FASB har publicerat ett uttalande som gäller redovisning av Variable Interest Entities (VIE). Bakom den beteckningen döljer sig det som i Sverige är mer bekant som SPE eller företag bildade för ett speciellt syfte. SPE förknippas ofta med Enron. Enron lär ha bildat flera tusen sådana företag i syfte att föra över tillgångar från koncernen till andra företag som, även om de i verkligheten kontrollerades av Enron, ändå inte omfattades av koncernredovisningen.
Det nya uttalandet är tänkt att väsentligt skärpa reglerna för hur den här typen av företag skall redovisas. Nyckelordet är ”variable interest”. Därmed avses andelar och avtal vars värde varierar med storleken på företagets nettotillgångar. Ibland handlar det om aktier, med eller utan rösträtt, men också andra former av avtal kan ge en utomstående, betecknad ”primary beneficiary” de förmåner som uppkommer genom företagets verksamhet.
Enligt uttalandet skall den ”viktigaste förmånstagaren” inkludera ett VIE i sin koncernbalansräkning under följande förutsättningar:
riskkapitalet är otillräckligt för att bedriva verksamheten i avsaknad av garantier eller motsvarande
andra som satsat kapital inte kan påverka verksamhetens inriktning annat än marginellt
förmånstagaren står för de väsentliga riskerna men har också rätt att tillgodogöra sig de väsentliga förmånerna av verksamheten.
Det amerikanska uttalandet, liksom det uttalande som IASC tidigare gett ut, SIC 12 – Consolidation, Special Purpose Entitites, föreskriver ett avsteg från den normala principen, nämligen att förutsättningen för att ett företag skall omfattas av koncernredovisningen är att moderföretaget äger majoriteten av röster. Avsteget betingas av att moderföretaget kan utöva ett bestämmande inflytande utan att nödvändigtvis äga röstberättigade aktier. Exempelvis kan bolagsordningen vara utformad så att alla väsentliga beslut redan är fattade. I SIC 12 användes formuleringen ”autopilot”.
FASB:s och IASC:s uttalanden är likartade. Den största skillnaden är att FASB kvantifierat vad de anser vara en normal nivå på det riskbärande kapitalet. Enligt FASB krävs normalt 10 procent. Samtidigt sägs dock att storleken är beroende på verksamhetens art och att en bedömning krävs i varje enskilt fall. Även om soliditetskravet är uppfyllt skall emellertid den viktigaste förmånstagaren ta med företaget i koncernbalansräkningen om det är han som står för de väsentliga riskerna och förmånerna.
En annan, och inte oväsentlig skillnad är att det amerikanska uttalandet omfattar ungefär 10 gånger fler textsidor än IASC:s. Vad det illustrerar är att FASB lägger ner betydligt mer arbete på sina rekommendationer vilket tar sig uttryck i att bakgrundsbeskrivningen och motiveringarna blir mer utförliga utan att för den skull budskapet blir så mycket klarare. Min bedömning är att SIC 12 är betydligt enklare att ta till sig och tillämpa.
SEC utfärdar anvisning om pro forma-redovisning
Spridningen av pro forma-redovisning har uppmärksammats på många håll. Vad det handlar om är att företag rapporterar ett annat (och vanligen högre) resultat än det nettoresultat som framgår av resultaträkningen. I Sverige används ofta beteckningen resultat före jämförelsestörande poster. I USA, men även i Sverige, ser man beteckningar som EBITDA eller till och med justerad EBITDA. Enligt en sammanställning av UBS Warburg är de här justerade resultatsiffrorna ungefär dubbelt upp mot redovisad nettovinst.
Företagens motiv är att ange den ”verkliga” intjäningsförmågan rensad för omstruktureringar, nedskrivningar, rea-vinster etc. Problemet är att det inte alltid är klart vilka justeringar som gjorts, och särskilt inte i pressmeddelanden eller kommunikéer. SEC har därför valt att göra ett tillägg till en av sina anvisningar; Regulation G. Av detta framgår att företag som beräknar pro forma resultat
skall ange varför dessa är användbara för läsarna
inte får inkludera poster som förekommit något av de närmast föregående två åren eller som kan väntas återkomma inom en tvåårsperiod
inte får använda beteckningar för pro forma resultaten som kan sammanblandas med de resultatbegrepp som hänför sig till den officiella redovisningen
måste förklara hur pro forma resultatet hänger samman med den redovisade nettovinsten.
