Klassificering av försäkringsavtal – en komplex materia

Att införa internationella redovisningsstandarder, IFRS, är ett stort steg för alla företag. För försäkringsbolag är IFRS 4, Försäkringsavtal, en standard vars införande reser många frågor skriver Matts Edin.

IFRS 4 fastställdes i mars 2004 av International Accounting Standards Board, IASB. Processen att utveckla standarden övertogs av IASB från sin föregångare International Accounting Standards Committee, IASC. IASC; påbörjade 1997 projektet Insurance Accounting och ett antal dokument har publicerats under processens gång: Issues Paper, 1999, Draft Statement of Principles (DSOP), 2001, och Exposure Draft Insurance Contacts (ED 5), 2003.

IFRS 4 innehöll väsentliga nyheter jämfört med utkastet ED 5. Jag vill med denna artikel belysa en av nyheterna: begreppet ”kommersiell innebörd”. Begreppet kan synas vara intuitivt självklart, men den som arbetar med begreppet kommer att finna att dess innebörd inte är helt enkel att precisera. Beroende på tolkningen av begreppet klassificeras väsentliga försäkringsbestånd som försäkringsavtal eller som finansiella instrument, alternativt serviceavtal, och med åtföljande konsekvenser för redovisning av bland annat premieinkomst. Med denna artikel hoppas jag underlätta för såväl redovisningsspecialister och revisorer som aktuarier att föra en saklig dialog i dessa frågor.

Processen att klassificera avtal

IFRS 4 är en standard om klassificering och upplysning om försäkringsavtal. Regler om redovisning och värdering har hänskjutits till en fas II, där ett utkast väntas tidigast 2007. Försäkringsavtal som uppfyller standardens definition, ska tillsvidare delvis fortsätta att redovisas och värderas enligt äldre nationella regler.

Klassifikationen ska göras avtal för avtal, och inte på portföljnivå. IASB skriver att bedömning avtal för avtal ”gör det enklare att klassificera ett avtal som försäkringsavtal” (IFRS 4 B25) och i Basis for Conclusion (BC) är IASB ännu tydligare: ”An assessment contract by contract is likely to increase the proportion of contracts that qualify as insurance contracts. –- The Board intended to make it easier, not harder, for contracts to meet the definition” (IFRS 4 BC34).

Denna artikel kommer att diskutera något som kan uppfattas som ett gränsfall. Därför vill jag fästa läsarens uppmärksamhet på att definitionen inkluderar snarare än exkluderar avtal. Och det bör vidare noteras att denna inkluderande karaktär ingår i standarden.

Definitionen av försäkringsavtal

IFRS 4 definierar försäkringsavtal som: ”Ett avtal enligt vilket en part (försäkringsgivaren) accepterar en betydande försäkringsrisk från en annan part (försäkringstagaren) genom att gå med på att kompensera försäkringstagaren om en angiven oviss framtida händelse (den försäkrade händelsen) har en negativ inverkan på försäkringstagaren.”

Ett centralt moment i definitionen är att försäkringsgivaren accepterar risk. Mycken möda har lagts på att utforma ett kriterium för tillräcklig riskövergång. I processen att utforma detta kriterium har IASB studerat US GAAP, som innehåller kriteriet ”a reasonable possibility of a significant loss”. Kriteriet ”significant loss” har behållits under hela processen. I IFRS 4 har kriteriet formulerats som att ”en försäkrad händelse skall medföra att försäkringsgivaren utger betydligt ökad ersättning till försäkringstagaren”.

Kriteriet ”reasonable possibility” har däremot behandlats olika under processens gång:

• DSOP krävde att det ska finnas ”reasonable possibility” för en betydande förlust, med tillägget ”För att bedöma huruvida det föreligger en rimlig sannolikhet för en sådan betydande förlust, är det nödvändigt att beakta såväl händelsens sannolikhet som storleken på skadan” (§ 1.44). DSOP tillämpar alltså en teknik som baseras på ett väntevärde, dvs. ett sannolikhetsvägt medelvärde. Det ges två exempel i DSOP där kriteriet är uppfyllt: ögonlinsförsäkring, som ett exempel där sannolikheten för skada är hög men storleken liten, och mycket oväntade naturkatastrofer, som ett exempel på det omvända fallet. Vidare ges ett exempel på en händelse som har i det närmaste obefintlig sannolikhet och därför inte kan uppfylla kriteriet: en avtalsklausul som förutsätter att samtliga levande och geografiskt väl spridda efterkommande till Drottning Victoria dör under samma kalendermånad (§ 1.47).

• I ED 5 avvisar IASB uttryckligen tekniken att utgå från väntevärdet. Denna ståndpunkt upprepas sedan i IFRS 4 (IFRS 4 B23 och BC35). I stället formuleras kravet att det ska finnas ett ”plausible scenario” i vilket en försäkrad händelse orsakar en betydligt ökad förlust för försäkringsgivaren (ED 5 B21–B22, BC29).

