I förra numret av Balans står att läsa att Sigvard Heurlin gärna hade sett mer av eftertanke i ett av mig lämnat förslag angående begränsning av framtida intjäning till tre år vid beräkning av uppskjuten skattefordran (se artikeln i Balans nr 4/2003).
Heurlin kommenterar min artikel på ett för mig något förvånande sätt utan att direkt beröra problematiken. Jag väljer här att inte bemöta Heurlins kritik punkt för punkt utan utvecklar istället mina tankar kring själva problemet. Att många uppfattar hur en uppskjuten skattefordran hänförlig till förlustavdrag skall värderas som problematiskt framgår bland annat av IASBs möten och den uppmärksamhet som redovisning av uppskjuten skattefordran har fått i media under våren 2003.
Ett exempel på företag vars redovisning av uppskjuten skattefordran har blivit ifrågasatt är Ericsson som redovisar en uppskjuten skattefordran om totalt 26,3 miljarder kr varav 13,6 miljarder kr är hänförlig till förlustavdrag. Förlustavdragen uppgår sammanlagt till 45,8 miljarder kr och är till största del hänförliga till svenska bolag för vilka skattesatsen är 28 %. Beaktat de förluster som Ericsson fortsätter att göra torde framtida intjäning relativt långt fram i tiden ha beaktats vid beräkningen av den uppskjutna skattefordran. Läsaren av årsredovisningen får dock inte ta del av denna bedömning trots att rekommendation stipulerar att i detta fall får en uppskjuten skattefordran redovisas endast om det finns faktorer som övertygande talar för att tillräckliga skattepliktiga överskott kommer att finnas. Vilka dessa faktorer är skall redovisas i not. Själva värderingsfrågan kommenteras inte vidare här då nödvändig information saknas.
I mitt tycke hade det bästa varit om vi hade diskonterat vilket hade inneburit att vi fått ned de bokförda värden av uppskjutna skattefordringar till nivåer som för de flesta känns mer rimliga. Konceptuellt är detta synsätt helt i linje med andra rekommendationer i vilka ford-ringar och skulder som löper utan ränta diskonteras. Jag är väl medveten om att beräkningen inte är enkel att göra men fördelen är ändå uppenbar. I dagsläget förbjuder såväl ias 12 Income Taxes som RR 9 Inkomstskatter en värdering till diskonterade värden. Mitt förslag går i praktiken ut på en ”smygdiskontering” eftersom vinster som ligger längre fram i tiden än tre år inte beaktas i bedömningen. Med risk för att vara övertydlig vore det önskvärt att (i prioritetsordning)
Alt. 1 diskontera den uppskjutna skatten
Alt. 2 införa en begränsningsregel avseende framtida intjäning i IASBs och RR:s regelverk
Alt. 3 införa en begränsning i praktiken (genom doktrin och praxis)
Heurlin har självklart rätt när han säger att vi skall försöka påverka den internationella normgivaren men här får vi nog vackert inse att denna process är tungrodd och inte helt enkel att påverka för den enskilde.
Men egentligen behöver inte frågan behandlas av en normgivare. Här kommer vi in på ett område som Heurlin tar upp i sin kommentar. Om det i en principbaserad rekommendation (RR 9) saknas detaljerade regler kan vi då söka vägledning i en mer detaljerad rekommendation från annan normgivare? Då jag från början är utbildad jurist och är road av normgivningsfrågor finner jag frågeställningen mycket intressant. Här väljer jag dock att för stunden passa eftersom frågan inte behöver besvaras i vårt fall. Saken är den att vi i Sverige har regelverk där vi, när alla andra möjligheter är uttömda, skall bedöma den framtida intjäningen. Den amerikanska normgivningen har något annorlunda regler men även där måste man i slutändan bedöma den framtida intjäningen. Således står vi inför samma problem oavsett rekommendationernas utformning.
Någon tidsbegränsning av framtida vinster finns inte i US GAAP och inte heller i svensk redovisning. Däremot har det i amerikansk doktrin (av världens klokaste redovisare vid de bästa universiteten med de bästa finansiella förutsättningarna) förespråkats en tidsbegränsning på två–tre år. Självklart kan vi tillämpa samma begränsning och det har inget med principbaserad eller detaljreglerad normgivning att göra. Problemet är detsamma och amerikanarna har i doktrin och praxis utvecklat en lösning som vi borde inspireras av i avvaktan på en bättre lösning (se alt. 1 och 2 ovan).
Heurlin förespråkar en tillämpning av nuvarande regelverk ”med användande av professionellt omdöme i rekommendationens anda” framför min föreslagna treårsregel. Problemet är vems omdöme som är ”rätt”. Är det mitt, Heurlins eller företagsledningarnas omdöme som är rätt? Det är ofta fråga om stora belopp varför andra intressen än redovisningsintressen brukar göra sig gällande. Av den anledningen skulle det vara mycket praktiskt med en regel även om den bara är utvecklad i doktrin och praxis och inte reglerad i en rekommendation. Jag skulle till och med vilja säga att det just är prov på professionellt omdöme att ha en begränsningsregel och att vi nu har hamnat i en situation då regeln om uppskjuten skattefordran hanteras på många olika sätt av olika personer vilket inte är lyckligt.
Avslutningsvis vore det intressant att vid tillfälle höra Heurlins syn på normgivning. Ena stunden skall man enligt Heurlin förlita sig på ”professionellt omdöme i rekommendationens anda” men i andra stunden, till exempel när vi talar om SPP-medlen kan Redovisningsrådets Akutgrupp (i vilken Heurlin ingår) detaljreglera utan dåligt samvete. Utan att kommentera vad jag tycker om detta akutgruppsuttalande finner jag det stundtals både bra och nödvändigt med tydliga regler, oavsett om dessa regler handlar om uppskjuten skattefordran eller SPP-medel.
Auktor revisor
Stefan Kylebäck
är verksam vid Ernst & Young i Göteborg. Han medverkade senast i Balans nr 4/2003.