Jag har med intresse läst stefan Kylebäcks artikel i Balans nr 4/2003, om skattefordran hänförlig till underskottsavdrag, ”Begränsa den framtida intjäningen till tre år!”.
Där beskriver Kylebäck (i fortsättningen KY) innehållet i RR 9 Inkomstskatter med avseende på redovisningen av underskottsavdrag och pekar därvid på några av de tolkningsproblem som föreligger. Det är framför allt två punkter i RR 9 som KY uppehåller sig vid. En punkt är skrivningen i p. 26, som anger som krav för redovisning som uppskjuten skattefordran att ”det är sannolikt att (underskotts)avdragen kan avräknas mot överskott vid framtida beskattning”. En annan är skrivningen i p. 27, som anger att förekomsten av underskottsavdrag är en stark indikation på att skattepliktiga överskott eventuellt inte kommer att genereras i framtiden. På denna punkt anges följande i rekommendationen: ”Om ett företag under senare år redovisat förluster, redovisas därför uppskjutna skattefordringar endast i den utsträckning det finns faktorer som övertygande talar för att tillräckliga skattepliktiga överskott kommer att finnas.”
I sin redogörelse bjuder KY på några formuleringar, som är olyckliga. Han talar om fall där uppskjutna skattefordringar ”får redovisas” resp. när uppskjuten skattefordran ”kan eller skall” redovisas. Formuleringarna ger intryck av att en valfrihet skulle föreligga. Så är inte fallet; när förutsättningar för redovisning som tillgång föreligger, skall redovisning av uppskjuten skattefordran ske.
KY noterar att det inte ges mer detaljerade anvisningar i rekommendationen hur ”faktorer som övertygande talar för” skall tolkas och drar därför slutsatsen – efter att ha presenterat ett exempel – att det är motiverat att söka ledning i us gaap. KY drar också slutsatsen att ”det är önskvärt att det i svensk redovisning etableras en praxis som begränsar den framtida intjäning som får beaktas”. Han anger också att det är svårt för en svensk normgivare att reglera frågan när inte IASB eller IFRIC har ”visat vägen, varför det är upp till oss användare att hantera frågan på ett förnuftigt sätt”. KY:s slutsats i denna del är att det bör etableras en praxis, som innebär att ”framtida intjäning längre fram än tre år endast i undantagsfall får beaktas och att ett företag som gör detta måste lämna detaljerade tilläggsupplysningar”.
KY:s artikel ger anledning till följande reflektioner.
1. Kärnan i det problem KY pekar på ligger i tolkningen av ”sannolikt” (probable). Det är ett begrepp, som används i ett stort antal rekommendationer från Rådet (och IASB) utan att tumregler för tolkning härav i allmänhet efterfrågas eller bedöms vara nödvändiga. I en principbaserad standard – rekommendationer från Rådet och från IASB gör anspråk på att vara principbaserade som bekant – tillkommer och skall ofta tillkomma ett mått av professionell bedömning (professional judgement), där andan i rekommendationen skall vara vägledande. Det är med andra ord inte självklart att man skall efterlysa detaljerade anvisningar och regler när tolkningsfrågor uppkommer. KY har i sin artikel behandlat denna aspekt alltför översiktligt enligt min uppfattning.
2. KY anger följande: ”När normgivning saknas i svenska rekommendationer eller i IAS kan vägledning hämtas i allmänt accepterade principer i andra ledande länder, till exempel USA”. KY hänvisar här till BFNs Vägledning ”Tillämpning av Redovisningsrådets rekommendationer och uttalanden”. En annan – kanske lika relevant – referens hade kunnat vara förordet till Rådets rekommendationer, som anger något liknande, men med hänvisning också till IASC:s Framework och till möjligheten till analogitolkning av rekommendationer och uttalanden som behandlar frågor av likartat slag.
