Företag som släpper ut koloxid och andra så kallade växthusgaser som bidrar till den globala uppvärmningen skall betala för utsläpp som överstiger en viss miniminivå. För att reglera detta kommer varje företag att erhålla kuponger, utsläppsbevis, som ger dem rätt till ett visst utsläpp utan kostnad. Dessa kuponger som staten sannolikt kommer att fördela kostnadsfritt till företagen baserat på bland annat historiska utsläpp, kan lämnas som delbetalning när kostnaden för företagets utsläpp fastställs vid årets slut. I den mån som kupongerna inte behövs kan de handlas fritt mellan företagen. Företag kan alltså välja mellan att sälja sina kuponger och spekulera i att kostnaden kommer att sjunka innan året gått till ända eller att behålla dem och leverera in dem som delbetalning.
IFRIC (International Financial Reporting Interpretations Committee) har nyligen gett ut ett förslag till ny tolkning som behandlar hur företag skall redovisa dels värdet av de kuponger som erhållits, dels kostnaden för utsläpp. Förslaget är att kupongerna skall redovisas till verkligt värde som en immateriell tillgång enligt IAS 38. I den mån som kupongerna erhålls vederlagsfritt uppkommer därigenom en intäkt som skall redovisas i enlighet med IAS 20, Statliga stöd. I takt med att företag registrerar utsläpp av olika växthusgaser skall en avsättning göras baserat på den förväntade kostnaden.
Den första frågan som IFRIC ställde sig var om en tolkning över huvud taget behövdes. Bedömningen var att det är motiverat. Det är ovanligt att staten delar ut kuponger som kan handlas med separat. Det är heller inte självklart om kupongerna och avsättningen skall redovisas brutto eller netto. IFRICS:s förslag baseras på en bruttoredovisning. Motivet för detta är att eftersom ett företag kan välja att sälja sina kuponger och i stället reglera den framtida betalningen kontant så saknas den koppling som förutsätts för en nettoredovisning.
Enligt förslaget skall kupongerna behandlas som immateriella tillgångar. Det skulle kunna uppfattas som mer närliggande att redovisa dem som finansiella instrument. Invändningen är att de inte uppfyller definitionen av finansiella instrument i IAS 32 och 39. Enligt dessa standarder är en finansiell tillgång varje tillgång i form av a) kontanter, b) en avtalsenlig rätt att erhålla kontanter eller annan finansiell tillgång från ett annat företag, c) en avtalsenlig rätt att byta finansiella instrument med annat företag under villkor som kan komma att visa sig vara förmånliga eller d) egetkapitalinstrument utgivna av annat företag. Ingen av de här punkterna är uppfyllda. Även om kupongerna kan säljas och därigenom ge upphov till kontanter skall de i slutändan användas för att reglera utsläpp av växthusgaser vilket inte ger upphov till en finansiell tillgång.
Immateriella tillgångar till verkligt värde enligt IAS 38
I stället skall alltså kupongerna redovisas som immateriella tillgångar. IAS 38 ger företag rätt att värdera immateriella tillgångar till verkligt värde, i stället för till anskaffningsvärde, under förutsättning att tillgångarna handlas på en aktiv marknad. Den förutsättningen, ehuru ovanlig, torde vara uppfylld i det här fallet. Sett utifrån balansräkningen spelar det alltså ingen egentlig roll om kupongerna klassificeras som finansiella eller immateriella tillgångar. För resultaträkningen får dock skillnaden betydelse. När alternativregeln i IAS 38 tillämpas skall nämligen värdeförändringarna redovisas direkt mot eget kapital. De kommer därigenom inte att möta kostnaden för utsläppen på det sätt som var tänkt. Därtill kommer att Sverige, sannolikt i likhet med flera av de europeiska länderna, inte infört alternativregeln i IAS 38. I Redovisningsrådets rekommendation, RR 15 Immateriella tillgångar, motiveras detta med att en uppskrivning av värdet på immateriella tillgångar inte är förenlig med ÅRL. Detta är dock inget större problem. Kupongerna för utsläppsrätter kommer sannolikt inte att delas ut förrän 2005 och då är det IAS 38 som gäller.
Det finns ytterligare en komplikation. IAS 20 föreskriver nämligen att när ett företag erhåller kuponger, värdet av dessa skall periodiseras över den period som de kostnader kupongerna är avsedda att kompensera för. Det här är en följd av att IAS 20 är en av IASC:s äldre standarder som ännu inte omarbetats med ledning av hur man numera betonar betydelsen att endast redovisa tillgångar och skulder. Förmodligen kommer dock IAS 20 att hinna omarbetas före 2005.
Men, kanske någon frågar, om ett företag väljer att behålla kupongerna för att möta den framtida kostnaden för utsläppen, uppfyller man inte då förutsättningarna för att tillämpa säkringsredovisning. Det vill säga syftet med kupongerna är ju att matcha kostnaderna för utsläppen? Svaret är nej, vilket framgår av IAS 39. Av 39:an framgår nämligen att ett säkringsinstrument normalt skall utgöras av ett derivatinstrument. Undantaget är valutasäkringar där även ett primärt instrument, exempelvis ett lån i utländsk valuta, kan utgöra säkringsinstrumentet.
När det slutligen gäller avsättningen skall den löpande omvärderas. Storleken av avsättningen skall därvid baseras på marknadsvärdet av kupongerna.