IASB:s styrelse (trustees) har under 2004 diskuterat bland annat IASB:s sammansättning och arbetsordning. I november publicerades ett förslag till ett antal ändringar. Förslagen har inte som man kanske kan tro, sin grund i den kritik mot IASB som bland annat EU framfört. Redan när IASB bildades 2001 bestämdes att en översyn av regelverket skulle göras efter tre år.
EU:s kritik har bland annat gällt urvalet av ledamöter i IASB. EU har önskat att fler personer som representerar viktiga användarländer skulle få säte. Det kravet har avvisats. Förslaget är att IASB även fortsättningsvis ska ha 14 ledamöter men utan krav på en viss nationell hemvist. Dock har man lagt till ett krav på ”practical experience” som möjligen kan uppfattas som en nertoning av kraven på teknisk kompetens och en större förståelse för företagens sätt att arbeta (vilket säkert inte är avsikten med omformuleringen).
Mer överraskande är ett förslag till ändrade röstningsregler. Nu gäller enkel majoritet. Förslaget är att det i fortsättningen ska krävas att nio av de fjorton röstar för utgivningen av ett utkast eller en standard. Så vitt jag vet skulle detta inte ha medfört att utgivningen av någon tidigare publikation stoppats om regeln funnits tidigare.
Det jag uppfattar som mest intressant är ändå ett förslag att starkare betona att IASB har ett ansvar också för mindre och medelstora företags redovisning. IASB har kommit ganska långt på ett projekt där man försöker formulera principer som kan förenkla för sådana företag att tillämpa IAS. Inte alla inom IASB tycks stödja det här arbetet men det finns ett starkt intresse utifrån.
Också värt att påpeka är att IASB underlättat för utomstående att följa diskussionerna genom publiceringen av kommentarer till de frågor som diskuteras på styrelsesammanträdena. Detta gör det betydligt enklare för de som försöker följa vad som sker inom IASB att hålla sig uppdaterade.
IFRIC – diskussion om uppställning av resultaträkningen
Under hösten diskuterade IFRIC, IASB:s ”Akutgrupp”, två frågor gällande resultaträkningens uppställning som båda har ett direkt intresse för den svenska debatten. Den ena frågan gäller redovisningen av ett finansnetto i resultaträkningen, det vill säga skillnaden mellan finansiella intäkter och kostnader där bruttobeloppen anges i not. Den bedömning som IFRIC gjort är att en sådan nettoredovisning inte är förenlig med punkterna 32 och 81 i IAS 1. Det är samma bedömning som gjorts i samband med genomgångar av årsredovisningar på Panelens uppdrag. Det är alltså inte tillåtet att kvitta finansiella intäkter och kostnader mot varandra annat än i undantagsfall. Dock framhåller IFRIC att det är tillåtet att redovisa intäkter och kostnader på egna rader och sen föra ut delsumman i resultaträkningen.
IFRIC har också noterat att det finns företag som i en funktionsindelad resultaträkning redovisar exempelvis varulagernedskrivning och andra ”jämförelsestörande” poster på egna rader. Det förekommer också att de inte redovisas som del av rörelseresultatet. Beträffande det senare är det ganska klart att det inte är förenligt med IAS 1. I punkt 13 i Basis for Conclusions står det att ”det är fel att inte inkludera poster som nedskrivningar i rörelseresultatet bara på grund av att de är sällan förekommande eller för att de inte motsvaras av utbetalningar”. Något behov av ett uttalande som uttryckligen säger detta ansågs därför inte föreligga.
Man kan tycka att det är lika klart att en redovisning av exempelvis nedskrivningar i en funktionsindelad resultaträkning strider mot IAS 1, närmare bestämt punkt 88. Där står att resultaträkningen ska baseras antingen på funktioner eller kostnadsslag beroende på vilket som är mest informativt. Det är den bedömning som den svenska övervakningspanelen gjort och därför kritiserat företag som exempelvis redovisat goodwillavskrivningar på egen rad i en funktionsindelad resultaträkning.
IFRIC:s bedömning är dock att punkt 88 inte ska tolkas som ett absolut förbud mot att blanda funktioner och kostnadsslag och skulle därför önska ett uttalande för att förhindra vad man uppfattar som ett missbruk. Av detta skulle framgå att varulagernedskrivning skulle ingå i kostnaden för sålda varor, avgångsvederlag i personalkostnader och nedskrivningar i samma funktioner som innehåller avskrivningarna.
Förslaget diskuterades i IASB i november men fick inget stöd. Å ena sidan fanns de som ansåg att en särredovisning kunde vara bra för läsarna genom att den lyfte fram poster av jämförelsestörande karaktär (för att låna det begrepp som används i RR 4) som var viktiga att uppmärksamma vid en analys. Å andra sidan argumenterades för att förslaget till uttalande bara var till för att förhindra ett missbruk och att det inte var något som IASB skulle ägna sig åt. Ytterligare en viktig faktor i oviljan att ta tag i frågan är att den fråga som IFRIC tagit upp sannolikt kommer att beröras i det projekt som handlar om Performance Reporting.