Frågan är emellertid om man har att göra med ett fall där normgivning saknas i den svenska rekommedationen. Man kan ju hävda att RR 9 i p. 26 och 27 innehåller den norm som bör finnas i en principbaserad standard. Man kan ju också fråga sig om en rekommendation från Redovisningsrådet (och IASB) skall tolkas mot bakgrund i vad som anges enligt US GAAP. Trots allt är inte RR 9/IAS 12 identiska med FAS 109.
Även här hade det enligt min uppfattning varit motiverat med ett fördjupat resonemang från KY:s sida.
3. Som framgår ovan menar KY att det i frånvaro av en IFRIC-tolkning beträffande innebörden av ”sannolikt” resp. ”faktorer som övertygande talar”, är en sak för ”oss användare” att hantera. (Vilka som ingår i denna grupp, har jag inte klart för mig, men det kanske spelar mindre roll). Det principiellt intressanta med KY:s förslag på denna punkt är – såvitt jag förstår – är att han anser att man som användare av en rekommendation kan ha anledning att tillföra en tumregel – i detta fall tre år – som ersättning för de mer detaljerade anvisningar, som man anser sig behöva, men som inte finns. Jag är inte övertygad om att detta är en lämplig väg framåt. Vad händer med jämförbarhet och tillförlitlighet med en sådan ordning? Vad händer om en annan grupp av användare tillämpar en annan tumregel? Och eftersom det är fråga om en svensk rekommendation med förebild i RR 12 – en annan grupp användare i ett annat land?
Jag måste medge att jag inte klart ser hur KY tänker på denna punkt.
Jag läste nyligen en intervju med David Tweedie, IASBs ordförande, som med anledning av en diskussion om tolkning och efterlevnad av IASBs standards angav följande: ”If you have doubt, come to us about it. If the standard’s ambiguous, then it’s up to us to change it. If an interpretation is required, IFRIC will do it.”
Så bör det gå till, tror jag, efter det att andra vägar för tolkning av en rekommendations innebörd har prövats, bl.a. inom de internationella revisionsbyråernas technical departments.
4. En fördel med en tumregel som den föreslagna treårsregeln är att den är enkel. En nackdel – bortsett från att den inte har stöd i rekommendationen – är att den kan vara för enkel. KY berör t.ex. inte det tveksamma i att begränsa tidsperioden till tre år för något, som i princip saknar förfallotidpunkt.
En treårsregel för ett bolag i en ”turnaround” situation, där vinster börjat genereras, har en innebörd. En sådan regel när bolaget går med förlust, men räknar med att kunna genererar vinster i framtiden, har en annan. Ett bolag med dokumenterad erfarenhet av god prognosförmåga ger en typ av bedömningsunderlag, ett nystartat bolag utan sådan erfarenhet ett annat. Ligger de erforderliga vinsterna i början av prognosperioden, finns en annan grund för bedömningen än om tyngdpunkten i den beräknade vinsten ligger i slutet av perioden osv.
Även på denna punkt hade jag gärna sett mer av eftertanke i KY:s förslag.
Avslutningsvis skall man inte glömma bort det som KY erinrar om, nämligen att RR 9 ställer krav på upplysningar om de förhållanden som motiverar en redovisning av uppskjuten skattefordran då framtida utnyttjande av underskottsavdrag är beroende av skattepliktiga överskott utöver de överskott som hänför sig till existerande skattepliktiga skillnader och företaget har redovisat förluster under den aktuella eller den föregående redovisningsperioden (p. 70).
Ger inte en tillämpning av p. 26 och 27 i RR 9, med användande av professionellt omdöme i rekommendationens anda och med ovanstående upplysningskrav tillgodosett där så krävs, en mer meningsfull redovisning än vad som blir resultatet av en tumregel av det slag som KY föreslår?
Auktor revisor Sigvard Heurlin
är verksam vid ÖhrlingsPricewaterhouseCoopers. Han är ledamot i Redovisningsrådet.