Den nya förmånsrätten – störst förändringar för stat och banker

Vid nyår träder de nya reglerna för förmånsrätten i kraft. Curt Österholm beskriver här nyheterna och ger exempel på utdelning till olika fordringsägare. De största förändringarna blir det för staten och bankerna. En följd av reglerna kan bli att rekonstruktion nu blir ett attraktivare alternativ till konkurs.

Vid en konkurs är det konkursförvaltarens uppgift att sälja konkursgäldenärens egendom och omvandla tillgångarna till likvida medel. Överskottet efter att konkurskostnader betalats delas sedan ut till fordringsägarna enligt ett utdelningsförslag som konkursförvaltaren upprättar. Utdelningsförslaget fastställs av tingsrätten efter att fordringsägarna har haft möjlighet att framställa invändningar mot förslaget.

Hur utdelningen skall gå till är reglerat i förmånsrättslagen. Där anges att vissa fordringsägare har rätt till utdelning ur medel som kommer från viss typ av egendom samt i vilken turordning fordringsägarna ska få utdelning.

Förmånsrättsordningen har varit föremål för diskussion under lång tid. I början av 90-talet konstaterade lagstiftaren att det fanns behov av en modernisering av den gamla ackordslagen. Man ansåg att företag, i större omfattning än tidigare, skulle rekonstrueras genom företagsrekonstruktion än genom konkurs.

Ett lagstiftningsarbete påbörjades som ledde fram till att vi 1996 fick en ny lag om företagsrekonstruktion. Den innehåller den gamla ackordslagen kompletterad med bestämmelser om skydd mot konkursansökningar under pågående företagsrekonstruktion, möjlighet att ta upp särskilda rekonstruktionskrediter m.m. Det som sannolikt har störst påverkan på valet mellan konkurs och rekonstruktion i en obeståndssituation, nämligen förmånsrätten, togs dock endast upp i mindre omfattning i lagstiftningsarbetet som ledde fram till lagen om företagsrekonstruktion.

I stället tillsattes Förmånsrättskommittén med uppgift att göra en översyn. Förmånsrättskommitténs betänkande kom 1999 och har därefter diskuterats av remissinstanser och i riksdagen. Efter justeringar av det ursprungliga förslaget har riksdagen beslutat om nya regler som träder i kraft 1 januari 2004.

Ändringarna är omfattande och kommer att få stor inverkan på fordringsägares utdelning i kommande konkurser. De nya reglerna är tänkta att leda till bl.a. lika konkurrensförhållanden mellan konkursbon och ”levande” företag, jämförbara villkor vid rekonstruktion inom och utom konkurs, ökad likabehandling av olika borgenärer i konkurs och högre utdelning till oprioriterade fordringsägare.

Förmånsrätten idag

Starkt förenklat ser den nuvarande förmånsrättsordningen ut enligt följande (för överskådlighetens skull har jag utelämnat vissa förmånsrätter såsom panträtt i lös eller fast egendom):

• Revisor och bokförare

• Hyresvärd

• Företagsinteckningshavare (oftast bank)

• Staten (skatter)

• Anställda (löner)

• Oprioriterade (huvudsakligen leverantörer)

Utdelning sker i turordning, dvs. först sedan en fordringsägare fått full utdelning sker det någon utdelning till nästa fordringsägare i förmånsrättsordningen.

Konkursegendomen delas idag in i olika egendomsslag. egendom som omfattas av företagsinteckning utgöres av lager, inventarier och kundfordringar medan det som brukar kallas allmän egendom består av kassa, postgiro- och bankmedel samt värdepapper.

Hyresvärd och bank får utdelning ur företagsinteckningsegendomen medan utdelning för skatteskulder och löner sker ur den allmänna egendomen.

Revisor och bokförare intar en särställning genom att de i första hand får utdelning ur den allmänna egendomen och om denna inte räcker till ur företagsinteckningsegendomen, före hyresvärd och bank. Om en konkursförvaltare driver in en kundfordran som var obetald vid konkursutbrottet skall alltså beloppet gå till de fordringsägare som har förmånsrätt i företagsinteckningsegendom.

Om samma kund istället hunnit betala och betalningen gått in på postgirokontot tillfaller beloppet staten som ofta har skattefordringar med förmånsrätt i allmän egendom.

Den nya förmånsrättsordningen

Enligt de nya reglerna avskaffas i praktiken uppdelningen mellan företagshypoteksegendom och allmän egendom. All egendom, utom sådan som omfattas av särskilda förmånsrätter såsom panträtt genom fastighetsinteckning, handpanträtt m.m. blir allmän egendom.

De mest dramatiska förändringarna berör staten och bankerna. Statens förmånsrätt för skatter avskaffas helt. Staten blir därmed oprioriterad på samma sätt som leverantörer.