Ska man uppfatta IASB:s beslut som att den bedömning som den svenska Panelen gjort vad gäller redovisningen av goodwillavskrivningar och jämförelsestörande poster (se den redogörelse för Panelens beslut som beskrivs på sid. 8–9) strider mot det nya regelverket?
Jag tycker inte det. Det gäller definitivt inte Panelens bedömning i det ärende som gällde redovisning av ett rörelseresultat före och efter omstruktureringsutgifter. Och när det gäller IFRIC:s bedömning att punkt 88 inte utesluter en särredovisning av ett kostnadsslag tycker jag att det framgår att det IFRIC tänker sig är kostnadsslag som av någon anledning inte kan fördelas på funktioner. Eftersom en av funktionerna i IAS 1 är ”Other expenses” är det svårt att förstå när den situationen skulle uppkomma.
Det hindrar inte att man kan känna sympati för de inom IASB som anser att en särredovisning av exempelvis nedskrivningar har ett informationsvärde. Här tycker jag dock att det som Rådet beskrivit i RR 4 är bättre genom att rekommendera en mer fullständig verbal redogörelse för alla resultatposter som är viktiga att beakta i en analys. Det kan också läggas till att IAS 1 föreskriver att företag som tillämpar den funktionella indelningen i resultaträkningen dessutom ska redovisa olika kostnadsslag omfattande, men inte begränsat till, avskrivningar och personalkostnader. Denna tilläggsinformation får redovisas i anslutning till resultaträkningen.
Avslutningsvis kan nämnas att decembernumret av Accountancy behandlar en fråga om klassificering av vissa kostnader i en funktionsindelad resultaträkning under IAS. De kostnader det gäller är avskrivning på materiella anläggningstillgångar, aktiverad respektive kostnadsförd FOU, nedskrivning av varulager samt andra nedskrivningar. Det svar som ges är att avskrivningar på materiella anläggningstillgångar normalt är en kostnad för sålda varor. Avskrivning på FOU är också en kostnad för sålda varor givet att den produkt som utvecklats ingår i produktionen. Övrig FOU är däremot en egen funktion. Nedskrivning av varulager är en kostnad för sålda varor medan övriga nedskrivningar ska redovisas på samma sätt som avskrivningarna på de tillgångar som skrivits ner.
Enligt min uppfattning står svaret i överensstämmelse med IAS 1 och är också tillämpligt för svenska företag. Jag kan dock tänka mig att svensk praxis varierar och då inte bara vad gäller redovisning av nedskrivningar. Jag misstänker att inte alla företag delar upp sina utvecklingskostnader på det sätt som artikeln anger.
Säkring av förväntade betalningar
Under hösten spreds en oro bland många svenska företag att deras säkringar av framtida valutabetalningar inte uppfyllde kraven i den reviderade IAS 39. Vad det handlar om är företag som köper eller säljer varor genom utländska försäljningsföretag. Ett exempel kan vara Volvo som exporterar bilar till USA. Eftersom priset fastställs i dollar är den svenska tillverkaren exponerad för en valutarisk. För att skydda sig säljs därför dollar på termin.
Det här är en vanlig situation som reglerats av den gamla IAS 39. Redovisningsmässigt har resultatet av terminstransaktionen redovisats samtidigt med intäkten från varuförsäljningen och därigenom åstadkommit en matchningseffekt. Den reviderade IAS 39 innebär dock en ändring. Anledningen är att försäljningen går genom ett dotterföretag. När dotterföretaget säljer uppkommer ingen exponering. Valutaexponeringen uppkommer i stället när det svenska företaget säljer till dotterföretaget och det accepteras inte.
IASB har blivit medvetet om problemet och publicerade i juli ett förslag till ändring av IAS 39 som skulle göra det möjligt att tillämpa säkringsredovisning också framgent. Något definitivt beslut har dock inte fattats ännu. Trots detta har IASB indikerat att företag bör kunna dokumentera sina säkringar på ett sådant sätt att de uppfyller kraven på säkringsredovisning från och med 1 januari 2005. Vad man inte kommenterat är redovisningen av interna säkringar som ingåtts 2004 eller tidigare och avser betalningar 2005 eller senare. Den dominerande uppfattningen synes vara att eftersom dessa inte uppfyller kraven i den reviderade IAS 39 så måste företag värdera säkringsinstrumentet till verkligt värde i öppningsbalansen 2005 och redovisa den ackumulerade värdeförändringen mot balanserad vinst. Den säkrings effekt som åsyftats uppnås alltså inte. Det kan medföra att företag som redovisar sitt resultat för Q1 etc. 2005 får ett annat resultat än det som förväntats. Att förklara detta för läsarna kommer inte vara helt enkelt.
Redaktör: Rolf Rundfelt (e-post: rolf.rundfelt@kpmg.se)