Debatt: IASBs förslag till ändringar i koncernredovisningen – förbättrar de den externa redovisningen?

Nu ersätts en inte särskilt bra standard (om nedskrivning av goodwill)av en mycket dålig standard i USA, sade den amerikanske redovisningsprofessorn Tony Sondhi när han gick igenom mer eller mindre märkliga händelser i amerikansk redovisning, vid Finforum 2002 (Balans nr 12/2002, s. 40f).

Utan någon egentlig tillspetsning kan man säga att vi i Sverige under slutet av 2001 och 2002 lärde oss att det finns ett och annat märkligt i amerikansk redovisning, varav en hel del knappast är relevant för svensk redovisning. Den ”mycket dåliga” standarden i USA är emellertid i högsta grad relevant för oss, eftersom det är mot den som IASB söker konvergera. IASB gav den 5 december ifjol ut ett utkast1] till standard som skall ersätta den nuvarande om koncernbildning, IAS 22 Business Combinations. Syftet med IASBs projekt är att förbättra koncernredovisningen och att söka internationell konvergens. Det senare innebär åtminstone i detta fall inget annat än en anpassning till den nya amerikanska standarden. Det kan tilläggas att den väsentliga nyheten i den standarden, att goodwill inte alls får avskrivas utan vid värdenedgång skall nedskrivas, är en följd av amerikanska politikers påtryckningar på FASB, som i sitt utkast önskade tvingande avskrivning under högst 20 år. Om FASB hade fått som de önskade hade FASB:s nya standard konvergerat mot IASBs nuvarande regel2].

Något märkligt kan det synas att IASBs utkast knappast alls uppmärksammats i Sverige, trots ett ganska brett intresse för koncernredovisningsfrågor. I Tyskland och Storbritannien har däremot utkastet uppmärksammats, och en del av vad som framförts i de länderna finner jag relevant att presentera. De kritiska synpunkter som återges här gäller främst IASBs förslag att helt förbjuda såväl poolningsmetoden som avskrivning av förvärvad goodwill. Vidare att värdet av redovisad goodwill skall prövas minst årligen, genom att först beräkna återvinningsvärdet av den kassagenererande enhet till vilken den goodwill som skall värderas hör och sedan dra ifrån nettot av verkliga värdet av de identifierbara tillgångar, skulder och eventualförpliktelser som företaget skulle redovisa om det förvärvade enheten ifråga vid tidpunkten för värdeprövningen. Skillnaden är det antagna (implied) värdet på goodwill, och om detta värde understiger det redovisade värdet på goodwill skall nedskrivning ske med den senare skillnaden3].

Den tyska debatten

Redan tio dagar efter det att IASBs utkast gavs ut skrev professorn i internationell redovisning vid Ruhr-Universität, Bernhard Pellens, och hans medarbetare, Thorsten Sellhorn, en lång artikel om det paradigmskifte som utkastet innebär för redovisning av goodwill4]. Några av deras kritiska synpunkter är:

• Det komplexa och subjektiva tillvägagångssättet för att bestämma värdet på goodwill bjuder företagen på mångfaldiga bokslutspolitiska chanser. Argumentet att IFRS5] kommer att bli mera jämförbart med US-GAAP är tvivelaktigt, eftersom värdenedgångsprövningen (the impairment test) av goodwill står på synnerligen subjektiva och knappast kontrollerbara antaganden, och de nedskrivningar som följer blir inte minst styrda av bokslutspolitik. Jämförbarhet och transparens kommer därför att finnas framförallt på pappret.

• Kvar åt revisorn blir den otacksamma uppgiften att behöva kontrollera såväl allokeringen av goodwill inom koncernen, till kassagenererande enheter, som värderingen av dessa enheter. Revisorn måste ifrågasätta antagandena och därmed slutligen pröva företagsledningens resultatprognoser och affärsplaner. (Ett svårt vågstycke som redan fått yrkeskåren i Tyskland att frukta ett nytt förväntningsgap.)

• FASB och IASB argumenterar för att goodwill som regel har en obestämbar nyttjandeperiod och därför inte systematiskt minskar i värde endast på grund av tidens gång, eftersom den genom ersättningsinvesteringar ständigt förnyas6]. Härmed bryts principen om att värdera förvärvad goodwill för sig, och internt genererad goodwill redovisas som tillgång i koncernredovisningen7]. Skall då snart alla utgifter för internt genererad goodwill aktiveras? Åtminstone för tillgångsslag som byggnader och andra materiella tillgångar skulle avskrivningskonceptet generellt kunna ifrågasättas8].

• Den nya redovisningsmetoden för goodwill är internationellt på frammarsch. Öppet står endast vilka företag som slutligen måste använda den. Exempelvis undantas tyska företag som inte är noterade från EU-kravet på redovisning enligt IFRS, och noterade moderföretags årsredovisningar skall tillsvidare upprättas enligt de nationella föreskrifterna. Dock kan den tyske lagstiftaren utvidga IFRS-plikten till dessa två undantag. Tänkbart vore vidare att den nya metoden bleve (tysk) god redovisningssed.

• Utsikten att snart behöva använda en så komplex och kostsam metod kommer de ej noterade tyska företagen att ta emot med dämpad begeistring.

Man kan vänta sig att de skulle förfäras för det fall att den tyske fiskus gjorde den internationelle normgivarens argument till sina egna: varför skulle en tillgångspost som uppenbart inte fortlöpande minskar i värde i fortsättningen avskrivas planenligt?