• I IFRS 4 ersätts kravet, att enbart beakta ”plausible scenarios”, med dagens krav att ”utesluta scenarion som saknar kommersiell innebörd [commercial substance]”. Kriteriet kommersiell innebörd definieras negativt: den saknas när ett scenario ”inte har någon märkbar [discernible] effekt på transaktionens ekonomiska sidor” (IFRS 4 B23). Den som vill utesluta ett scenario måste alltså visa att en effekt inte är möjlig att märka, och frågan är avgjord så snart en effekt kan märkas. (Notera att begreppet ”försumbar” inte används.) Kriteriet ”märkbar”, liksom den negativa konstruktionen ”utesluta – - som saknar”, ligger för övrigt i linje med den inkluderande karaktären hos definitionen av försäkringsavtal som jag tidigare påpekat.

Klassificeringsprocessen beskrivs schematiskt nedan.

Fallet svensk P-försäkring

Vad talar emot att scenariot ”död utan förmånstagare” har kommersiell innebörd?

Flera kollegor jag talat med anser att konsekvensen av resonemanget ovan är oväntad. Vilka invändningar har jag då mött?

• Det främsta motargumentet är att väntevärdet av detta scenario, sannolikhet gånger utfall, kan antas vara litet. Det är trots allt ett begränsat antal fall per år. Och därför uppfattar många scenariot som försumbart. Mot detta bör invändas att IFRS 4 avvisar ansatsen att basera klassificeringen av avtal på väntevärdet. Istället ska varje scenario som har kommersiell innebörd beaktas i klassificeringsprocessen, även om de är extremt osannolika eller har ett väntevärde som utgör en liten del av väntevärdet av alla andra scenarion (IFRS 4 B23). Därför kan varken ”extremt osannolik” eller ”liten del av” väntevärdet diskvalificera ett scenario från att ha kommersiell innebörd. Och minns för övrigt att kriteriet på kommersiell innebörd är ”märkbar”, inte ”icke-försumbar”.

• Ett annat argument är att premier och riskprövning är desamma vid P och K-försäkring i många bolag. Men, eftersom P innebär riskminskning (inför fall som försäkringen inte täcker) jämfört med K, så har jag svårt att se det som ett självständigt argument, åtminstone så länge som K-tariffen täcker sina riskkostnader. Gemensam premie kan istället vara ett uttryck för att den ger en enklare hantering och ett något bättre riskresultat.

• Ett betydligt svagare argument är att det skulle leda till att vissa 101-or blir försäkring, i strid mot ett exempel i Guidance on Implementing (IG 1.3). Detta argument bygger på ett missförstånd. IFRS 4 är principbaserad och exemplen är auktoritativa vägledningar vid tillämpningen av principerna. Dock begränsas vägledningen till det som illustreras av exemplet. Så belyser t.ex. IG 1.3 effekten av skillnaden mellan två betalningsflöden. Det är en auktoritativ vägledning för tolkningen av begreppet betydande, men inte ett facit för hur alla 101-or ska klassificeras.

Hur är det med Drottning Victoria?

Hur är det då med exemplet från DSOP, att Drottning Victorias alla efterkommande dör inom samma kalendermånad? Exemplet illustrerar ett scenario med så utomordentligt låg sannolikhet, att dess inverkan på det totala väntevärdet är nästan oändligt liten. (Uppskattningsvis finns fler än hundra efterlevande, vilket ger en sannolikhet för oberoende dödsfall av storleksordningen tio upphöjt till minus 300.)

Det förefaller mig klart att detta är ett exempel på ett scenario som saknar kommersiell innebörd. Sannolikheten för dödsfall utan förmånstagare är däremot av en helt annan storleksordning. Exemplet Drottning Victoria är därför inte ett relevant motargument i denna diskussion.

Vad talar då för att scenariot har kommersiell innebörd?

Det finns ett antal allmänna förhållanden som talar för att man inte kan bortse från scenariot:

• Vi har påpekat att scenariot ”död utan förmånstagare” kan inträffa, och att det faktiskt inträffar, och när det inträffat ändras det ekonomiska utfallet av avtalet dramatiskt.

• Det är ett scenario som anses vara relevant för den försäkrade. Skillnaden i förmånstagarkrets vid P respektive K-försäkring upplyses mycket tydligt vid tecknande av försäkring.

• Det är vidare ett scenario som används i marknadsföringen på bankers hemsida av individuellt pensionssparande (IPS), som skattemässigt behandlas som P-försäkring, men där dödsboet har rätt till sparkapitalet vid död utan förmånstagare.

Hur kan man då lösa frågan?

Vi bör kunna vara eniga om att ”märkbarhet” är ett empiriskt kriterium. Därför bör frågan ställas om scenariot ”död utan förmånstagare” har haft och därmed kan förväntas ha en märkbar effekt på resultat för dödsfallsrisk för en homogen grupp avtal. En sådan utredning av såväl frekvens och andel av dödsfall som effekt utförs lämpligen av bolagets aktuarie. Om det går att märka en effekt, då är frågan avgjord!

Avslutande reflexion

Beroende på tolkningen av begreppet ”kommersiell innebörd” blir klassificeringen olika för t.ex. fondförsäkring med skatteklass P och T. Tillsammans utgjorde de ca 1/4 av premierna för nytecknad livförsäkring 2003.

Jag anser mig ha visat att en aktuariell utredning kan och bör ge underlag för att besvara frågan om scenariot ”död utan förmånstagare” har kommersiell innebörd. Och eftersom bestånden mellan olika försäkringsgivare skiljer sig åt är det teoretiskt möjligt att en sådan utredning leder till olika klassificering av likartade standardavtal i olika bolag.