får man det att gå ihop?

Den 20 februari 2005 avgjordes till sist att Örebro SK flyttades ner från Allsvenskan i fotboll till Superettan på grund av brister i klubbens ekonomi. Det är det andra fallet av degradering av en klubb i Sverige av det skälet.

I fjol flyttades AIK Hockey ner till div. 1. En bekant till mig som bara läst rubriker om Örebro SK:s kamp mot Svenska Fotbollförbundets regler frågade mig ”Varför blev det på detta viset?” Mitt svar var enkelt men med reservation för att jag var felaktigt informerad: ”Örebro SK hade ett negativt eget kapital när ekonomin skulle bedömas. Det berodde på att klubben sålt sin spelartrupp för drygt 5 miljoner, som lagts till kapitalet, men låtit bli att skriva bort bokförda värdet på nära 2 Mkr för sålda spelare.”

Om detta har professorer i företagsekonomi och framstående advokater tvistat under lång tid. Redan i den elementära bokföringsutbildningen får man lära sig hur kostnader för sålda varor och tjänster ska behandlas men många tror kanske att idrottsekonomi är något helt unikt? Så är det inte. I den sista instansen fanns ett intressant inlägg angående kringgående av uppskrivningsförbudet från den advokat som företrädde Fotbollförbundet. Föga anade vi att idrottens underbara värld kunde innehålla så principiellt intressanta redovisningsfrågor.

Ekonomiska problem

Vi har kunnat läsa om flera fall av andra ekonomiska problem inom idrottsrörelsen. Det har varit skatteproblem för idrottsklubbar som ”glömt” att lämna inkomstuppgifter för ersättningar av olika slag och uteblivna betalningar av reklamskatt. Andra exempel är betalning av ”svarta ersättningar”, försummelser mot skatteförordningar, godkännande av vidlyftiga spelarköp utan att finansieringen varit ordnad, försummelse att rapportera föreningens resultat och ställning korrekt och regelbundet till styrelsen etc.

Det finns inom många sporter ett regelsystem där straffsatsen i domarens regelbok går från frispark och straff till gult respektive rött kort och utvisning. Men när har vi läst eller hört talas om att en kassör, ordförande eller annan inom styrelsen eller ledande tjänsteman på kansliet som misskött sitt ansvar för ekonomifrågor (men inte gjort något brottsligt) har fått rött kort och blivit skild från sin uppgift? Visst har det väl hänt men säkert alldeles för sällan.

Ett skäl kan vara att förtroendeuppdragen i idrottsrörelsen är ideella och oftast helt oavlönade.

Hur ska man då kunna ställa krav? Ett annat skäl kan vara att den idrottsliga verksamheten prioriterats långt högre än en sund ekonomi. Här finns intressanta uppgifter för kvalificerade revisorer både när det gäller rådgivning och revision. Jag vill dra en lans för min förra yrkeskår:

Engagera er i idrotts rörelsen och erbjud er yrkeskunskap. Många intressanta uppgifter väntar.

En sund ekonomi

På Riksidrottsförbundets (RF) hemsida på Internet finns några mycket kloka synpunkter på temat idrott och ekonomi:

”Inom idrotten hanteras allt mer pengar ... All hantering ska ske efter sunda principer med hänsyn taget till vår folkrörelses etiska krav. Vi vill motverka och förebygga ekonomiska oegentligheter på alla nivåer inom idrottsrörelsen. Ekonomiskt fusk är per definition att betrakta som ekonomisk dopning. Det är samtidigt viktigt att de ideella föreningarna har så tydliga och rimliga skatteregler som möjligt.”

Idrottsrörelsen är enligt RF:s statistik Sveriges största folkrörelse. I de cirka 26.000 idrottsföreningarna finns cirka 400.000 medlemmar med förtroendeuppdrag som ledare, tränare och styrelseledamöter. Det är svårt att försöka sig på ett generellt omdöme när det gäller omfattningen och allvaret i dagens idrotts problem med ekonomin.

Ett skäl är att de flesta idrottsföreningar enligt Riksidrottsförbundets statistik är alldeles för små. Genomsnittet för hela idrottsrörelsen är bara 192 medlemmar. Störst genomsnitt har golf med 1.263. Bland de stora publikidrotterna redovisar fotboll 302, bandy 223, handboll 193, ishockey 147 och innebandy 127 medlemmar i genomsnitt per förening. Det är medlemstal fjärran från vad de så ofta omskrivna elitidrottsklubbarna i fotboll och ishockey redovisar.

