Vid sitt septembersammanträde beslöt IASB att skjuta på ikraftträdandet för den standard som bland annat behandlar redovisningen av optioner till anställda. I stället för 2004 som var vad som angavs i utkastet till standard är det nu 2005 som gäller. Anledningen är att FASB som förbereder en liknande rekommendation i USA inte är helt klar över utformningen och att det är önskvärt att att standarderna börjar tillämpas vid samma tidpunkt. Fortfarande finns en begränsad retroaktivitet. De företag som ingått avtal med anställda om personaloptioner efter den 7 november 2002 och där kravet på fortsatt anställning inte uppfyllts under 2004, skall redovisa avtalet i enlighet med standarden. Standarden tillåter dessutom att de avtal där kravet på fortsatt anställning är uppfyllt, redovisas med retroaktiv effekt.
Det finns skillnader mellan de standarder som diskuteras av IASB respektive FASB. En av de dessa gäller transaktioner med andra än de som är anställda i företaget. Om ett företag köper varor och tjänster och betalar för dessa med egna aktier skall företaget, enligt IASB, i normalfallet åsätta aktierna ett värde som bestäms med utgångspunkt från det verkliga värdet på erhållna varor och tjänster när dessa levereras. FASB utgår i stället normalt från avtalstidpunkten. IASB hade en längre diskussion om man borde ändra men kom fram till att det vore fel. I praktiken är det svårt att se det här som en stor fråga. Vad den illustrerar är svårigheten att enas även i de fall som de båda organisationerna arbetar parallellt.
Ytterligare en fråga som har anknytning till aktierelaterade förmåner gäller redovisningen för så kallade ESOP:s. En ESOP kan närmast jämföras med en stiftelse som äger aktier i ett företag vilka ställt ut optioner till anställda. Det är alltså ett alternativ till ett företags återköp av aktier och är vanligt, framför allt i USA. Skillnaden är att en ESOP, i motsats till ett återköp, löser problemet med ”säkring” av åtagandet. Det preliminära beslut som IASB fattade var, inte oväntat, att eftersom en ESOP svarar för en uppgift som åvilar det företag som ställt ut optionerna skall det omfattas av koncernredovisningen.
Definition av dotterföretag
En gammal fråga, med stor betydelse för alla företag, gäller definitionen av dotterföretag. Vad det handlar om är distinktionen mellan en legal definition baserad i första hand på ett innehav av en majoritet av röster och en definition baserad på bestämmande inflytande. Genom RR 1:00 har ett steg tagits mot den senare. Betydelsen av det steget är dock begränsat och torde i praktiken bara gälla så kallade SPE:s (jfr redovisningen av ESOP:s ovan).
IASB är uppenbarligen inriktad på att gå längre vad gäller bestämmande inflytande. Enligt vad som diskuteras skall dotterföretag definieras med utgångspunkt från huruvida ett annat företag
har möjlighet att utforma principer för hur verksamheten finansieras och styrs (maktkriteriet)
åtnjuter de fördelar som uppkommer (fördelskriteriet) samt
kan utnyttja sitt inflytande till att öka dessa fördelar.
Diskussionen i styrelsen visade att det inte är lätt att entydigt avgöra när ett dotterföretagsförhållande föreligger baserat på ovanstående tre kriterier. Ändå blev röstsiffrorna 14-0 för att gå vidare samt att om ett moderbolag äger 40 procent av rösterna i ett annat företag så räcker det för uppnå ett bestämmande inflytande, givet att de andra rösterna är spridda på många händer. Det är samma slutsats som FASB tidigare kommit till. Även om det betonas att det avgörande är inte själva siffran, 39, 40 eller 41 procent, så verkar det ändå klart att vi är på väg mot det praktiska majoritetsbegrepp som vi hittills förkastat i Sverige.
Extractive industries
IASB avser att ge ut en standard som behandlar gruvbrytning, olje- och gasutvinning m.m. Det handlar alltså om en branschstandard liknande den som förbereds för försäkringsbranschen. I likhet med försäkringar kommer den standard som gäller för gruvor m.m. att bara behandla ett begränsat antal frågor och i huvudsak slå fast att den praxis som accepteras lokalt kan fortsätta. Den viktigaste konsekvensen av detta är att den metod redovisning av exploateringskostnader som kallas ”full cost” tillåts också i fortsättningen trots att den knappast är förenlig med hur andra standarder i IASBs regelverk är utformade. Exploateringen ses alltså som en helhet snarare än uppdelad på varje enskilt projekt. Detta har betydelse för nedskrivningar. En kassagenererande enhet i ett oljeletningsföretag utgörs alltså inte nödvändigtvis av det enskilda hålet. I stället skall en eventuell nedskrivning av exploateringskostnader fastställas med utgångspunkt från aktiviteten i ett större område som dock inte får vara större än ett land.
