Balans tar gärna emot signerade debattinlägg. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag.
I förra numret av balans kommenterar Björn Markland min debattartikel ”En bransch söker ny struktur” (Balans nr 3/2003). Markland inleder sitt svaromål med reservationen att han försöker hålla sina egna – och FARs – åsikter utanför sin kommentar. Det är synd. Svaromålet hade nog kommit att innehålla mer av substantiellt värde om Markland valt ett annat tillvägagångssätt. Egentligen är det väl ganska meningslöst med ett inlägg från FARs generalsekreterare om det inte innehåller några åsikter. Möjligen är det symptomatiskt för en ”ligga-lågt-inställning”, men om en debatt skall utvecklas är det inte tillräckligt att generalsekreteraren kommer med enligt honom objektiva tillrättalägganden. Det hade varit intressant om Markland hade utvecklat sin syn på de dilemman branschen brottas med. Jag återkommer till två sådana nedan, men först något om fel
Markland tycker sig ha hittat i min artikel.
Semantisk lek
Enligt Marklands uppfattning hade jag fel när jag skrev att revisionsbyråbranschen ”bestämt sig för att avveckla de integrerade affärsjuridiska tjänsterna”. Markland leker med semantiken när han invänder att det inte finns ett ”sådant branschgemensamt beslut”, vilket Markland vet att jag inte heller påstått. Avvecklingen av de affärsjuridiska tjänsterna gick ju till på så sätt att FAR tyst accepterade den de facto-avveckling Markland beskriver. Frågeställningen gäller inte om det fattats beslut eller inte, utan om det inom revisionsbranschen uppkommit en gemensam syn eller inte när det gäller frågan om revisionsbolag kan/skall tillhandahålla affärsjuridiska tjänster. Marklands invändning föranleder därför frågan: Avser FAR nu att fullfölja den påbörjade värvningen av affärsjurister som specialistledamöter?
Som branschorganisation (även för mindre och medelstora byråer) hade FAR kunnat agera på annat sätt, t.ex. genom att verka för ett förhandsbesked från Revisorsnämnden (RN). De som följt MDP-debatten (Multi-Disciplinary Practices) under längre tid vet att en av de bärande tankarna med blandade kompetenser på en och samma byrå har varit att tillgodose de mindre och medelstora byråernas (såväl advokat- som revisionsbyråer) behov. På t.ex. den engelska marknaden har dessa strävanden varit tydliga och framförts av bl.a. det engelska advokatsamfundet (The Law Society of England and Wales) och Office of Fair Trading (motsvarigheten till det svenska Konkurrensverket). Oavsett i vilken utsträckning det på dessa grunder finns skäl att kritisera FARs agerande (även ett medvetet icke-beslut är i dessa sammanhang ett beslut) hade det varit intressant att få ta del av Marklands syn på hur effekterna av den borttagna disciplinen bör hanteras. Om det – å andra sidan – är så att FAR tänker sig att den affärsjuridiska verksamheten skall finnas kvar, är frågan hur Markland ser på dess förenlighet med revisorslagen?
Att en kvalitetssäker revision i inte oväsentlig utsträckning kräver affärsjuridisk specialistkompetens är väl de flesta numera ense om. I min artikel berörde jag konsekvenserna för revisionsbranschen av den s.k. SAS/Maersk-rapporten.
I samma nummer av Balans, som innehåller Marklands svaromål, återfinns en mycket intressant artikel av professor Hans Stenberg om ”Konkurrensrättslig exponering och revision” (Balans nr 4/2003, sid. 43). Stenberg pekar på den dramatiskt ökade riskexponeringen när företag själva måste avgöra om ett avtal som innehåller konkurrensbegränsningar verkligen uppfyller kriterierna för undantag i art. 81.3. SAS/Maersk-rapporten och Stenbergs artikel föranleder en fråga. Anser Markland det vara förenligt med god revisionssed att revisorerna i SAS/ Maersk-fallet avgav en ren revisionsberättelse? En revisionsberättelse skall ha föregåtts av relevant granskning och utvärdering av gjorda iakttagelser. Till det ändamålet krävs rätt kunskaper. Dagens ordning lämnar en del övrigt att önska. Standardskrivningen i en ren revisionsberättelse innehåller i nu aktuellt hänseende inte någon ansvarsfriskrivning. Detta är ju vad revisorn garanterar: ”...Som underlag för mitt uttalande om ansvarsfrihet har jag granskat väsentliga beslut, åtgärder och
Hur tänker sig Markland att revisorns tillstyrkan av ansvarsfrihet för vd och styrelse skall kunna bli kvalitetssäker?
