Apportintygens innehåll om värdet på apportegendomen

I samband med att ett företag tillförs apportegendom skall revisorn skriva ett intyg, som bl.a. innehåller ett yttrande över värderingen av egendomen. Dagens apportintyg är så torftiga att de i många fall riskerar att vara vilseledande och inte uppfylla sitt syfte. Det skriver Per Thorell som också efterlyser bättre styrelseredogörelser.

När bolag vid en emission tillförs annan egendom än pengar (apport-egendom) skall revisorn avge ett intyg som bl.a. skall innehålla ett yttrande om nyttan och värdet av den tillförda egendomen.[4] Syftet med denna artikel är i första hand att uppmärksamma vilka överväganden som uttalandet om värdet på apportegendomen bör föranleda.1

När apportintyg skall avges

Apportintyg skall utfärdas vid nybildning av bolag och vid nyemissioner.2 Reglerna är likartat utformade men skiljer sig åt i några avseenden.

Om apportegendom förekommer vid nybildning av bolag skall revisorn enligt 2 kap. 9 § ABL avge ett yttrande inför registreringen av bolaget som innehåller ett uttalande om att egendomen tillförts bolaget, att den inte i stiftelseurkunden åsatts ett högre värde än det verkliga värdet och att egendomen är eller kan antas bli till nytta för bolaget. År 1995 gjordes ett tillägg i bestämmelsen, grundat på artikel 10.2 i EG:s andra bolagsdirektiv, om att revisorn också skall beskriva egendomen och ange den värderingsmetod som använts. På initiativ av lagrådet gjordes samtidigt ett tillägg med krav på uppgift om det förelegat särskilda svårigheter att uppskatta värdet. Ett krav som saknar motsvarighet i direktivet. Om apportegendom förekommer vid nyemissioner (apport- eller kvittningsemissioner) skall revisorn dels avge ett intyg inför beslutet på bolagsstämman (4 kap. 6 § ABL), dels ett intyg inför registreringen av emissionen hos PRV (4 kap. 12 § ABL). Kraven på detta senare intyg är innehållsmässigt samordnat med 2 kap. 9 § ABL, medan det förra inte behöver innehålla de uppgifter som tillkom genom 1995 års lagstiftning.

Apportintyget skall avges av en revisor

Enligt svensk rätt är det en kvalificerad revisor (bolagets revisor eller en s.k. apportrevisor) som skall avge apportintyget. Att det skall vara en revisor som avger intyget är ingen självklarhet. Enligt EG-direktivet skall apportintyget nämligen avges av en oberoende sakkunnig som utses eller godkänns av myndighet eller domstol. Enligt förarbetena till ABL ansågs det förenligt med direktivet att föreskriva att det skall vara en revisor (prop. 1993/94:196 s. 94 och 147).

Motiven till att det skall vara revisorn

Om vi ser till skälen bakom varför just revisorn skall utfärda apportintyget framgår av de ursprungliga förarbetena till ABL att det var revisorns uppgift att vid revisionen ta ställning till den värdering av tillgångarna som styrelsen gjort i årsredovisningen och att revisorn då borde ha goda förutsättningar att göra motsvarande värdering redan i samband med bolagsbildningen (prop. 1975:103 s. 207). Vidare framgår att man härigenom borde kunna få rimliga garantier för att missbruk inte förekom eller i vart fall motverkades och försvårades. Slutligen framfördes också att revisorns tillförlitlighet och kompetens inte rimligen inte kunde sättas i fråga.

Syftet med apportintyget

Apportintyget kan beskrivas som motsvarigheten till det bankintyg som skall finnas vid kontantemissioner. Intyget garanterar att det finns täckning för det redovisade bundna egna kapitalet och avser att skydda borgenärer samt aktieägare i bolag med flera ägare. Av förarbetena framgår tydligt att kravet på att ett apportintyg skall utfärdas syftar till att förhindra missbruk och att valet av revisorn som granskare av apportegendomen var ett i allt väsentligt praktiskt val.

En enligt min mening märklig ordning är att den lagändring, med krav på uppgift om bl.a. värderingsmetod och särskilda värderingsproblem, som ägde rum 1995 bara omfattar det apportintyg (4:12-intyget) som skall avges inför registreringen av emissionen hos PRV. Om det finns flera ägare och värderingsfrågan fordrar särskilda överväganden bör dock dessa uppgifter enligt min mening framgå redan av apportintyget till bolagsstämman (4:6-intyget).

