Det finns avsevärda förmögenheter i Sverige. Risken är dock stor att pengarna försvinner i skatter, improduktiv konsumtion eller inkompetent förvaltning, menar Pontus Braunerhjelm och Göran Skogh. Författarna anser att pengarna skulle kunna användas för exempelvis forskning eller annan välgörenhet. Men ett grundläggande problem är att vi saknar en donationskultur i Sverige, trots att vi lever i en öppen marknadsekonomi. Här kan landets revisorer och ekonomiska konsulter utveckla en nisch och få en viktig ny roll att fylla.
Vad gör framgångsrika entreprenörer och direktörer med sina pengar den dag de drar sig tillbaka? Kommer förmögenheten att gå till skatter eller kommer den att slitas mellan giriga och redan övergödda arvtagare? Eller kommer pengarna att doneras till forskning, ungdomsverksamhet, kultur eller annan välgörenhet? Risken är stor att pengarna försvinner i skatter, improduktiv konsumtion eller inkompetent förvaltning. Det rör sig om mycket pengar. En stor del av Sveriges privata förmögenhet kommer att byta ägare genom arv eller gåva under den närmsta decennierna.
Här kan landets revisorer och ekonomiska konsulter utveckla en nisch och få en viktig ny roll att fylla. I anslutning till revision och rådgivning kommer företagsledare och förmögna personer naturligt till sina förtrogna ekonomiska rådgivare med bekymmer inför framtiden. Ett problem som diskuterats länge är generationsväxling inom familjeföretag med vidhängande skatteproblem. Men kunden kan också vara ensamstående och barnlös – eller kanske barnen är ointresserade eller oförmögna att driva verksamheten vidare – varför självklara arvtagare saknas. En möjlighet är att den enskilde (understödd av rådgivaren) förtränger frågan om vem som kommer att ta över förmögenheten. Så kan också bli fallet om rådgivaren saknar kunskaper om donationsbehov, skatteregler i anslutning med gåvo och stiftelsebildningar etc.
Här finns ett stort utbildningsbehov. Universitet och kulturinstitutioner arrangerar ”fund raising” men den riktas mot sponsorer. Kompetensen är låg vad beträffar individuella kontakter med potentiella donatorer.
Ett grundläggande problem är att vi saknar en donationskultur i Sverige, trots att vi lever i en öppen marknadsekonomi. Det tas inte för givet, som t.ex. i USA, att förmögna ska donera. Handfallenhet i frågan om vad de framgångsrika ska göra med sin förmögenhet återspeglas i debatten om avgångsvederlag till högt uppsatta chefer. Många tycker beloppen är orimliga, särskilt om de undandras svensk beskattning. Den allmänna opinionen tycktes utgå från att förmögenheten ska användas till lyxkonsumtion. Inom näringslivet är känslorna också blandade. Marknadsekonomins legitimitet hotas av belöningssystem som leder till ojämlikhet och ett slöseri som uppfattas som orättfärdigt.
Ett alternativ till klander av marknadsekonomins vinnare och den grå sektorns profitörer är att ”kräva” att deras förmögenheter kommer samhället till del genom donation eller testamente. Ytterst få i Sverige har påstått att de stora inkomsterna kan accepteras om den förmögne vore (moraliskt) förpliktad att donera merparten av sin förmögenhet till angelägna ändamål den dag han/hon lämnar affärslivet. Ett sådant förpliktigande kunde ge en större legitimitet åt skapandet av stora förmögenheter, också i en marknadsekonomi av svensk modell.
Med andra ord: man borde kunna överse med stora förmögenheter om de används till vettiga ändamål. Entreprenören/kapitalisten arbetar och investerar för att maximera sina tillgångar. I den demokratiska marknadsekonomin tillåts detta, förutsatt att regler om skatter m.m. följs. En generös hållning till en fri förmögenhetsbildning kan motiveras av att livet sätter en gräns för girigheten. Den framgångsrike kapitalisten kommer förr eller senare till en punkt då det blir uppenbart att det inte går att ta något med sig i graven. Förmögenheten kommer till sist att överlämnas till någon. I den mån förmögenheten doneras till produktiva verksamheter och välgörenhet kan den bidra till välfärd, ytterligare ekonomisk tillväxt, nya förmögenheter, donationer osv. Genom att förmögenheter förs vidare på detta sätt kan de också verka legitimerande av det kapitalistiska system som genererat dem. Filantropi har med andra ord betydelse som värdegrund i samhället.
Donationsbehovet är stort och växer. Den offentliga sektorn i Sverige sågs länge som garant för jämt fördelad välfärd, utbildning och kultur. Under 1990-talet började dock det svenska välfärdsbygget att knaka i fogarna. Den skattefinansierade välfärden har nått sin gräns, skattetaket är nått.
Globaliseringen begränsar också nationalstatens skattemakt och domän. Fri rörlighet av kapital, arbete och marknadsplats ger allt större möjligheter för enskilda och företag att välja lokalisering utifrån beskattningssynpunkt. Avsevärda skatteinkomster från förmögna personer, höginkomsttagare och vinstgivande företag går därför med all sannolikhet svenska staten förbi. Det har skapats stora privata förmögenheter i Sverige de sista decennierna. Delvis beror det på att förmögna personer med internationella placeringsmöjligheter inte behöver betala så höga skatter.
Kontrasten mellan statsmaktens ambitioner och dess finansiella möjligheter framgår tydligt inom bl.a. den högre utbildningen och forskningen. Forskning och utvecklandet av ny kunskap anses numera vara den viktigaste faktorn för att få igång ekonomisk tillväxt. Därför har regeringen ambitionen att satsa på forskning, men i realiteten har expansionen avstannat. En effekt är att universitet och högskolor efter hand blivit alltmer beroende av extern finansiering, bland annat donationer.
Framtiden för forskningen?
Begränsningar i den offentliga finansieringen till universiteten gör att man kan fråga sig om forskningen kommer att bli alltmer hänvisad till donationer av välvilliga företag och förmögna privatpersoner. Är inte det en tillbakagång? Kan forskning, som krävs för ekonomisk tillväxt och utveckling, baseras på filantropi? Alfred Nobel och familjen Wallenberg i all ära, men hur ser förutsättningarna ut för nya storslagna donationer?
I ett land som USA är donationer långt ifrån en marginell företeelse. Där är flera av de ledande universiteten baserade på donationer. Chicago, Johns Hopkins, Stanford, Carnegie-Mellon, Duke är namn på några ledande universitet som grundats tack vare donationer. Det finns också många viktiga donationer i Sverige, men de lever i det tysta. En förändrad attityd med en ny marknad för ekonomisk rådgivning syns vara på gång – om ännu i sin linda.
Pontus Braunerhjelm , forskare SNS och adj professor i nationalekonomi Linköpings Universitet och
Göran Skogh , professor i nationalekonomi, Linköpings universitet.