De senaste åren har vi fått många rapporter om de stora underskotten i amerikanska bolags pensionsstiftelser. Enligt en statlig rapport uppgår underskottet till $450 miljarder, vilket motsvarar 20 procent av pensionsåtagandena. En del av problemet är företag som Enron där en stor del av pensionskapitalet var investerat i företagets egna aktier och där konkursen medfört att de anställda inte kan se fram mot några pensioner. En annan är att börsnedgången i början av decenniet ledde till stora underskott i stiftelserna. Jämfört med svenska pensionsstiftelser verkar de amerikanska bolagen inte ha haft lika stora överskott när nedgången satte in. En förklaring kan vara att det varit lättare för amerikanska företag att tappa av fonderna när de visat överskott.
En pensionsreform är nödvändig. Det verkar många överens om och Bush har satt upp som ett av sina främsta mål att ändra de nuvarande reglerna. Det handlar inte minst om att stärka finanserna för det bolag som försäkrar pensionsåtaganden gentemot anställda, Pension Benefit Guaranty Corporation (PBGC), alltså en motsvarighet till det svenska Försäkringsbolaget Pensionsgaranti (FPG). Inte alla pensionsstiftelser omfattas dock av försäkringen. Det förklarar varför underskottet i de stiftelser som täcks av PBGC:S garanti endast är $23 miljarder. Icke desto mindre vill Bush undvika att framtida konkurser drabbar skattebetalarna.
Något som bidrar till underskotten i amerikanska stiftelser är att bolagen inte behöver täcka underskott så snart de uppstår. Reglerna för hur mycket pengar som ska föras över till stiftelser är svårbegripliga och skiljer sig från de som gäller för beräkningen av årets pensionskostnad. Bushs förslag är att inbetalningarna ska öka, framför allt för företag med svaga finanser, samt anpassas till årets pensionskostnad. I korthet innebär förslaget att avsättningen ska motsvara årets pensionskostnad plus en sjundedel av eventuella underskott. Företag föreslås också få rätt att göra en extra avsättning under goda år som de kan dra av under dåliga år.
När det gäller PBGC föreslås dels en ökning av försäkringspremien, dels begränsningar i möjligheten för företag att förbättra pensionsförmånerna för de anställda när underskottet i stiftelsen är högre än 40 procent av åtagandena.
Det mest kontroversiella förslaget är en ändring av diskonteringsräntan. Hittills har utgångspunkten varit ett rullande genomsnitt under fyra år av räntan på 30-åriga statsobligationer. Skulle räntorna stiga vilket många väntar sig, medför utjämningen över fyra år att pensionsskulderna minskar i en långsammare takt än om räntehöjningen skulle slå igenom direkt. Förslaget är därför att gå över till en 90-dagarsperiod; ett förslag som tagits emot positivt. Mer kontroversiellt är förslaget att gå över till den spotränta som kan förväntas gälla vid den tidpunkt som pensionsutbetalningen ska göras. Eftersom räntan normalt är högre ju längre fram i tiden utbetalningen ligger innebär förslaget att de företag som har många äldre arbetare påverkas negativt. Varför? Jo, i dessa ligger pensionsavgångarna nära i tiden vilket leder till att en lägre räntesats ska användas vid diskonteringen vilket i sin tur gör att nuvärdet av utbetalningarna blir högre. Skillnaden i räntesatser är betydande; från ett par procent för betalningar inom fem år till över sex procent för betalningar efter 25 år. Därför har protesterna redan kommit. Inte bara från demokraterna som motsätter sig höjningen av premierna till PBGC utan också från facket inom exempelvis bilindustrin. Bilföretagen tillhör den grupp av företag som har störst underskott i sina pensionsstiftelser samt en hög medelålder och facket fruktar att varje ökad kostnad riskerar att leda till konkurser.
Akutgruppen – två nya uttalanden och ett tredje på väg
URA 44 och 45
Akutgruppen har gett ut två uttalanden som båda främst berör de företag som försäkrat sina ITP-pensioner i Alecta. Enligt URA 44 ska de företag som redovisat sådana pensioner som avgiftsbestämda enligt punkt 30 i RR 29/IAS 19 men som går över till att redovisa dem som förmånsbestämda enligt punkt 29, redovisa bytet som en ändring av en redovisningsprincip. Fem organisationer kommenterade utkastet. Samtliga stödde Akutgruppens tolkning. Ingen av organisationerna förordade alltså alternativet att se ändringen som en ny bedömning. Det betyder att en eventuell övergång från tillämpning av punkt 30 till punkt 29 ska redovisas med retroaktiv verkan.