Det jag tycker är särskilt intressant är att man inte kan beteckna poster som jämförelsestörande om de är återkommande. SEC ställer ett ganska tufft krav. Det handlar alltså om två år före och ytterligare två år efter det aktuella året. Min bedömning är att om ett motsvarande krav infördes i Sverige, en stor del av vad som rapporteras som jämförelsestörande eller som engångsposter i själva verket är återkommande. Bland de mer uppenbara fallen märks ABB som i stort sett varje år sen koncernen bildades redovisats omstruktureringskostnader vilka man velat lyfta ut för att läsarna skall kunna se den verkliga eller underliggande vinsten.
SBs styrelsemöte i mars
Vid styrelsemötet diskuterades bland annat försäkringsredovisning och redovisning i samband med den första tillämpningen av IFRS. Diskussionerna behandlade huvudsakligen olika detaljfrågor. Vidare diskuterades:
Finansiella instrument
Det projekt som kräver mest resurser inom IASB är det som behandlar finansiella instrument, dvs. modifieringar till IAS 32 och 39. Fortfarande finns en massiv kritik från framför allt banker. IASB arrangerade därför i mars ett antal möten med dem som tidigare framfört skriftliga synpunkter till IASB.
Kritiken handlar framför allt om frågor som har med säkringsredovisning att göra. IAS 39 utgår ifrån att det finns en direkt koppling mellan säkringsinstrumentet och den säkrade positionen. Vad många önskar är att kunna kombinera olika positioner och att slippa ifrån den identifiering av sambandet som IAS 39 kräver. Argumentet är att företag inte bedriver sin verksamhet på det sätt som IAS 39 förutsätter. Vad det handlar om, särskilt för bankerna, är därför en väsentlig omläggning av rutiner som man hävdar leder till stora merkostnader. En annan stor fråga gäller så kallad ”derecognition”; vilka krav som skall vara uppfyllda för att en tillgång skall få avföras från balansräkningen. Förslaget från IASB utgår från ”continuing involvement”. En tillgång skall inte avföras till den del som företaget behåller någon form av engagemang i den. Många av remissinstanserna skulle föredra att man håller fast vid det som idag är avgörande för redovisningen; nämligen att tillgången skall redovisas hos den som står för de väsentliga risker och fördelar som är förknippade med tillgången. Huruvida IASB kommer att beakta de synpunkter som förts fram är fortfarande oklart. Diskussionerna vid sammanträdet visar dock att det finns en vilja att försöka gå kritikerna till mötes.
Goodwill
Enligt ett tidigare beslut skall den goodwillpost som uppkommer i ett förvärv av exempelvis 60 procent av aktierna i ett annat företag värderas som om förvärvet avsett samtliga aktier (Full Goodwill Measurement). Beslutet ligger i linje med det tidigare beslut enligt vilken minoritetens andel av tillgångarna skall värderas till verkligt värde och inte som i dag, med utgångspunkt från redovisade värden i det förvärvade företaget. Innebörden är att om någon betalar 900 för 60 procent av aktierna i ett företag där det verkliga värdet på nettotillgångarna är 1000, så uppkommer en goodwillpost på 300. Dessa 300 avser emellertid bara de 60 procent som förvärvats. Den första frågan som uppkommer med det nya förslaget är hur mycket mer skulle ha betalts om samtliga aktier förvärvats. IASBs beslut är att det får köparen själv bedöma och att bedömningen skall grundas på vad det skulle ha kostat att förvärva samtliga aktier. Om, för att ta ett exempel, köparen betalt extra för att få det bestämmande inflytandet (en kontrollpremie) skall det beaktas. Min gissning är dock att de flesta företag kommer att välja att göra en enkel uppräkning. Om man betalt 300 för 60 procent så blir kostnaden 500 för 100 procent. Ökningen av goodwillposten skall redovisas som en ökning av minoritetens andel.
Redaktör: Rolf Rundfelt