Det viktigaste beslutet som fattades i samband med IASB:s styrelsemöte i februari gällde redovisningen av säkringar av förväntade betalningar i samband med interntransaktioner. Enligt IAS 39 förutsätter säkringsredovisning att transaktionerna ingås med en extern part. Det innebär att transaktioner mellan företag inom en koncern endast kan göras i de enskilda företagen och inte i koncernredovisningen. Ett exempel som återges i anslutning till IAS 39 är en transaktion som berör tre företag där A är moderföretag i en koncern samt B och C dotterföretag. A och B har kronor som funktionell valuta medan C har dollar som funktionell valuta. B förväntar sig att sälja varor till C som faktureras i dollar. C förväntas i sin tur sälja varorna vidare till kunder i USA.
Det här är en vanlig transaktion som skulle kunna avse Volvo. Det som i fjol skapade oro var om säkringsredovisning skulle kunna tillämpas för den exponering som uppkommer när B säljer till C, det vill säga när ett av Volvos svenska bolag säljer till det amerikanska dotterbolaget. Enligt IAS 39:73 är svaret nej. Där utgår man nämligen från att alla interntransaktioner elimineras i samband med upprättandet av koncernredovisningen. Och när C säljer till kund uppkommer ingen exponering eftersom faktureringsvalutan är densamma som C:s funktionella valuta. Det som medfört att många företag protesterat är att även om interntransaktioner elimineras, elimineras inte den kursdifferens som uppkommer på grund av transaktionen mellan B och C när dollarkursen ändras. Det framgår av IAS 21/RR 8:11. Detta uppmärksammades redan i fjol. Beslutet i februari innebär att en transaktion mellan koncernföretag som med hög grad av sannolikhet förväntas ge upphov till ett framtida kassaflöde kan göras till föremål för säkring i koncernredovisningen. Detta förutsätter att – den valuta som betalningen är nominerad i avviker från den funktionella valutan i det företag som går in i transaktionen – transaktionen ger upphov till en kursdifferens som påverkar koncernens resultat.
IASB:s styrelsemöte i februari – Redovisning av förvärv
Det verkar nu klart att International Accounting Standards Board (IASB) under någon av de närmaste månaderna kommer att publicera ett utkast till standard som behandlar ett antal återstående frågorna om redovisning av företagsförvärv, det vill säga det projekt som betecknas Bus-Com II. En av dessa gäller redovisning av underskottsavdrag som inte redovisats som tillgång i det förvärvade bolaget men som ändå kan ha påverkat storleken av förvärvslikviden. Enligt amerikansk praxis ska det uppskattade värdet av underskottsavdraget redovisas i förvärvsbalansen. IAS 12 däremot, föreskriver att underskottsavdraget ska redovisas som tillgång i det förvärvade bolaget enligt normala regler, det vill säga när ledningen i det förvärvade bolaget bedömer det som sannolikt att avdraget kan utnyttjas. Avdraget kommer då att redovisas som en skatteintäkt i resultaträkningen mot vilken ställs en minskning av goodwill. Det som nu bestämts är att USA ska anpassa sin standard till IFRS. Motiveringen är att det är det förvärvade bolaget som i första hand kommer i åtnjutande av avdraget. Inte alla länder tillåter på samma sätt som i Sverige att bolag inom en koncern jämnar ut skattekostnaderna genom koncernbidrag.
På styrelsemötet diskuterades också vilka upplysningar som ska lämnas i samband med ett förvärv. Ett av besluten gällde ett krav på en förvärvsbalans i sammandrag. Så vitt jag förstår finns ett sådant krav i existerande standarder. IAS 7/RR 7, Kassaflöden, kräver sålunda att upplysning ska lämnas om förvärvade tillgångar och skulder uppdelade på viktigare poster. En erfarenhet från den svenska genomgången av årsredovisningar är att det finns en oklarhet om vad som avses med ”viktigare poster” vilket får antas vara detsamma som en ”förvärvsbalans i sammandrag”. Detta uppmärksammades också av IASB som föreslog att den nya standarden ska innehålla ett exempel som klargör vad som åsyftas. IASB diskuterade också om kravet på upplysning om förvärvade tillgångar och skulder skulle inkludera hur dessa värderats i det förvärvade företaget, det vill säga storleken av den omvärdering som görs i samband med förvärvet. Det ansågs att sådan information skulle kunna vara användbar för en bedömning av framtida kassaflöden. Förslaget förkastades dock eftersom nyttan inte bedömdes motsvara kostnaderna för att ta fram informationen.
Ett nytt krav i den kommande IFRS är upplysning om storleken på eventuella tilläggslikvider vilket är en anpassning till US GAAP. Däremot röstade styrelsen mot ett amerikanskt förslag att kräva pro forma-information om hur resultat och ställning skulle sett ut om förvärvet ägt rum den 1/1 året innan. Motivet enligt IASB är att det är fel att kräva en uppskattning av verkliga värden vid en tidigare tidpunkt. Däremot rådde det enighet om att upplysning ska lämnas om vissa resultatposter som om förvärvet ägt rum den 1/1 förvärvsåret.
Finns någon framtid för nationella normgivare?