Svårt hitta ekonomisk information

Många föreningar har hemsidor på Internet fulla med mycket detaljerad information om matcher, serietabeller etc. men det finns sällan något om ekonomin. Varför? Är inte medlemmarna intresserade av att få löpande information om ekonomisk ställning och resultat?

Jag är det och jag tror många med mig. Varför inte t.ex. åstadkomma och på Internet lägga ut både väl anpassade årsredovisningar, som presenterar verksamhetens omfattning, möjligheter och problem plus en fyllig och lättförståelig beskrivning av ekonomin?

Här finns ett intressant område där revisorer kan hjälpa till med goda råd för att göra ekonomin begriplig för alla involverade, både styrelser och medlemmar.

Behov av utbildning och erfarenhetsutbyte

Men den viktiga grunden anser jag vara att RF och specialförbunden snabbt tar initiativ till utbildning i idrottsekonomi på samma förnämliga sätt som man sköter utbildning av tränare och domare. Detta kan ske genom idrottens egen utbildningsorganisation SISU i samverkan med andra utbildningsorganisationer. Utbildningen skulle rikta sig till både styrelseledamöter i allmänhet, ordförande och kassörer i synnerhet och naturligtvis till tjänstemän som arbetar med ekonomifrågor i de större klubbarna. Här ska betonas det ansvar som funktionärerna har för ekonomin och hur viktigt sambandet mellan sund ekonomi och idrottsliga framgångar är för föreningen.

Själv är jag beredd att förmedla kontakter och hjälpa till på olika sätt utan ersättning och jag är övertygad om att det i idrottsföreningarna finns många medlemmar med erfarenhet av ekonomi och utbildning som gärna ställer upp som instruktörer och handledare. Jag tror att många revisorer också gärna skulle ställa upp. Men detta förutsätter så klart att förbunden, föreningarna och deras ledare verkligen vill få ordning på idrottsrörelsens ekonomi.

Idrottens finansiering

Idrottens totala finansiering är en intressant historia. Många tror nog att det är sponsorerna som håller i gång idrotten. Så är det inte. Sponsorernas bidrag, inte minst till den massmedialt intressanta arenaidrotten, är betydande och uppskattas till 900 miljoner. Det är ändå bara knappt 12 procent av idrottens finansiering, ideella ledarinsatser oräknade.

För den största insatsen svarar i stället oavlönade ledare och andra engagerade – enligt beräkningar cirka 15 miljarder årligen om det ideella ledarskapet skulle betalas av samhället. Det största samhällsstödet kommer från kommunerna som skjuter till cirka 4,5 miljarder varav 3,3 miljarder är kapitalkostnader för anläggningar och 1,2 miljarder kontant för aktivitets- och ledarbidrag. Staten står för 500 miljoner (ökas genom Handslaget, en satsning på barn- och ungdomsidrott, som ska ge 1 miljard över flera år) och Svenska Spel 800 miljoner. Idrotten får cirka 100 miljoner från landstingen. Representanter för idrottsföreningar säljer lotter för Bingolotto. Den cirka 1 miljard per år under nu 12 år, som kommit från Bingolotto har varit mycket betydelsefull för många föreningar. Dessvärre verkar Bingolotto minska i popularitet och därmed minskas också bidragen till föreningarna.

Vad kan man lära av all denna statistik om idrottsrörelsen omfattning och ekonomi? Först av allt är jag själv imponerad av den stora betydelse som ideella ledare har. För det andra är jag förvånad över att kommersiella intressen spelar så relativt liten roll inom idrotten.

Elitidrotterna fotboll och ishockey ingår närmast i underhållningsindustrin men utgör med sina ofta hisnande övergångssummor och höga löner likväl bara en liten del av hela idrottsrörelsen i Sverige.

Elitlicenser

Svenska Fotbollförbundets stadgar föreskriver att föreningarna bl.a. ska bedriva sin verksamhet med sund ekonomi och iaktta god redovisningssed. 1999 togs beslut om att införa elitlicens för Allsvenskan och Superettan. Införandet skedde under år 2002 baserat på årsbokslut för 2001.