Kopplingen mellan styrelsens redogörelse och apportintyget

Kravet på innehåll i styrelsens redogörelse enligt 4 kap. 6 § ABL är likalydande med det som gäller för stiftelseurkunden vid nybildning enligt 2 kap. 3 § ABL. Av redogörelsen skall bl.a. framgå de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömandet av värdet på apportegendomen, värdet som apportegendomen beräknas komma att tagas upp i balansräkningen och antalet aktier eller annat vederlag som skall lämnas för egendomen. Inget sägs uttryckligen om beskrivningen av egendomen, värderingsmetod eller svårigheter vid värderingen. Det ligger dock nära till hands att detta är sådant som skall framgå av redogörelsen (”omständigheter som kan vara av vikt vid bedömandet av värdet”).

Den något oklara utformning av 4 kap. 6 § ABL gör det angeläget att understryka att apportintyget skall innehålla ett yttrande från revisorn utifrån den granskning som denne gör av styrelsens redogörelse. Det kan alltså inte komma i fråga att revisorn själv beskriver och värderar egendomen. Detta är styrelsens uppgift. Revisorn får således inte producera underlaget utan uppgiften är att verifiera rimligheten i styrelsens överväganden och slutsatser. Gransknings-insatsen blir därför beroende av kvaliteten i styrelsens underlag. Ett praktiskt problem är härvid att styrelsens redogörelse ofta är mycket torftig.

Uttalandet om värdet på egendomen

I ett apportintyg enligt 4 kap. 6 § ABL skall revisorn endast uttala sig om att apportegendomen i styrelsens redogörelse inte åsatts ett högre värde än det verkliga värdet för bolaget. Detta brukar kallas en negativ försäkran. Syftet är att ”garantera” att egendomen inte är övervärderad. Först när ett apportintyg skall utfärdas enligt 4 kap. 12 § ABL aktualiseras i normalfallet de krav på uttalanden som infördes 1995.

Av såväl lagtexten som förarbetena framgår att det är revisorn som skall beskriva egendomen, ange vilken värderingsmetod han använt och ev. särskilda svårigheter att beräkna värdet. Enligt förarbetena innefattar kravet på uttalande om tillämpad värderingsmetod att revisorn skall ange om han har använt sig av viss egendoms marknadsvärde eller dess bokförda värde (prop. 1993/94:196 s. 147). Vad gäller kravet på uppgift om det föreligger särskilda svårigheter att uppskatta värdet på egendomen ges ingen konkret vägledning om i vilka fall detta kan vara motiverat. Detta är anmärkningsvärt eftersom värderingen av apportegendom i flertalet fall får anses problematisk.

De nu berörda kraven på revisorns yttrande i 4:12-intygen är märkliga av flera skäl. Ett är att samma krav inte lika tydligt ställs på innehållet i styrelsens redogörelse. Ett annat skäl är att man i tidigare förarbeten uttalat att revisorn skall granska värdet på egendomen på ett motsvarande sätt som i årsredovisningen.

Det ligger nära till hands att hävda att lagtexten och förarbetena fått en olycklig utformning, vilket bl.a. skulle kunna förklaras av att lydelsen är hämtad från EG-direktivet som utgår från att apportintyget skall avges av en oberoende sakkunnig. Det får anses underförstått att de uttalanden som revisorn skall göra måste grundas på vad styrelsen redogjort för i sin styrelseberättelse.

Enligt min mening är det i strid med bolagsrevisorns roll som oberoende granskare att fullfölja de krav som till synes uppställs i bestämmelserna. Revisorns uppgift är att granska den metod som styrelsen använt vid värderingen av apportegendomen på ett liknande sätt som han granskar principerna för värderingen i balansräkningen.

Vem som gjort värderingen

Det är idag ovanligt att det av styrelsens redogörelse och apportintyget enligt 4 kap. 6 § ABL, och apportintyget enligt 4 kap. 12 § ABL, framgår vem som gjort värderingen. Detta trots att det kan vara en uppgift av stor betydelse för bolagets ägare och andra intressenter. Dessa får nu förlita sig på styrelsen och revisorn. Enligt min mening borde det av nämnda handlingar framgå vem som gjort värderingen. Ett uttalande om att det är styrelsen själv, den välkända investmentbanken X eller att ingen oberoende värderingsman använts är informativt för ägarna.

