När miljöredovisningarna började att blomma ut i början på 90-talet var det ett svar på en påträngande miljödebatt som förekom i industrisektorer där miljöskandaler hade inträffat. Den negativa kritik som utbröt efter olyckorna hos Union Carbide och Exxon spillde över till de andra företagen inom kemi- och oljesektorerna. Denna negativa uppmärksamhet skapade ett behov hos företagen inom dessa industrier att skydda sig, även om man inte hade något med olyckan att göra, genom att föra fram sin syn i miljödebatten. Miljöredovisningen blev ett sätt för företagen att ge sig in i en debatt som nästan uteslutande hade varit förbehållen intresseorganisationer. Genom den frivilliga partsinlagan kunde företagen förklara sitt engagemang i en besvärlig miljöfråga, men gavs också möjligheten att styra iväg debatten på andra miljöfrågor som inte var så känsliga för företaget.
Ett slående exempel är att i slutet på 90-talet fokuserade en del företag med mycket stora växthusgasutsläpp från sina produkter inte alls på att diskutera hur stora dessa var – ej i absoluta tal, ej i förhållande till intäkt och ej i förhållande till risk med kommande samhällskrav på minskade koldioxid utsläpp. Hos ett sådant företag nämndes koldioxidproblematiken för branschen generellt i miljöredovisningen, men inte att företaget ligger bra mycket sämre till än genomsnittet. Oerhört stort fokus i den frivilliga redovisningen fanns dock på företagets implementeringar utav miljöledningssystem i sina fabriker och de hårda krav man ställde på sina underleverantörer på att de skulle ha miljöledningssystem även i sina fabriker. En bild av proaktivt miljöarbete växte fram. Fokus kom bort från de känsliga miljöaspekterna hos produkterna och läsaren invaggades i en trygghet att stora miljöförbättringarna kommer med fabrikernas miljöledningssystem. På fabriksnivå var det emellertid svårt att ändra på produktdesignen och inköpskrav, utan krav kunde ställas på ur miljösynpunkt mindre betydelsefulla produktionsprocesser.
Under samma tidsperiod fanns det företag som mycket utförligt diskuterade utsläppen av växthusgaser från sina juridiska gränser, men också från sina produkters användning. Detta gav en god bild av företagens känslighet för t.ex. kommande ökade kostnader från produkternas emissioner. Dessa företag skulle bli vinnare i samhället när kraven ökade. Andra miljöfrågor som var lite mer svårlösta och känsliga i samhällsdebatten undveks dock till stor del.
Det kan därför vara svårt att utifrån bedöma företagets miljöprestanda och hur de hanterar sociala frågor. Enligt årets KPMG International studie så är den sociala redovisningspraxisen ytlig. En del etikanalytiker baserar till stor del sina analyser på företagens frivilliga redovisningar och utskickade formulär. Därför fortplantas också de skevheter som finns inom hållbarhets- och miljöredovisningar in i hållbarhetsindexar och etikfonder. Enligt professor Ans Kolk, vid Amsterdams Universitet, så är de företag som i större grad frivilligt redovisar sitt utökade ansvarstagande stora internationella företag, vilka ofta innehar centrala positioner i sina värdekedjor. De företag som DJSI fick med i sitt index, under det första året, hade ett marknadsvärde som var 2,5 gånger större än för de företag som bara var med i Dow Jones generella global index (DJSI). Dessutom hade man i hållbarhetsindexet fått med företag som släpper ut betydligt mer växthusgaser per omsatt krona (ungefär det dubbla), vilket också speglar förhållandet mellan företag på Stockholmsbörsen där de företag som skapar miljö- och hållbarhetsredovisningar har större utsläpp per omsatt krona än de som inte rapporterar om sitt sociala ansvar i separata redovisningar. DJSI har valt ut ett företag som det mest hållbara bilföretaget i världen trots att företaget till stor del lever på aggressiv bilkörning, vilket marknadsförs som livsstil, med många hästkrafter per såld bil. Produkterna har en av branschens största känslighet för ökade samhällskrav på begränsningar av växthusgasemissioner. EU kommissionen ser dessutom den körstil som företaget förespråkar som en av de stora anledningarna till höga dödstal i den Europeiska trafiken. Även här kan det sociala ansvarstagandet diskuteras så väl som produkternas ekonomiska risker från kommande regleringar.
