FAR föreslår att revisorns skyldighet enligt 10 kap. 40 § aktiebolagslagen 1975:1385) att avgå från sitt uppdrag efter att ha lämnat styrelsen en underrättelse enligt 10 kap. 39 § första stycket samma lag avskaffas.
Det är i enhemställan till justitiedepartementet som FAR för fram förslaget. Balans återger här en del av skrivelsen. Den fullständiga texten (som bl.a. inleds med de gällande lagbestämmelserna) återfinns på FARs hemsida <http://www.far.se>.
Praktiska erfarenheter
Med hänvisning till FAR-ledamöternas erfarenhet menar FAR att antagandet om att förutsättningarna för ett gott samarbete mellan företagsledning och revisor inte längre kan vara för handen om företagsledningen underlåter att vidta åtgärder med anledning av revisorns påpekanden ibland inte är giltigt, och att följderna av bestämmelsen om avgång ibland inte står i rimlig proportion till syftet.
Anta att en revisor inom ramen för revisionen uppmärksammar omständigheter som ger upphov till misstanke om brott mot en verkställande direktör eller styrelseledamot. Revisorn underrättar styrelsen i föreskriven ordning. Föremålet för misstanken beslutar då att lämna sitt uppdrag, något som i praktiken inte är ovanligt. Styrelsen beslutar att inte göra anmälan till åklagare och att inte vidta några åtgärder för att undanröja de menliga verkningarna av gärningen. Skälet för styrelsens beslut kan vara att den inte vill riskera att utsätta bolaget för skada på dess renommé eller att den – trots den misstänkta gärningen – i övrigt har goda relationer till den tidigare verkställande direktören eller styrelseledamoten som det ligger i bolagets intresse att bevara. Styrelsen tar del av revisors misstanke, men finner att bolagets/aktieägarnas intressen talar för att inte vidta några åtgärder. Den avvaktar – fullt medvetet – i stället revisors anmälan till åklagare.
Detta exempel är inte ovanligt och behöver inte ha påverkat samarbetet med eller förtroendet för bolagets revisor. Tvärtom kan de av revisorn upptäckta och rapporterade omständigheterna ha bidragit till att främja relationen mellan styrelse/företagsledning och revisor. Revisorns anmälan till åklagaren har tillgodosett det intresse som reglerna om anmälningsplikt är satta att skydda: saken har förts vidare till polis eller åklagare (prop. sid. 154). Inte desto mindre kräver de nuvarande bestämmelserna att revisorn lämnar sitt uppdrag. Bolaget undandras därigenom möjligheten att anlita den revisor som upptäckt det misstänkta brottet för att fullfölja misstankarna med en närmare utredning inom ramen för revisionsuppdraget. En sådan utredning kan antas vara betydelsefull t.ex. för efterföljande beslut om ansvarsfrihet på ordinarie bolagsstämma. Vidare elimineras möjligheten för bolagsstämman att ställa frågor till denna revisor inför sitt beslut om ansvarsfrihet för den berörda verkställande direktören eller styrelseledamoten.
En mer ovanlig situation som visar på behovet av att ändra bestämmelserna om revisors anmälningsplikt är det fallet att en nyvald revisor upptäckt omfattande brottslighet avseende bokföringen i det nya klientbolaget där brottsligheten är av den omfattningen att det kan ta upp till ett år eller mer att organisera om bolaget för att uppnå överensstämmelse med gällande regler om bokföring. Även om ny ledning och ny ägare avsätter alla resurser för att uppnå överensstämmelse med gällande regler om bokföring, men beslutar att inte göra polisanmälan, innebär nuvarande bestämmelse om revisors avgång att bolaget tvingas byta ut den nyvalda revisorn efter det att denna gjort anmälan till åklagare. Den nyvalda revisorn ”nummer två” kan därefter fullfölja uppdraget som revisor i bolaget. En ordning som den nu beskrivna är inte ägnad att gagna de privata och samhälleliga intressen som omger bolaget och revisionen av detsamma.