Under 2001 beslutades motsvarande för damallsvenskan där införande sker 2005 utifrån 2004 års bokslut. Fotbollförbundet har alltså haft en lång infasningstid för föreningarna mellan beslut och verkställighet som jag tror varit bra. Föreningarna har getts tid att ställa om organisationen och att anpassa sig till de nya kraven. Förbundet sammanställer sedan 1999 uppgifter om de allsvenska föreningarnas ekonomi.

Tabellen nedan visar i sammandrag uppgifterna 2003 för herrfotbollens totalt 100 föreningar i miljoner kronor.

Tabellen visar i sammandrag uppgifterna 2003 för herrfotbollens totalt 100 föreningar (belopp i miljoner kronor).

Det är en imponerande omsättning på totalt över 1 miljard men ett klent resultat på minus 31 Mkr för dessa 100 föreningar i de tre högsta divisionerna. Att förlusten nästan helt hänför sig till allsvenskans 14 föreningar är alarmerande. Tre allsvenska föreningar (varav en nu degraderats) redovisar negativt kapital. Sifferuppgifterna är hämtade ur rapporter som finns på Fotbollförbundets hemsida på Internet.

Förbundets ekonomichef Kjell Sahlström, som svarar för rapporterna, skriver bl.a. att ”allmänt sett är de flesta föreningar underkapitaliserade” och pekar på olika vägar att stärka positionerna. Jag citerar några kloka ord:

”Idrottsverksamhetens särart är att man i verksamheten har att arbeta parallellt med såväl verksamhetsmål i form av sportsliga elitmål och sociala idrottsliga breddmål, som ekonomiska mål. Styrningen för att hitta balansen mellan dessa mål är inte lätt. Detta kan också vara en viktig förklaring till att föreningarna har svårt att bygga upp ett eget kapital. Kostnadsbesparingar leder lätt till sämre förutsättningar att nå verksamhetsmålen, vilka hos bl.a. många supporters och medlemmar ofta får den största uppmärksamheten. Införandet av Elitlicensen har dock inneburit att förståelsen för att inte ha negativt eget kapital har ökat väsentligt.”

Idrott satt på bolag

Ett nytt inslag inom idrott på elitnivå och ekonomi lanserades 1997 när Djurgården tog det historiska beslutet att bolaget Djurgården Hockey AB skulle bildas och börsintroduceras på Stockholms Fondbörs O-lista. Riksidrottsförbundet fann emellertid efterhand att börsintroduktionen stred mot RF:s stadgar och att bolagsbildningen inte var tillåten.

Redan efter två år beslöt dock RF tillsammans med Fotbollförbundet och Ishockeyförbundet efter grundliga utredningar att godkänna bolagisering av idrottsverksamhet. Inte nog med det, man accepterade även att externa investerare blev aktieägare i idrottsaktiebolaget men under bl.a. den absoluta förutsättningen att en ideell idrottsförening ägde rösträttsmajoriteten.

Det var ett modigt och klokt beslut för att hantera kapitalbehovet för spel på elitnivå som också skulle underlätta för ungdomsidrotten. Idrottsaktiebolag kan sägas vara en hybrid som försöker hantera skillnad mellan företagsverksamhet och ideell föreningsverksamhet.

Idrottsaktiebolagen innebär att den intresserade nu kan få insyn i ekonomin i dessa nya bolag eftersom årsredovisningar och delårsrapporter är offentliga och lätt tillgängliga via Internet hos Bolagsverket (tidigare PRV).

Det förefaller dock med flera års erfarenhet av idrottsaktiebolag som om denna företagsform för idrottsverksamhet inte är någon helt enkel och gyllene väg för idrottsföreningar att finansiera elitidrott.

Hur har det då gått?

Jag har tittat in i fyra idrottsaktiebolag där ägarspridning gjorts. (Se tabell nedan) De finns alla i Stockholm hos två av de tre största idrottsföreningarna – AIK och Hammarby. (Vi saknar pionjären på området, Djurgården, som äger andelar i bolagen Djurgårdens Fotboll AB och Djurgårdens Hockey AB. Inget av dessa bolag är emellertid idrottsaktiebolag i egentlig bemärkelse eftersom idrottsverksamheten bedrivs av specialidrottsföreningar inom Djurgårdenfamiljen.)

Tabellen visar offentligt tillgänglig bokslutsinformation om de fyra idrottsaktiebolagen (belopp i miljoner kronor).