Det utvalda bilföretaget beröms för att vara duktigt på brand-management och frivillig rapportering, vilket synes ha gett resultat. Lars-Olle Larsson uttryckte i Miljöledaren förra året vikten av krav på vad den frivilliga redovisningen ska innehålla angående relevans, fullständighet, tillförlitlighet, neutralitet och begriplighet. Dessutom är en redovisningsprincip nödvändig för att möjliggöra en granskning värd namnet, annars kan redovisningen framstå som ett reklamtryck. Då kan det gå som för Nike. Bolaget förlorade (även finansiellt) i en rättsprocess, då Högsta domstolen i Kalifornien ansåg bolagets sociala redovisning som ett ”every day commercial speech”. Själv har jag suttit med i Global Reporting Initiative_s är slående hur hårt det har argumenterats inom gruppen för indikatorer utan att tänka på styrbarheten eller på vad indikatorn egentligen säger läsaren. Internationellt sett finns det idag en hel del etikanalytiker som anser att GRI inte utgör en bra grund för deras analyser, men spridningen inom yrkeskåren är dock stor. Få fondförvaltare läser de frivilliga hållbarhetsredovisningarna, medan de flesta etikanalytikerna använder sig av dem.
Dagens trend med ökad integration av ökat samhällsansvar i årsredovisningen är positiv och EU-kommissionen, som anser att frivilligheten inte har gett den användbarhet som önskas vad gäller förmedlandet av företags miljöprestanda och socialt ansvarstagande, har ställt ökade krav på sådan information i förvaltningsberättelsen. Dessa krav ska vara införda i Svensk rätt i år. En intressant utredning bedrivs i år av professor Sören Bergström, för justitiedepartementets räkning för att utvärdera årsredovisningslagens regler om miljöredovisning. I uppdraget ingår t.ex. klimatfrågor, kvantitativa uppgifter om miljöprestanda, och redovisning av miljöpåverkan utöver produktionsprocesser. Ur miljö- och social synpunkt är det önskvärt att företagen rapporterar t.ex. miljöprestanda dels från ett kontroll perspektiv (företagets juridiska gränser) och dels ur ett påverkansperspektiv (möjlighet att påverka – miljöledningssystemets gränser) som ger en bild hur känsliga företagets tjänster är av viss miljöprestanda. Dessa rapporteringar måste ha stor tydlighet i sina avgränsningar vilka bl.a. skiljer sig beroende på bransch, företagsstorlek och hur pass centralt företaget är i sin värdekedja.
Det är dags att i större grad styra över motiven för att rapportera om miljö och sociala frågor från legitimitetsökande till att bli legalitetssökande om vi vill att hållbarhetsredovisningstrenden ska vara hållbar. Därigenom kan intressenterna ges en trovärdigare bild av företagens sociala ansvarstagande och de relaterade riskerna och möjligheterna. I detta arbete blir revisorn en nyckelspelare.
Pontus Cerin är dr. i industriell ekonomi och verksam vid IVL Svenska Miljöinstitutet. Han arbetar med att hjälpa internationella företag med strategier för ansvarsfullt företagande, miljökommunikation och kopplingar till affärsnytta.
Avhandlingen ”Environmental Strategies in Industry – Turning Business Incentives into Sustainability ” kan beställas av Naturvårdsverkets bokhandel eller laddas ned från Naturvårdsverkets hemsida: http://www.naturvardsverket.se/bokhandeln/pdf/620-5455-4.pdf