EU:s beslut att gå över till IFRS har medfört en diskussion om vilken roll som nationella normgivare ska spela. Ett av länderna är Storbritannien där Accounting Standards Board (ASB) gett ut ett utkast till dokument i vilket diskuteras fyra uppgifter. Den första är att medverka i utvecklingen av nya IFRS. ASB deltar redan aktivt i det arbetet. Ett exempel är diskussionerna kring en ny standard om leasing. Ett annat, numera avslutat, är standarden om aktierelaterade förmåner, IFRS 2. En andra uppgift är att påverka EU. ASB deltar aktivt inom EFRAG, det vill säga den grupp som förbereder kommissionens ställningstagande när det gäller antagandet av nya IFRS. European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG) tar också i viss utsträckning egna initiativ när det gäller redovisning i vilka ASB medverkar. Ett tredje område är utarbetande av standarder för koncerner som inte är skyldiga att tillämpa IFRS. ASB:s uppfattning är att det på sikt är önskvärt att det bara finns en uppsättning av regler, nämligen IFRS. Därför kommer arbetet att inriktas mot att successivt anpassa befintliga standarder så att de stämmer överens med IFRS. ASB förbehåller sig dock rätten att i undantagsfall frångå en IFRS. Det kan till exempel gälla ikraftträdandetidpunkten eller, att i de fall en IFRS tillåter alternativ, att föreskriva att endast ett alternativ får användas. Det fjärde området gäller utarbetande av standarder för juridiska personer. Även här är grundprincipen att redovisningen ska följa IFRS, i vart fall när det gäller värderingsfrågor. När det gäller upplysningar kan man dock tänka sig lättnader, särskilt för mindre företag. Ett femte område gäller tolkningar av existerande standarder. ASB:s uppfattning, som för övrigt sammanfaller med Redovisningsrådets, är att auktoritativa tolkningar av IFRS endast kan göras av International Financial Reporting Interpretation Committee (IFRIC), det vill säga IASB: stolkningsgrupp. Problemet är att när ett stort antal företag ska gå över till att tillämpa ett principbaserat regelverk är sannolikheten hög för att det dyker upp många frågor som kräver ett ställningstagande. När ASB uppmärksammas på en sådan fråga av generellt intresse är avsikten att ASB ska informera IFRIC. I de fall som IFRIC väljer att inte ta upp frågan, avser ASB att ge ut en egen tolkning. ASB kommer därvid att tillämpa samma procedurer som hittills, det vill säga med utkast som går ut på remiss. Kontakt kommer också att tas med andra normgivare, till exempel Rådet. Av tolkningen kommer att framgå att den inte är bindande. ASB förklarar också att i den mån som EU bildar en grupp med uppgift att tolka de standarder som antagits av kommissionen så kommer man att delta i dess arbete. Slutligen skriver ASB att de har för avsikt att fortsätta sitt arbete med den så kallade ”Operating and Financial Review” (OFR), det vill säga en standard som för närvarande saknar motsvarighet i IFRS. OFR är en kommentar till ett företags ekonomiska utveckling som syftar till att underlätta för läsarna av den finansiella informationen att bilda sig en uppfattning om företagets resultat och ställning. Förutom Storbritannien är det endast USA som för närvarande ställer krav på en sådan redogörelse. Syftet med utkastet är naturligtvis att understryka att de nationella normgivarna inte har spelat ut sin roll. ASB är självfallet en särskilt tung aktör genom sitt nära samarbete med IASB. De punkter som de tar upp i utkastet gäller dock i hög grad också för det svenska Redovisningsrådet. När det gäller Rådet pågår diskussioner som också berör det arbete som bedrivs inom Övervakningspanelen. Det som är glädjande är att det verkar som att företagens intresse för att delta i den internationella debatten har ökat. Svenskt Näringsliv har en arbetsgrupp som är mer aktiv än på många år. Sekreterare i den är Carl-Gustav Burén. Till intresset kan också ha bidragit att Jan Engström sen ett år är ledamot av IASB. Att det är viktigt för svenska företag att engagera sig, både direkt och genom Rådet, framhölls också nyligen av Stig Enevoldsen, ordförande i EFRAG, i ett anförande i Stockholm.
Samverkan med IASB
Det brittiska utkastet till dokument publiceras samtidigt som IASB tillskrivit olika normgivande organisationer och uppmanat dem att kommentera ett förslag till samarbetsavtal mellan organisationerna och IASB. Några av punkterna är att IASB åtar sig att tillhandahålla mer information om arbetet inom IASB och om planerade projekt. För normgivarnas del handlar det om att de ska framföra både egna och andras synpunkter på tekniska frågor till IASB och medverka till en aktiv diskussion inom landet kring frågor som har med tillämpningen av IFRS att göra. IASB ska också verka för att olika nationella organ ges möjlighet att delta i olika projekt. Som exempel kan nämnas att den norska Regnskabsstiftelsen varit med om att ta fram IFRS 6, Exploration for and Evaluation of Mineral Resources. I avtalsförslaget kommenteras också tolkningar av IFRS. Samtidigt som IASB framhåller IFRIC:s överordnade roll anser man att det är de nationella normgivarnas uppgift att ge ut egna tolkningar i frågor som saknar internationell relevans förutsatt att tolkningen baseras på IFRS.