Det ekonomiska resultatet är ingen upplyftande läsning. Aktieägarna har t.ex. förlorat 127 av de 141 miljoner man skjutit till som kapital under några få år.

Detta är ett sammandrag av offentligt tillgänglig bokslutsinformation om de fyra idrottsaktiebolagen (belopp i miljoner kronor):

Jag har använt de årsredovisningar som kommit in hos Bolagsverket till den 15 februari 2005 samt den årsrapport som AIK Fotboll AB på Internet har lämnat för 2004. Samtliga årsredovisningar är granskade av auktoriserade revisorer.

Hur har förlusterna täckts?

Kapitalbehovet har täckts genom aktieägartillskott och flera nyemissioner för AIK:s båda bolag.

Hammarby har täckt förlusterna genom aktieägartillskott från minoritetsägaren Anschutz Entertainment Group Sweden AB, som äger 39 % av fotbollens kapital (och nyligen köpt ytterligare aktier) och 56 % av hockeyns. Detta USA-ägda bolag ingår i en stor koncern som bl.a. äger hockeylaget Los Angeles Kings.

Hur kommer det att gå i framtiden?

Jag har inte diskuterat siffrorna med företrädare för något av idrottsaktiebolagen. En reflexion är att det finns skäl att anta att ekonomin är ansträngd i AIK som spelar fotboll i Superettan nästa säsong och spelat ishockey i division 1 B, dvs. i divisioner där både biljett- och reklamintäkter är avsevärt lägre än på elitnivån, men nu avancerat till allsvenskan sedan man vunnit divisionen. Spellicensen är numera enligt uppgift överförd till AIK ishockeyförening.

Hammarby, som nyligen sålt ytterligare aktier i fotbollen till Anschutz, stärker ekonomin för föreningen och bolaget spelar i fotbollsallsvenskan även nästa säsong. Hockey(bo)laget har spelat i superallsvenskans kvalserie till elitserien men kommer inte att bli uppflyttat. Både ekonomiskt och sportsligt måste alltså 3 av de 4 analyserade idrottsaktiebolagen anses vara misslyckanden.

Hela styrelsen i AIK Fotboll AB har avgått redan innan årsrapporten för 2004 offentliggjordes med hänvisning till att man på det sättet vill ta på sig ansvaret för att framgångarna uteblivit.

Ompröva krav på idrottsaktiebolag

Ett speciellt problem med idrottsaktiebolagen är att Riksidrottsförbundet och resp. specialförbund kräver att en majoritet av rösterna ska ägas av en idrottsförening.

Dessutom krävs att både den ägande föreningen ska ha positivt eget kapital och idrottsaktiebolaget ska ha kvar minst halva det registrerade aktiekapitalet för att den spelrätt som meddelas av specialförbundet varje år ska beviljas. AIK Hockey AB och Örebro SK drabbades av detta krav.

• Kravet på eget kapital är enligt min mening berättigat. Det torde ha till kommit för att minimera risken att en förening som spelar i de högre serie systemen får konkurrensfördelar (jfr ekonomisk dopning) och under säsongen faller bort på grund av brister i ekonomin.

  Det blir spännande att se om specialförbunden kommer att följa sina egna regler när det gäller eget kapital lika strikt som en matchdomare matchreglerna. (För en ekonom förefaller det mycket enkelt att fastställa om man har kapitalbrist eller inte. Det har inget med tillgång på krediter att göra som tidningarna skrev så mycket om i fallet Örebro SK.)

  Möjligen krävs det att specialförbunden ingriper oftare, mer bestämt och i god tid för att komma tillrätta med föreningar och idrottsaktiebolag som inte uppfyller kriterierna. Liksom det finns idrottskonsulenter kanske det behövs ekonomikonsulenter som rådgivare till föreningarna?

• Kravet på att föreningen ska äga majoriteten av rösterna i ett idrottsaktiebolag är jag däremot tveksam till. Det tillkom säkert för att bevara den mycket svenska och välgrundade tanken på idrotten som en folkrörelse, som inte skulle domineras av kommersiella krafter och att medlemmarna via en förening ska ha insyn i verksamheten.

  Kanske har man också tänkt sig kunna skydda ett idrottsaktiebolag mot ett dominerande inflytande från någon olämplig aktieägare, som t.ex. de omtalade ”Firmorna”. Men det kan också handla om förmögna privatpersoner, som genom sina investeringar i idrottsaktiebolag skaffar sig ett dominerande personligt inflytande som inte stämmer med föreningstanken.