Bankerna som oftast har förmånsrätt genom företagshypotek får sin förmånsrätt minskad genom att en företagsinteckning kommer att gälla i maximalt 55 % av egendomen. Till skillnad mot nuvarande regler är det dock all egendom, och inte som i dag enbart, hypoteksegendomen som ingår i säkerheten.

Man utgår alltså från all egendom inklusive både kassa och inventarier och drar ifrån konkurskostnader och utdelningen till bättre prioriterade, t.ex. revisor och bokförare. 55 % av det som återstår utgör säkerhet för företagsinteckningshavare. Observera att detta är en maximiregel.

Om företagsinteckningen skulle lyda på ett lägre belopp än vad som finns i boet blir förmånsrätten inte större än inteckningsbeloppet. Om å andra sidan företagsinteckningen lyder på ett högre belopp än behållningen är säkerheten inte värd mer än 55 % av tillgångarnas värde. Banken kan alltså inte kompensera de nya reglerna genom att begära högre företagsinteckningar.

Den fordran som återstår efter att banken fått utdelning på grund av företagsinteckning kommer att vara oprioriterad i konkursen. Eftersom de nya reglerna leder till att det blir vanligare med utdelning till oprioriterade kommer bankerna även få viss utdelning på den oprioriterade delen.

Hyresvärdar har nu förmånsrätt för hyresfordringar motsvarande tre månaders hyror. Denna förmånsrätt avskaffas. Å andra sidan kommer konkursboet att i större omfattning än nu tvingas betala hyra om boet finns kvar i lokalerna. Om hyresvärden anmodar konkursboet att ställa lokalerna till värdens förfogande och konkursboet inte gör det inom en månad blir boet ansvarigt för hyran. Ansvaret omfattar då hyran ända från konkursbeslutet tills lokalen ställs till värdens förfogande. Detta s.k. massa-ansvar blir en kostnad i boet som går före all utdelning.

För anställdas lönefordringar införs en gräns så att varje anställds löneanspråk aldrig kan vara prioriterad till mer än motsvarande tio basbelopp eller 393000 kronor med 2004 års basbelopp.

För att vara prioriterad krävs även att lönen avser tidsperioden från tre månader före konkursansökan till en månad efter konkursbeslutet. Lönen ska ha förfallit senare än tre månader före konkursbeslutet och inte som idag ansökan om konkurs.

En nyhet blir att den statliga lönegarantin kommer att omfatta en längre tidsperiod än vad som är prioriterat. Lönegarantin omfattar nämligen dels prioriterad lön dels uppsägningslön, trots att uppsägningslönen inte är prioriterad. Vad gäller beloppsgränsen sker en höjning från nuvarande maximigräns 100000 kronor till fyra basbelopp vilket 2004 kommer att motsvara 157200 kronor. Om den anställde har prioriterade lönekrav om t.ex. 200000 kronor får han 157200 kronor ur lönegarantin.

Resterande belopp får han bevaka i konkursen med förmånsrätt. Skulle den anställdes lönekrav överstiga tio basbelopp (393000 kronor) bevakas överstigande delen utan förmånsrätt.

(Se även figuren längst ned på sidan.)

Med nuvarande regler kan en konkursförvaltare fortsätta att driva verksamheten och låta staten betala lönerna via lönegarantin. Så länge de anställda har lönegaranti under löpande uppsägningstid kan konkursboet producera och sälja varor och tjänster utan några lönekostnader. Det har framförts kritik mot den ordningen eftersom det leder till osunda konkurrensförhållanden. För att begränsa problemet införs det en ny regel som säger att konkursboet måste betala löner ur tillgångarna i boet för arbete utfört från och med en månad efter konkursbeslutet.

I förmånsrättskommitténs betänkande fanns det ett förslag om att statlig lönegaranti skulle kunna utgå även under en företagsrekonstruktion. Förslaget är struket och frågan kommer att tas upp av en särskild utredning.

Någon förändring av revisorers och bokförares förmånsrätt införs inte. Såsom nu gäller förmånsrätten arvoden för revision och bokföringsarbete som gjorts de senaste sex månaderna innan konkursansökan kom in till tingsrätten.

Ett exempel

I en konkurs finns följande egendom efter att konkurskostnaderna betalats.

Fordringsägare är banken som har företagsinteckning för hela sin fordran, staten med skattefordringar, staten med krav avseende utlägg före lönegaranti samt leverantörer. Utdelningen i konkursen blir enligt uppställningen ovan.

I exemplet får enbart banken och staten (skatter) utdelning enligt nuvarande förmånsrätt. Enligt de nya reglerna får även övriga fordringsägare viss utdelning. Banken får lägre utdelning som prioriterad än tidigare men får även viss utdelning som oprioriterad. Staten blir, trots den slopade förmånsrätten för skatter, inte lottlös eftersom det blir utdelning till oprioriterade. Staten blir ju oprioriterad fordringsägare vad gäller skattefordringar. Staten får förmånsrätt för sina utlägg för lönegaranti dock inte i samma omfattning som nu. Lönegarantin kommer nämligen i många konkurser att omfatta en uppsägningslön som inte är prioriterad. Beträffande den oprioriterade delen blir också statens regressfordran i konkursen oprioriterad.