Rådgivningsverksamheten
Så till Marklands invändning om min förnuftsvidriga ståndpunkt att rådgivningsverksamhet till icke-revisionsklienter måste bedrivas som s.k. sidoverksamhet. Utan närmare förklaring påstår Markland att ”skatterådgivning” (utan begränsning?) skulle ha ett naturligt samband med revision och därför inte behöva organiseras som sidoverksamhet. Först om rådgivningen hotar opartiskheten och självständigheten i ett revisionsuppdrag skulle Revisorsnämnden kunna ha fog för erinringar. Min ståndpunkt tar sikte enbart på rådgivningsverksamhet mot icke-revisionsklienter medan Marklands invändning förefaller handla om skatteråd till just revisionsklienter. Marklands invändning blir man därför inte så mycket klokare av. Vad det handlar om är gränsdragningen mellan revisionsverksamhet och annat. Definitionsmässigt kan ett revisionsbolags skatterådgivning till icke-revisonsklienter inte vara en del av revisionsverksamheten men möjligen en del av affärsverksamheten om den organiserats på rätt sätt. Revision är artskild från allmän konsultverksamhet.
Eftersom samband saknas, kan det inte heller finnas något ”naturligt” samband (major includit minor). Möjligen föresvävar det Markland att just skatterådgivning skulle ha något slags historiskt band med revision, vilket kan förefalla naturligt om rådgivningen riktas mot revisionsklienter. Varför rådgivning (av vad slag det vara må) vis-à-vis icke-revisionsklienter skulle vara en del av revisionsverksamheten kräver dock sin förklaring.
I min inledande artikel tog jag upp frågan om i vilken utsträckning det är lagligt att enskilda revisorer i ett revisionsbolag äger ett bolag som på konsultbasis driver sidoverksamhet. Jag skrev då att det mesta talar för att lagen måste förstås så att rådgivning till icke-revisionsklienter måste separeras från revisionsverksamhet såväl organisatoriskt som ägarmässigt. Att allmän konsultverksamhet organisatoriskt måste separeras från revision har jag berört ovan. När det gäller frågan om separerat ägande ser jag det på följande sätt.
Revisorslagen innehåller regler om förbud för revisionsbolag att, vare sig direkt eller indirekt, äga bolag med sidoverksamhet. Dessa regler går tillbaka på en av lagstiftaren vald systematik för att värna oberoendet. Lagen skiljer mellan regler om strukturer som anses påverka revisorns oberoende (t.ex. just förbudet för ett revisionsbolag att äga sidoverksamhetsbolag) och regler om bevarat oberoende i det enskilda fallet (där t.ex. analysmodellen är ett verktyg för att komma rätt).
Strukturreglerna har tillkommit för att undvika bedömningar i enskilda fall och har därför presumtionsverkan. Förbudsregeln för revisionsbolag att äga sidoverksamhetsbolag har således presumtionsverkan när det gäller vertikalt ägande. Eftersom lagen saknar en tillåtande in casu-regel innebär presumtionen att enskilda revisorers ägande inte är förenligt med revisorns oberoende.
Till detta skall sägas att lagstiftaren betonat att revisorslagen skall tolkas och utvecklas i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Enligt min uppfattning borde det inte råda några delade meningar om att den utvecklingen går mot att revision måste separeras från annan verksamhet. Egentligen är det kanske så enkelt som en klient uttryckte det: Det är väl självklart att revisorer nu inte skall äventyra sin trovärdighet genom att själva äga en konsultrörelse.
Enligt Marklands ståndpunkt skulle det, trots allt, vara lagligt att enskilda revisorer i ett revisionsbolag äger ett bolag som på konsultbasis driver sidoverksamhet. Problemet med den uppfattningen är inte enbart att den saknar stöd i lagen. Svårigheten är också att Markland inte förklarar varför han tycker som han gör.
Det hade varit spännande om Markland hade utvecklat sina uppfattningar kring dessa viktiga organisations- och ägarrelaterade frågor och det särskilt då den, mig veterligen, enda oberoende (förlåt!) rättsutredning som företagits går på tvärs med de uppfattningar Markland förfäktar. För att Marklands uppfattningar skall vinna gehör krävs bättre juridisk underbyggnad.
Räcker inte
Att i allmänna ordalag hänvisa till ett eller annat (obsolet?) förarbetsuttalande räcker inte, särskilt som åberopade propositionsuttalanden gjordes i ett skede då Enron ännu inte hade lett till dagens internationella debatt om revisorns tydligare oberoende och framförallt innan instiftandet av Sarbanes-Oxley Act. Om man vill söka stöd i förarbetena ligger det närmast till hands att åberopa uttalandena om vikten av att lagtolkning och praxis följer den internationella utvecklingen. Den svenska lagstiftaren har ju förarbetsvis tydligt markerat betydelsen av revisionens internationalisering. Sådana överväganden resulterar dock i en annan ståndpunkt än den Markland landat på.
Markland har naturligtvis rätt i att RN – och inte dess kansli – har att avgöra gränsdragningen mellan revision och annan verksamhet. Markland har säkert också alldeles rätt i att branschen har mycket att vara stolt över. Det som varit bra hittills kan dock säkert bli bättre. I den turbulenta utveckling som för revisionsbranschens del följt i spåren av Enron och amerikanska myndigheters agerande bör det vara ett viktigt branschintresse att stärka FARs självständighet och auktoritet som en intresseorganisation för hela branschen.
Claes Sjölin
bedriver egen juristverksamhet i Göteborg. Han var tidigare ledamot i FAR och i föreningens styrelse. Han medverkade senast i Balans nr 3/2003.