Förtroendekommissionens ordförande, den tidigare finansministern Erik Åsbrink, var en av gästtalarna vid årets FAR-dag. Hans bidrag kom, efter en omkastning i programmet, direkt efter Anders Malmebys redogörelse, och han inledde med att lyckönska branschen till en positiv utveckling.
– Hur kommer det att bli efter de här förtroendediskussionerna? undrade han, och svarade själv på den frågan:
– Ni kommer nog att ha en del att göra även i framtiden.
Han inledde sedan med en exposé över olika aspekter av begreppet förtroende och dess betydelse i olika sammanhang. I det här sammanhanget begränsade han sig sedan till att tala om näringslivet (”det är det som är vår uppgift”). Även i det sammanhanget kan man tala om olika dimensioner av förtroendeproblemet, menade Åsbrink.
Det handlar om förtroende från utomstående grupper som allmänhet, politiker och media och förtroende inom systemet, dvs. från kunder, finansiärer och minst de anställda.Det finns också en rent ekonomisk sida, dåligt förtroende kostar pengar i form av t.ex. högre premier och transaktionskostnader.
Nackdelarna kan ibland visa sig snabbt och mycket påtagligt:
– Att ständigt hängas ut i massmedia är ingen höjdare, sa Åsbrink.
Efter ett resonemang om sambandet mellan förtroende och korruption (”blotta misstanken om att korruptionen i Norden kan ha ökat är allvarlig nog”) gick han över till att beskriva kommissionens arbete.
– Uppdraget är ganska spretigt med många direktiv, sa han. Dessutom har vi begränsade resurser och ska lämna ett betänkande under mars 2004. Det är en viktig uppgift, men det är inte vi som ska återställa det förlorade förtroendet. Däremot kan vi komma med förslag.
Han framhöll att uppdraget måste begränsas till att i första hand gälla noterade företag, de mindre företagen är lika viktiga men problemen där ser annorlunda ut. Statliga företag omfattas, men de kommunala hinner man inte med.
– Vårt uppdrag är inte heller att betygsätta enskilda företag eller individer.
Det är också därför han genomgående avstått från att kommentera olika ”affärer” i media, påpekade han.
– Det är inte vår uppgift och skulle vi ändå ha gjort det så hade vi inte hunnit med något annat.
Om corporate governance, maktfördelningen mellan de ledande organen i företaget noterade Åsbrink bl.a. att begreppet var svårt översätta till en bra svensk formulering. Det är den s.k. kodgruppen som ska ta fram förslag tll svenska regler.
– Men vi talar alltså självreglering, inte lagstiftning.
Fast hur mycket ska regleras? Hur åstadkommer man en moralisk upprustning? Han talade om balansen mellan lag och självreglering.
– Det handlar inte om antingen-eller utan om både-och. Ett samhälle kan inte förlita sig på bara det ene eller det andra.
Erik Åsbrink gav för- och nackdelar med de båda metoderna:
Lagstiftning ger legitimitet, har sanktioner och medför en rättssäkerhet, men det är en långsam process och en långsam tillämpning samtidigt som det ställs höga beviskrav.
Självreglering är snabb, flexibel och väl förankrad bland de berörda, men det finns stor risk för tandlöshet vid intressekonflikter, svaga sanktioner och dålig legitimitet i utomståendes ögon.
Och vem ska sköta självregleringen? Här kom han in på det berömda resonemanget om pyromanen eller eunucken som debatterats av bl.a. Marcus Storch och Gustaf Douglas i flera sammanhang.
– Det ligger en viss rimlighet i båda sidors resonemang, sa han.
Han talade om vikten av god tillsyn, upptäcktsrisk och transparens innan han sedan meddelade att han tänkte göra publiken besviken:
– Jag kommer idag inte att lyfta på förlåten och avslöja om och var vi tänker sätta ned foten. Vi har inte kommit så långt än. Däremot vill jag betona att förtroendekommissionen absolut inte ska ses som ett hot mot näringslivet, utan tvärtom. Det handlar om landets, investerarnas och välfärdens framtid, avslutade Erik Åsbrink.