Peter Strömberg svarar FAR:s presidium:
FAR:s presidium diskuterar i förra numret av Balans (nr 10/2005 sid. 20–22) frågan om hur den goda revisorsseden ska utvecklas. Ett problem, enligt FAR, är den brist på förtroende och respekt som en stor del av revisorerna och FAR känner för Revisorsnämnden (RN) på grund av RN:s stränga och formalistiska syn på revisorns oberoende. FAR ogillar att ”någon utomstående” pekar med hela handen mot en yrkesstolt kår av ”professionals”. FAR lägger i artikeln fram tre förslag till hur sakernas tillstånd ska förbättras och för att RN ska uppfattas ”mer som ett stöd än som ett hinder” för revisorskåren.
Åsikterna är även för mig som har varit med i leken relativt kort tid välkända och föga överraskande. Jag har ett par kommentarer som mer är randanmärkningar än uttryck för något avståndstagande från hur FAR väljer att se på omvärlden.
Den första och mest övergripande är att RN inte är en branschorganisation för revisorerna. RN är ett statligt tillsynsorgan. RN:s främsta uppgift är inte att vara ett allmänt stöd åt revisorskåren. RN har i stället att i sin tillsyn ta hänsyn till hela intressentkollektivets intressen. RN måste därför ta ett väsentligt vidare grepp på frågorna om god revisorssed än vad en aldrig så balanserad och saklig branschorganisation kan göra. Det är naturligtvis sådana överväganden som låg till grund för att RN bildades i den form den nu har och att självregleringstanken i fråga om tillsynen inte vann större insteg i den svenska revisorsrätten än vad som är fallet idag.
Den yrkesetiska reglering som har skett och fortfarande sker genom FAR är i hög grad levande materia för RN och dess handläggare i tillsynsärendena. Detta gäller även när vi handlägger oberoendefrågor och då deltar numera alltid någon av RN:s kvalificerade revisorer.
Det är riktigt som FAR skriver att revisorstillsynen i många länder utanför Sverige har anförtrotts revisorsorganisationerna. Men ingen tvekan råder om att den internationella utvecklingen går åt motsatt håll – från självreglering till offentlig tillsyn. I länder där man tidigare hade en ren organisationstillsyn skapar man nu offentliga övervakningsorgan. De tillsynsorgan som numera accepteras av EU (jfr det nya åttonde bolagsrättsliga direktivet) och av den amerikanska revisorstillsynen får inte ha annat än en minoritet av yrkesverksamma revisorer i sina beslutande organ.
RN:s uppdrag att se till att den goda revisorsseden utvecklas på ett ändamålsenligt sätt kan mycket väl ske genom att RN i större utsträckning använder sig av uttalanden och föreskrifter. Vad man dock i det sammanhanget bör ha i minnet är att för att sådana instrument ska få den precision som krävs så måste de vara relativt detaljerade och omfångsrika och skulle komma att likna, om kanske inte en kokbok, så i alla fall en ordentlig receptsamling. Jag trodde att FAR var emot en sådan utveckling och inte ville ha detaljerade regler. En stor nackdel ur branschens synvinkel med en större tyngdpunkt på föreskrifter och uttalanden är att de binder revisorerna lika fast, men kan till skillnad från vad som uttalas i disciplinärenden och förhandsbesked inte överklagas till domstol. Tvärtom är det så att vad RN har slagit fast i formella föreskrifter binder även domstolarna i deras rättskipning. Det är ju inte säkert att ett eventuellt samråd mellan revisorsorganisationerna och RN i en oberoendefråga mynnar ut i enighet oss emellan. Vi har ju, som framgått ovan, olika roller i denna pjäs.
Det är självklart att RN använder de internationella etiska reglerna som viktiga tolkningsdata i sitt beslutsfattande. Men utgångspunkten är naturligtvis revisorslagens regler. Är dessa för stränga? Jag är inte övertygad om det. FAR:s representanter i utredningen som föregick de nya reglerna godtog den modell som sedan blev lag. Jag ser för egen del inget behov av att verka för en lagändring när det gäller oberoenderegleringen. Och det är nog den enda punkt där vi har direkt motsatta ståndpunkter.
Peter Strömberg är direktör och myndighetschef på Revisorsnämnden.