Vem som gjort värderingen av apportegendomen bestämmer också omfattningen av revisorns granskningsinsatser. Om värderingen är gjord av en utomstående bör revisorns granskning kunna begränsas till främst en bedömning av om han har anledning att förlita sig på den som gjort värderingen. Har styrelsen själv gjort värderingen, och det t.ex. är fråga om en komplicerad affär i ett bolag med flera ägare, måste revisorns granskningsinsats vara betydligt mer omfattande. Här är det ju granskningsobjektet som självt gjort värderingen.

Vid alla apportemissioner bör det tydligt framgå av upprättade handlingar att det inte är revisorn som gjort värderingen av egendomen.

Det bör i sammanhanget också nämnas att i ett antal fall har revisorer fällts av Revisorsnämnden för att de brustit i sin granskning av en apportemission.

Värdering av det köpta bolaget vid en börsaffär

Apportemissioner är vanliga när börsföretag förvärvar andra bolag. Fråga uppkommer då till vilket värde som de köpta aktierna skall redovisas hos förvärvaren.

Det är en vanlig missuppfattning att man i moderbolaget kan värdera aktierna i målbolaget under verkligt värde. Detta har sin grund i att man ofta av praktiska skäl vill emittera de egna aktierna till nominellt värde. Även om en sådan redovisning länge var accepterad i svensk redovisningspraxis (RR 1:91 punkt 16) står det i dag klart att aktierna skall värderas till verkligt värde (RR 1:96 bilaga 1 sista stycket).

Den negativa försäkran om värdet på aktierna som revisorn skall avge i apportintyget grundas på tanken att det skall finnas en marginal mellan det åsatta värdet och verkligt värde. När aktierna nu skall redovisas till verkligt värde finns ingen sådan marginal och revisorns yttrande kommer att innefatta en bedömning av aktiernas verkliga värde.

Ett sådant yttrande blir särskilt problematiskt i en börsaffär med en budpremie eftersom flertalet styrelseredogörelser är mycket kortfattade och det sällan eller aldrig finns en s.k. ”fairness opinion” från en oberoende rådgivare om värdet. Anledningen till det senare är säkert risken för skadestånd. I detta läge förväntas revisorn reservationslöst uttala sig om målbolagets verkliga värde!

Ytterligare ett värderingsproblem i apportintyget skall uppmärksammas. Värdet på aktierna i målbolaget bestäms av börsvärdet på aktierna i det emitterande bolaget vid en viss tidpunkt. Enligt tidigare regler användes härvid en genomsnittskurs på aktien under 10 dagar före offentliggörandet. Fr.o.m. 2002 gäller som huvudregel enligt RR 1:00 punkt 36 att värdet på transaktionsdagen skall användas. Med transaktionsdagen menas enligt redovisningsreglerna den dag då förvärvaren får ett bestämmande inflytande över målbolaget.

Problemet är att när styrelsens redogörelse och apportintyget avges har transaktionsdagen ännu inte ägt rum! Följden blir att man inte på grundval av dessa handlingar kan räkna ut emissionskursen på de nya aktierna (vilket hittills varit ett krav). Nu kan och bör man i 4:6-intyget ange att värdet på apportegendomen beräknas till ett visst belopp men att detta värde kan komma att ändras. När väl registrering skall ske av emissionen är det verkliga värdet som skall redovisas känt, och därmed kan emissionskursen fastställas (4 kap. 12 § ABL).

Avslutning

Apportintyg tillhör ett av de mest komplicerade intyg som en revisor kan avge. Reglerna i ABL är i flera avseenden oklara. Tillämpningen kompliceras dessutom av utvecklingen på redovisningsområdet.

Generellt sett ligger det ett stort värde i att intyg är kortfattade och standardiserade. Dagens apportintyg är emellertid så torftiga att de i många fall riskerar att vara vilseledande och inte uppfylla sitt syfte. Detta gäller inte minst hur värderingen gjorts av apportegendomen.

I korthet efterlyser jag i artikeln – som främst behandlar värderingsfrågan – att styrelsens redogörelse förbättras, att om värderingsfrågan är problematisk så bör detta framgå redan av handlingarna enligt 4 kap. 6 § ABL och att det av dessa handlingar också framgår vem som gjort värderingen av apportegendomen.

Professor Per Thorell

är verksam vid Ernst & Young Technical Department i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 4/2002.