Frågan om det är möjligt att gå från punkt 30 till punkt 29 som behandlas i URA 45. Som framgår av rubriken behandlar uttalandet alla former av pensionsplaner som omfattar flera arbetsgivare. Det som i första hand är aktuellt är dock redovisningen i de företag som försäkrat sina ITP-pensioner i Alecta. Anledningen är naturligtvis att Alecta indikerat att de skulle kunna tillhandahålla den information som är en förutsättning för bytet. Här säger Akutgruppen att den informationen inte räcker utan att den pensionsplan som Alecta administrerar ska redovisas som avgiftsbestämd, i vart fall för 2004. När det gäller 2005 håller Akutgruppen dörren öppen för en ändring genom att skriva att om de förutsättningar för redovisning enligt punkt 29 uppfylls så ska pensionsplanen redovisas som förmånsbestämd. Det är ett ganska självklart konstaterande men som ändå mött kritik, bland annat från Alecta. Alecta är en av sju organisationer som kommenterat utkastet till uttalande. Alecta skriver att eftersom det saknas regler för hur över- och underskott påverkar medlemsföretagen så kommer det inte att bli möjligt att redovisa ITP-pensioner som förmånsbestämda vare sig 2005 eller senare.
Kravet att det ska finnas regler är en av de förutsättningar som enligt Akutgruppen måste vara uppfyllda för att en plan ska kunna redovisas som förmånsbestämd. Kravet följer av att RR 29/IAS 19 anger att medlemsföretag ska redovisa sin proportionella andel av planens förpliktelser och tillgångar. För att en sådan fördelning ska kunna ske på ett konsekvent och tillförlitligt sätt menar Akutgruppen att det måste finnas regler som anger vad som händer om planen visar ett över- eller underskott. Att sådana inte finns för närvarande är uppenbart och ett av skälen till att Akutgruppen kommit fram till att en redovisning enligt punkt 29 inte är möjlig. Att det skulle ske en snar ändring i detta avseende är inte troligt men det är inte en fråga som Akutgruppen har kompetens att yttra sig över.
För övrigt kan noteras att sex av de sju organisationerna som kommenterat utkastet delar Akutgruppens bedömning. En organisation, nämligen PMR Consulting som arbetar med rådgivning inom pensionsområdet, har dock ifrågasatt slutsatserna. Det gäller framför allt en punkt, nämligen huruvida varje enskilt medlemsföretag ska ange de parametrar som styr storleken av pensionsskulden. PMR tycker att det är självklart att varje företag ska fastställa sina egna antaganden. ”Om man i stället använder genomsnittliga antaganden för hela planen leder det till att företaget ej redovisar sin proportionella andel av förpliktelsen och att pensionskostnaden därmed ej blir korrekt periodiserad.”
Trots vad PMR anför har Akutgruppen inte funnit anledning att frångå sin ståndpunkt, nämligen att en redovisning av varje medlemsföretags proportionella andel av en plan förutsätter att förpliktelser och tillgångar fastställts för planen som helhet, det vill säga utifrån ett antagande om bland annat löneökningar fastställd som ett genomsnitt för samtliga de anställda som omfattas av planen.
Sociala avgifter – personaloptioner
Flera svenska företag har emitterat personaloptioner som ska redovisas i enlighet med IFRS 2, Aktierelaterade betalningar. När sådana optioner löses in ger de upphov till sociala avgifter. När Akutgruppen kommenterade utkastet till IFRS 2 efterlyste de en vägledning. Någon sådan finns dock inte i standarden. Akutgruppen har därför beslutat ge ut ett uttalande. Ett utkast kan väntas under våren.
Som bekant anger IFRS 2 att den kostnad som motsvaras av det verkliga värdet av optionerna ska redovisas som en lönekostnad, fördelad på vart och ett av de exempelvis tre år som den anställde måste kvarstå i tjänst för att få lösa in optionerna. Den viktigaste frågan för Akutgruppen är om de sociala avgifterna ska fördelas på samma sätt. Om man antar att värdet av de optioner som ställs ut är 100 och att de sociala avgifterna uppgår till 30 procent uppgår den förväntade framtida utbetalningen till 30. Ska företaget då redovisa en avsättning med hela beloppet dag ett eller ska beloppet delas upp med en tredjedel på vart och ett av intjänandeåren? För alternativet med dag ett talar RR 16/IAS 37, det vill säga att man ska göra en avsättning med det belopp som förväntas bli utbetalt. För en fördelning talar att de sociala avgifterna är så nära knutna till lönekostnaden att det är naturligt att de periodiseras på samma sätt.
En annan fråga gäller om den avsättning som kan beräknas dag ett, i exemplet ovan 30, ska omprövas vid varje bokslutstillfälle. Den frågan verkar enklare att besvara. IFRS 2 behandlar så kallade syntetiska optioner, det vill säga optioner som ska regleras med kontanter. För dessa gäller att den avsättning som görs ska omprövas vid varje bokslut med tillämpning av samma optionsvärderingsmodell som används när optionerna värderas vid utställandetidpunkten. Mycket talar därför för att samma princip ska tillämpas när företaget reglerar de sociala avgifterna.