Ett skäl till min tveksamhet är att många föreningar är fattiga och man kan tänka sig att bolagiseringen tillkommit för att kunna attrahera externt kapital som en förening kanske inte kan nå på egen hand.

Genom bolagiseringen och tillförsel av externt riskkapital kan man kanske rädda spellicensen. (I ett av de ovan analyserade bolagen har man löst rösträttsfrågan så finurligt att det i bolagsordningen har tagits in bestämmelser som gör det möjligt för föreningen att vid behov stämpla om sina aktier så att man alltid har rösträttsmajoritet och på det sättet alltid uppfyller kravet på att driva idrottsverksamheten i ett bolag. Därmed uppnår man med en enkel administrativ åtgärd med någon slags automatik att kriterierna uppfylls. Jag undrar om det var så RF hade tänkt att det skulle gå till?)

Se över rösträttsreglerna

Även en fattig förening kan via sin rösträttsmajoritet bevaka att föreningens namn och klubbmärke inte missbrukas liksom att övervaka att kriterierna för att behålla elitlicensen uppfylls. Men vad gör föreningen om det blir strid mellan investerarna, som tar de största ekonomiska riskerna, och den fattiga föreningen i en viktig fråga som kräver insatser av aktieägarna i form av aktieägartillskott, nyemission eller borgen för upptagande av lån?

I den starkt konkurrensutsatta verksamhet som elitidrott är tror jag att risken är stor att penningen får tala och att de externa aktieägarna i praktiken tar över största delen av styrningen av bolaget. Man måste komma ihåg att rösträttsmajoriteten bara kan utnyttjas vid omröstning vid bolagsstämma och extra bolagsstämma och vid tvister finns det gränser för hur ofta man kan hålla extra bolagsstämmor.

Jag tycker därför att det är dags för en översyn av reglerna om röstmajoritet i elitidrotternas aktiebolag. Att ge de externa investerarna inflytande i relation till kapitalinsatsen tror jag inte skulle skada idrottsrörelsen när det handlar om kapitalkrävande underhållning som drivs i form av idrottsaktiebolag. Eller finns det andra alternativ?

Alternativ till idrottsaktiebolag

Pionjären Djurgården har efter det inledande bakslaget tagit nya och imponerande tag, särskilt inom fotbollen. Från 2006 spelar DIF elitfotboll i ett av föreningen helägt idrottsaktiebolag. Utomstående intressenter som är med och bär ekonomiska risker behålls i servicebolagen för spelarköp, arenautveckling, marknadsföring men släpps inte in i idrottsaktiebolaget.

Det är beslut om en struktur som jag hoppas kommer att få efterföljare bland andra elitidrottsklubbar och varför inte bland övriga större klubbar med ambitioner om en balanserad tillväxt.

Framtiden?

Sammanfattningsvis tror jag att besluten av förbunden för både fotboll och ishockey om degradering av klubbar som inte uppfyller kraven på sund ekonomi får stor betydelse för hela idrottsrörelsen framöver.

Jag hoppas att styrelseledamöter och andra funktionärer kommer att förstå att en ordnad ekonomi är en förutsättning för en framgångsrik idrottslig verksamhet. Jag hoppas att specialidrottsförbunden tar initiativ till utökad utbildning och erfarenhetsutbyte angående ekonomi på olika nivåer.

Jag tror inte att vi kommer att få se någon större rusning till att bilda nya idrottsaktiebolag med externa delägare. I stället tror jag att vi kommer att få se fler riskkapitalbolag bildade av förmögna ”Sports Angels” som vill tjäna en hacka samtidigt som man stöder den egna favoritklubben med finansiering av spelarköp, arenor etc.

Om detta sker under väl övervägda och sunda affärsprinciper tror jag att det är en bättre lösning än idrottsaktiebolag som sprider sina aktier till allmänheten och hoppas på en framtida börsnotering.

Jag hoppas att kåren av auktoriserade och godkända revisorer ställer sig till förfogande som rådgivare och revisorer i idrottsklubbarna. Många gör redan fina insatser men det finns plats för fler. Idrott och ekonomi är spännande!

Sune Carlsson är före detta auktoriserad revisor med idrottsintresse. Sune Carlsson medverkade senast i Balans nr 12/1988.