Övergångsregler

Konsekvenser

Ändringarna är omfattande och kommer att medföra stora konsekvenser för långivare, leverantörer, anställda och företag med betalningsproblem.

En ambition har varit att ta bort de konkurrensfördelar som konkursbon har idag genom möjligheten att driva verksamheten vidare utan lönekostnader för boet. Detta kommer antagligen att lyckas genom att konkursförvaltarna får sämre möjlighet att driva verksamheten längre tid än en månad varefter konkursboet måste betala löner. Något som kommer att försvåra möjligheten att fortsätta verksamheten är också att konkursboet kommer att tvingas betala hyror i större utsträckning än i dag. En negativ effekt av att konkursförvaltaren inte kan fortsätta verksamheten som nu är att det i vissa konkurser kommer att medföra ett totalt sett sämre resultat av konkursförvaltningen och därmed sämre utdelning till fordringsägarna.

Å andra sidan är det inte heller med nuvarande regler så vanligt att ett konkursbo driver verksamheten längre tid än en månad. Möjligen finns det här en geografisk skillnad. I storstadsregioner där många konkurser finns bland tjänsteproducerande företag med relativt höga lönekostnader finns det inte samma skäl att upprätthålla verksamheten en längre tid som i de delar av landet där konkurser bland tillverkningsindustrin är vanligare.

Onekligen är det så att företagsrekonstruktion i en del fall kommer att framstå som ett för flera drabbade fordringsägare bättre alternativ än konkurs. T.ex. borde staten som tappar sin förmånsrätt i många fall kunna få bättre utdelning genom en ackordslikvid än som oprioriterad i en konkurs.

Vad gäller bankerna är det sannolikt att vi kommer att få se en ökad användning av leasing och avbetalning. Även factoring kan öka. Detta kan inverka negativt på möjligheterna att genomföra en lyckad företagsrekonstruktion eftersom en rekonstruktion med betalningsinställelse ofta innebär en besvärlig likviditetspåfrestning. Om kundfordringarna är pantsatta kan betalningsinflödet strypas om banken använder kundfordringarna till amortering av en factoringkredit.

Samtidigt ökar måhända möjligheterna att ta upp rekonstruktionskrediter under företagsrekonstruktion. Detta är i dag inte helt lätt eftersom en sådan kredit, om rekonstruktionen misslyckas och företaget försätts i konkurs, ger så kallad superförmånsrätt. Den som lämnat krediten får rätt till utdelning före alla andra fordringsägare. Om rekonstruktionskrediten förbrukats får övriga fordringsägare därför sämre utdelning än de skulle ha fått om rekonstruktionskrediten inte hade lämnats. I det nuvarande systemet drabbar detta ofta banken. Om bankens säkerhet i framtiden huvudsakligen består av pantsatta kundfordringar, äganderättsförbehåll och leasingobjekt påverkar en rekonstruktionskredit inte bankens utdelning.

Om en borgenär får utmätning för sin fordran erhåller han förmånsrätt i den utmätta egendomen. Detta ändras inte i de nya reglerna. Det kan därför bli vanligare att t.ex. staten och banker begär utmätning för att erhålla förmånsrätt i en stundande konkurs. Observera dock att förmånsrätt som vunnit genom utmätning skall återgå om en konkursansökan ges in mot gäldenären inom tre månader eller i vissa fall två år om borgenären är närstående.

Övergångsreglernas bestämmelser om kreditgivarens rätt att säga upp krediter om säkerheten inte anses betryggande förtjänar uppmärksamhet. Även om bankernas standardkreditavtal redan nu innehåller en sådan bestämmelse blir det möjligen vanligare att företag kommer att få begäran från sin bank om kompletterande säkerhet. Eftersom ytterligare företagsinteckning inte stärker säkerheten efter övergångsperioden kan det bli fråga om andra typer av komplement såsom borgen och fakturabelåning.

Någon ändring av reglerna om styrelsens personliga ansvar för skatter och avgifter görs inte. Eftersom skatteskulder blir oprioriterade kommer det att bli mindre vanligt att staten får utdelning. Därmed blir det sannolikt vanligare att styrelseledamöter ställs till svars för bolagets skatteskulder.

Den som är intresserad finner propositionen på www.regeringen.se/Lagar, SOU, propositioner m.m./Justitiedepartementet (prop. 2002/03:49).

Curt Österholm är advokat på Nyström Bridal Widemar Advokatbyrå i Stockholm, konkursförvaltare och företagsrekonstruktör. Han medverkade senast i Balans nr 3/2002.

Av Curt Österholm