Det är något särskilt med tåg, särskilt med banor som läggs ner. Tusentals människor har genom åren besjälats av idén av att göra en god kulturgärning genom att låta trafiken fortsätta. Så i dag tuffar ånglok i turisttrafik på många håll i vårt avlånga land.
Till pionjärerna hörde den skara på ett drygt tjog entusiaster som 1965 bildade det som skulle bli Museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg.
Den förfogar över en liten stump av det väldiga smalspårsnätet Västgötabanan som öppnades år 1900 med linjen Göteborg-Skara och som sedan växte åt några olika håll.
Redan året efter Västgötabanans nedläggning var trafiken igång vid Anten, cirka en mil nordväst om Alingsås.
En lånekultur
Men att driva veteranjärnväg är inte billigt. Det är ett liv ur hand i mun. Sommarens trafikintäkter slukas glupskt av renoveringsobjekt och andra investeringar.Hos Anten-Gräfsnäs Järnväg utvecklades därför med åren en kultur där medlemmarna lånade ut privata pengar till föreningen – för att till sommaren i bästa fall kunna få tillbaka dem.
Detta blev med tiden väldigt, väldigt rörigt.
År 2001 tillträdde en styrelse som som till sin fasa såg att den inte hade grepp om ekonomin – men som var fast besluten att skapa ordning och reda.
Det ska dock redan nu sägas: veterligt har inte en enda krona försvunnit.
Stora skulder
Föreningen hade vid det här laget en lånebörda på cirka 1,7 miljoner kronor. Av dessa utgjorde endast 130 000 kronor ett vanligt lån, på klubbhuset. Resten var föreningens skulder till medlemmar.
Som långivare för nästan hela summan stod bara tre befattningshavare vid banan.
Var det inte en fantastisk idealitet från dessa personers sida?
För att ta reda på det åker man till pastorsexpeditionen i Älvsborgs församling i Göteborg (resan dit går i riktning Saltholmen på spårvagnslinje 11 som, på en sträcka man inte befar, trafikerar Västgötabanans gamla banvall). Där träffar Balans kyrkoherde Per-Olof Söderpalm. Han är föreningens ordförande sedan 2001.
I bästa välmening
– Pengarna lånades ut i bästa välmening och behövdes i föreningen. När jag kom med i föreningen för sju år sedan tyckte jag att det var fantastiskt att dessa människor ställt upp med så mycket pengar, säger han.
Men efter en tid i styrelsen började han och andra ledamöter inse att situationen var ohållbar.
Lånen ökade hela tiden och löpte till en numera förmånlig ränta på fyra procent.
Eftersom långivarna var högt uppsatta funktionärer i föreningen hade de stort inflytande, via sina pengar. Maktens betydelse blev uppenbar när två av långivarna fick idén att köpa en stor plåthall utmed banan för en halv miljon kronor. Finansieringen skulle ske med nya medlemslån. Styrelsen sa nej till köpet. Men en av långivarna krävde i så fall tillbaka alla sina pengar. Då vände styrelsen och köpte hallen.
Affären ledde till konflikter. Som till exempel när ordförande Söderpalm kallade till konferens om föreningens framtid.
Då kallade två andra befattningshavare till en annan konferens samma dag på annat ort. Det blev påhopp, det blev avgångar. Med mera.
Kvalificerade revisorer
Vid det här laget hade föreningen för första gången i sin historia beslutat att koppla in kvalificerade revisorer. FAR-ledamöterna Lars Steen, auktoriserad revisor, och Anders Bernåker, godkänd revisor, vid Ernst & Young i Göteborg fick ett utredningsuppdrag. Deras genomgång mynnade bl.a. ut i att vissa befattningshavare ansågs ha överträtt sina befogenheter.
Behovet av att bringa reda i ekonomin var stort. Medlemslånen var ett svåröverskådligt problem. Inte minst därför att det i många fall saknades lånehandlingar – det fanns i dessa fall bara löpande noteringar i bokföringen när pengar lånats ut och betalats tillbaka. Det hade skett alltefter behov. I stadgarna står det att bara styrelsen har rätt att ta upp lån. Men eftersom ansvarsfrihet beviljats hela tiden har detta inte gått att invända emot i efterhand.
Återigen: ingen har stulit en krona.
Och i föreningstidningen Jernvägsnytt skrev Per-Olof Söderpalm att lånen måste lösas – på ett etiskt försvarbart sätt.
Värt pengarna
De förtroendevalda föreningsrevisorerna hade i PM och revisionsberättelser åtminstone sedan början av 90-talet ständigt återkommit till att medlemslånen behövde formaliseras.
Nu orkade de inte längre. De avgick. Deras suppleanter tillträdde men begärde att få auktoriserad revisor vid sin sida. De fick de. Så nu har föreningen förutom de förtroendevalda också Lars Steen som revisor och Anders Bernåker som suppleant.
– Det kostar en slant att anlita experter men det är det värt, säger Per-Olof Söderpalm.
Vid ett något stormigt årsmöte förra året omvaldes, den i somligas ögon elaka, styrelsen och har fått fortsätta sitt arbete med ekonomin.
I dag är den i god ordning.
En miljon återbetald
En miljon kronor av medlemslånen på cirka 1,5 miljoner är återbetalade. Det har varit möjligt genom kraftiga nedskärningar i budgeten två år i rad.
I samråd med sin auktoriserade revisor har föreningen först betalat de lån som det fanns lånehandlingar på. Därefter har handlingar upprättats på övriga lån som kunnat spåras i bokföringen och så har de lånen betalats – dock inte utan en märklig tingsrättsförhandling i Alingsås där föreningen yrkade på att få betala, vilket beviljades.
Resterande medlemslån gäller i stort sett enbart den inledningsvis nämnda plåthallen. Och den vill långivarna själva köpa. Det ska de få och därmed kan medlemslånen bli ett avslutat kapitel. Affären har dock försenats på grund av vissa lagfarts- och avstyckningsproblem, som man hoppas lösa.
Slut på de tunga åren
– Det har varit ett par tunga år men nu är vi glada, säger Per-Olof Söderpalm. Vi har betalat tillbaka en miljon i medlemslån och 100 000 i upplupna räntor. Vi har nästan byggt färdigt en ny verkstad (med riktiga banklån) och vi har pengar kvar. Vi klarar driften av järnvägen.
Föreningen har nu också fått ett erkännande av sin kulturgärning i form av 500 000 kronor från sparbanksstiftelsen i Alingsås som ska användas för speciella ändamål. Under de senaste fyra åren har föreningen även fått 200 000 kronor från kommun och region för investeringar och det ska man försöka fortsätta få.
Av Inge Wenberg