Att revisorn och chefen för KPMGs IAS Desk, Anne Schurbohm, hade välkomnat ansatsen med enbart nedskrivning av goodwill fann professor Klaus Ruhnke, Freie Universität Berlin, förvånande9]. Information som en revision inte kan göra tillförlitlig är definitionsmässigt inte relevant för beslutsfattande, och Ruhnke hänvisar till IASBs föreställningsram. Man får räkna med att revisorn endast i undantagsfall kommer att lyckas vederlägga det beräknade värdet på goodwill och eventuell nedskrivning. Följaktligen upphävs Schurbohms argument om övertagandet av reglerna i US-GAAP som ett steg mot mer internationell jämförbarhet helt genom den felande tillförlitligheten hos den avgivna informationen, fortsatte Ruhnke.

Schurbohm, tillsammans med medarbetaren Karsten Ganssauge, svarade bl.a. med att vid ansatsen med enbart nedskrivning skall värderingsförfaranden användas som kommer till användning utanför redovisningen, exempelvis vid ställningstagandet till köp av fastigheter eller företag10]. Förfarandena måste därmed anses som i grunden tillförlitliga. I förslaget beaktas den åtföljande osäkerheten genom att goodwill får åsättas högst anskaffningsvärdet, och aktivering av internt genererad goodwill förblir förbjuden. Dessutom skall upplysningar lämnas om väsentliga antaganden och uppskattningar till grund för värderingen. Genom dessa hittills förtroliga upplysningar får användaren möjligheten att bilda sig en egen uppfattning. Företagsledningen har slutligen att ur ett intervall av möjliga värden välja det som den håller för ägnat för en lämplig redovisning. IFRS kräver att detta val görs varken särskilt pessimistiskt eller särskilt optimistiskt.

Brittiska redovisningsrådets oro

Brittiska Accounting Standards Board (ASB) gav direkt den 5 december ut en rapport för konsultationer, med IASBs utkast och ett förord11]. I förordet belyses de huvudsakliga följderna av att införa IASBs förslag, och det står inte klart för ASB att antagande av förslagen skulle leda till en förbättring av den externa redovisningen i Storbritannien. Vissa ändringar skulle bli följden i Storbritannien, och ASB har reservationer mot bl.a. följande:

• ASB anser att det finns omständigheter där koncerner bildas och där det verkligen inte finns en förvärvare. Att kräva förvärvsmetoden för alla koncernbildningar, som om det finns en förvärvare, verkar olämpligt under sådana omständigheter.

• ASB anser att, givet svårigheterna att värdera fortlöpande goodwill, varken årlig värdeprövning eller avskrivning får till följd ett exakt belopp att redovisa som goodwill. Överväganden rörande nytta mot kostnader bör därför ligga till grund för om avskrivning skall tillåtas som ett alternativ till årlig värdeprövning. Givet hur enkelt och lätt det är att lägga upp en avskrivningsplan anser ASB att företag bör tillåtas att avskriva snarare än att bli tvingade till en årlig värdeprövning i varje fall.

• ASB var den normgivare som banade väg för det sätt att redovisa goodwill som ligger till grund för IASBs förslag. För att rättfärdiga att redovisa goodwill utan avskrivning stod det klart för ASB att värdeprövningen måste vara tillräckligt robust för att inge förtroende för prövningens förmåga att identifiera minskningar i värdet av förvärvad goodwill när de inträffar. ASB:s omedelbara åsikt är att IASBs förslag leder till en prövning som är mindre robust än den prövning som för närvarande krävs i ASB:s standard.

• ASB anser att, utan avskrivning, det är särskilt viktigt att garantera att värdeprövningen uppfyller sitt ändamål att identifiera en minskning i förvärvad (kursivering här) goodwill i den eller de perioder i vilka goodwill förbrukas. Det av IASB föreslagna beräkningssättet för det antagna värdet på goodwill kan ge stöd för förvärvad goodwill med oredovisad goodwill som fanns innan hos förvärvaren. Förvärvad goodwill skrivs inte ned efterhand som den förbrukas, om det finns tillräckligt av annan goodwill i den kassagenererande enhet som det är fråga om. I sitt förslag till revidering av IAS 36, om nedskrivningar, framför IASB för övrigt sin syn att det inte är möjligt att följa förvärvad och internt genererad goodwill var för sig.

Avslutning

Odiskutabelt är att IASB nu arbetar ambitiöst och intensivt för att förbättra den externa redovisningen, inte minst med att få olika regler att konvergera internationellt. Det ligger därför nära till hands att spontant, som Anne Schurbohm, välkomna ansatsen i IASBs utkast. De kritiska synpunkterna i de tyska artiklarna och brittiska ASB:s reservationer visar dock att det finns såväl principiella som praktiska betänkligheter mot ansatsen.

Med Ruhnke undrar jag därför om priset som vi måste betala för en global enhetlighet är att införa ansatsen med enbart nedskrivning av goodwill. Den ansats som amerikanska politiker fick FASB att ge vika för. Med nyfikenhet ser jag fram mot att snart få ta del av svenska yttranden över utkastet till IASB.

Sven-Arne Nilsson , verksam vid Deloitte & Touche och Ekonomihögskolan i Lund. Han medverkade senast i Balans nr 12/2002.