Förhållande till revisors rapportering i övrigt
Revisorns skyldighet att avgå från uppdraget efter anmälan om brottsmisstanke är exklusivt förbehållet misstanke om de brott som räknas upp i 10 kap 39 § ABL. Ingen annan rapportering inom ramen för revisionsuppdraget är förenad med samma i lag föreskrivna konsekvens.
Misstanke om de brott som är sanktionerade enligt 19 kap. 1 § ABL (bl.a. underlåtenhet att föra aktiebok, underlåtenhet att upprätta beslutsunderlag för styrelsebeslut och lämnande av förbjudet lån) medför inte anmälningsplikt eller skyldighet för revisorn att lämna uppdraget i förtid. Här räcker det att revisorn rapporterar i enlighet med i övrigt gällande regler.
Revisorn kan ha uppmärksammat att styrelsen är skyldig att upprätta kontrollbalansräkning eller att den inte fullgjort sina skyldigheter avseende skatter och avgifter, erinrat styrelsen om dessa skyldigheter och anmärkt på bristande fullgörande i revisionsberättelsen – men någon förpliktelse för revisor att avgå från uppdraget föreligger inte och kan inte heller anses påkallad.
Revisorn kan också ha uppmärksammat styrelsen på att verkställande direktören gjort sig skyldig till försummelser som kan föranleda ersättningsskyldighet gentemot bolaget, och med hänvisning till detta avstyrkt att bolagsstämman beviljar verkställande direktören ansvarsfrihet – men någon förpliktelse för revisor att avgå från uppdraget föreligger inte och kan inte heller anses påkallad.
Revisorn kan slutligen ha bedömt att styrelsen har tagit upp viss egendom till felaktigt värde i årsredovisningen, underrättat styrelsen om detta och i revisionsberättelsen avstyrkt att bolagsstämman fastställer balansräkningen – men någon förpliktelse för revisor att avgå från uppdraget föreligger inte och kan inte heller anses påkallad.
Gemensamt för de ovan angivna exemplen är att relationen mellan revisor, företagsledning, styrelse och aktieägare mycket väl kan präglas av ett ömsesidigt förtroende, och att bolagsstämman även fortsättningsvis kan vilja anlita samma revisor.
– – –
Det är svårt att motivera att anmälningsplikten vid misstanke om brott skall få väsentligt annorlunda konsekvenser – krav på revisors avgång – än de som följer av annan rapportering inom revisionsuppdraget, i synnerhet inte om det finns goda förutsättningar för fortsatt effektiv revision. Inte heller synes detta gagna någon utomstående intressent. Intresset av en effektiv revision är gemensamt för bolagsstämman och övriga intressenter.
– – –
(Därefter går man igenom gällande bestämmelser för revisors förtida avgång och val av revisor. Efter denna redogörelse avslutar FAR sin hemställan med att visa på en del av regelverkets konsekvenser.)
Denna serie av åtgärder skall beaktas mot bakgrund av
att syftet med bestämmelserna om revisors anmälningsplikt har uppnåtts genom anmälan till åklagare,
att revisor har genomfört sitt uppdrag i enlighet med god revisors- och revisionssed,
att det mycket väl kan föreligga fortsatt ömsesidigt förtroende mellan VD/styrelse/företagsledning och revisor,
att uppdragsgivaren (bolagsstämman) inte givits möjlighet att ta ställning till om nyval av revisor bör genomföras,
att den ordinarie bolagsstämman undandras möjligheten att i samband med beslut om ansvarsfrihet ställa frågor till eller förlita sig på utredning från den revisor som anmält misstänkt gärning till åklagare,
att det inte föreligger juridiskt bindande förhinder för bolagsstämman att välja om den revisor som frånträtt uppdraget,
att revisor enligt bestämmelserna i 21 § revisorslagen (2001:883) kan bli skyldig att lämna uppdraget om ömsesidigt förtroende saknas. En eventuell konflikt mellan företagsledning och revisor kan därmed förväntas medföra att revisor avgår från uppdraget.
Slutsatsen blir oundvikligen att de konsekvenser som följer av att revisor avgått från uppdraget – efter att anmälan ingivits till åklagare – inte står i rimlig proportion till de (uppfyllda) syften som uppbär reglerna om revisors anmälningsplikt.