Finland anses av många vara det land inom EU som är mest likt Sverige. Det är därför intressant att jämföra dessa två länders syn på EMU-frågan. Beslutet att byta ut den finska marken mot euron föregicks till exempel inte av någon folkomröstning.
Efter det finska beslutet om EU-medlemskap var den psykologiska tröskeln att gå in i det tredje stadiet av EMU lägre, trots att man var medveten om de risker som var förknippade med EMU-medlemskapet. I Finland såg man både EU-medlemskapet och EMU som en såväl ekonomiskt som politiskt viktig fråga.
Finlands erfarenheter av EMU-medlemskapet kan, enligt den finska fackföreningsrörelsen, sammanfattas enligt följande:
Finland har inte behövt ångra EMU-medlemskapet. EMU har inneburit en efterlängtad finansiell stabilitet samt stabila och låga räntor. EMU:s hållbarhet har dock inte testats i krisförhållanden. EU och euron innebär inget hot mot välfärdssamhället. Om EMU innebär stabilare förhållanden och stöder tillväxten, gör EMU det lättare för Finland att bevara sin samhällsmodell.
De ekonomiska riskerna som Finland oroade sig för, har inte realiserats.
Övergången till euro den 1 januari 1999 gick överraskande friktionsfritt. Det blev inga spekulationer i sista minuten eller praktiska problem. Också introduktionen av eurosedlarna och -mynten i början av år 2002 gick bättre än förväntat. Affärerna höjde inte priserna nämnvärt. Det tog sin tid att lära sig eurokursen och krävde reformer bl.a. i löneräkningen och banksystemen. Många räknar säkert ännu om euron i ”mormors mark” för att få en riktig bild av priset.
EMU-medlemskapet förutsätter att man förbereder sig för konjunkturväxlingar så att en aktiv konjunkturpolitik blir möjlig. Därför hör en stark statsekonomi och starka finanser i företagen till de viktigaste konjunkturbuffertarna när man går genom eventuella konjunkturnedgångar. Finland har också byggt upp buffertfonder i socialförsäkringen.
EMU och euron gör det lättare att jämföra löner och arbetskraftskostnader över nationella gränser. Jämförelser av de centrala konkurrentländernas arbetskraftskostnader har blivit en permanent del i löneförhandlingarna. Men skillnaderna i socialskyddsavgifterna, beskattningen, prisnivån samt i prisstrukturerna och övriga liknande faktorer innebär ändå att jämförelserna av arbetskraftskostnaderna och reallönerna i de olika länderna inte ens är lätta att göra i euro.
”EMU eliminerar inte de utmaningar som globaliseringen, en eroderande skattebas, den tekniska utvecklingen och polariseringen och den åldrande befolkningen innebär för välfärden och jämlikheten. Men om den gemensamma europeiska valutan erbjuder, som våra egna erfarenheter hittills visat, stabila ekonomiska förhållanden samt mera kompromiss- och samarbetsvilja bland olika intressegrupper, kan EMU erbjuda bättre förutsättningar för att kunna svara på dessa utmaningar”, anser den finska fackföreningsrörelsen.
Civ. ek. Ewa Fallenius arbetar på Öhrlings PricewaterhouseCoopers enhet ”New Europe” med frågor runt Europa, EU och EMU. Har du några frågor kring detta ämne kan du skicka dessa till ewa.fallenius@se.pwcglobal.com