Koncernredovisning
Styrelsen har påbörjat diskussionen om den slutliga utformningen av en standard baserad på det utkast som betecknas ED3. Ett av besluten gällde avskrivningstiden på goodwill och andra immateriella tillgångar med en obestämd nyttjandeperiod. Inte oväntat höll man fast vid att ersätta avskrivningar med nedskrivningar. Dock inte enhälligt. En ledamot, den japanske, hade styrkan att säga nej. Något oväntat var att flertalet remissinstanser uppgavs ha varit positiva. De jag kommit i kontakt med har varit negativa och önskat behålla avskrivningen, i vart fall som ett alternativ.
En konsekvens av beslutet att inte skriva av goodwill är att betydelsen av att identifiera andra immateriella tillgångar, särskilt sådana som har en begränsad nyttjandeperiod ökar. I ED3 fanns ett förslag om en något annorlunda definition av sådana tillgångar. Det begrepp som nu betonas är ”separerbarhet”, dvs. att tillgången kan överlåtas skild från företaget i övrigt. En identifierbar tillgång kan också uppkomma på grund av kontraktuella eller legala rättigheter. Ett betydelsefullt exempel är de GSM-rättigheter som mobiloperatörer förvärvat. För att immateriella tillgångar skall redovisas som en tillgång krävs därutöver att det är sannolikt att de kommer att ge upphov till framtida inbetalningar samt att kostnaden kan fastställas på ett tillförlitligt sätt.
Av styrelsens diskussion framgick att många av dem som kommenterat utkastet ifrågasatt möjligheten att värdera olika slag av immateriella tillgångar. Styrelsens uppfattning är dock att det går i normalfallet och att det skall vara utgångspunkten, särskilt i de fall som tillgången har en begränsad nyttjandeperiod. Ett exempel är kontraktuella kundförhållanden (vad som nu kan menas med detta).
En annan konsekvens av beslutet att inte skriva av goodwill är behovet av att åsätta ett värde på eventualtillgångar (contingent assets). Detta är dock inte en fråga för ED3 utan först för nästa fas, det som kallas för koncernredovisning, fas II. Även detta projekt diskuterades av styrelsen. Slutsatsen, av vad som framgår av protokollet är att ordföranden ”efter en längre diskussion konstaterade att de inte var närmare en lösning på problemet”. Någon kanske är frestad att säga att det är rätt åt dem!
Ett annat område som sannolikt också kommer att ge upphov till tillämpningsproblem gäller beslutet att låta minoritetens andel av det egna kapitalet i ett delägt företag redovisas som en del av koncernens egna kapital i stället för som nu som en del av skulderna. Det beslutet är logiskt och enkelt att förstå. Minoritetens andel är inte en skuld utan eget kapital, om än inte hänförligt till ägarna av moderföretaget. Därtill kommer att moderföretaget utövar ett bestämmande inflytande över alla tillgångar i dotterföretagen, även i de med minoritet. Slutsatsen för IASB är förutom att minoritetens andel skall redovisas som en del av koncernens egna kapital, att alla tillgångar skall värderas till verkligt värde vid ett förvärv, även de som är hänförliga till minoriteten.
Jag tycker det är ett riktigt beslut. Däremot har jag svårare för det som diskuterades vid septembersammanträdet, nämligen att principen att värdera alla tillgångar till verkligt värde också gäller den goodwill som är hänförlig till minoriteten. Antag att ett moderföretag köper 60 procent av aktierna i ett dotterföretag för 1200. Det bedömda verkliga värdet på samtliga tillgångar exklusive goodwill antas vara 1000. Det innebär att den goodwill som uppkommer vid förvärvet är 600. Det är alltså den siffran som redovisas som goodwill enligt nuvarande regler. I fas II skall företaget dock göra en bedömning av hur mycket det hade kostat att förvärva samtliga aktier. Det enkla svaret är en ren uppräkning; om ett förvärv av 60 procent ger upphov till en goodwill på 600 måste väl ett förvärv av 100 procent leda till en goodwill på 1000? Nej, inte nödvändigtvis enligt IASB. Vad förvärvaren måste ta hänsyn till är att exempelvis kan ha funnit synergivinster som motiverat ett högre pris för att komma över ett bestämmande inflytande, dvs. den första aktieposten. Alternativt kan minoriteten ha sagt att de anser företaget vara mer värt och att de inte är beredda att sälja om de inte får mer betalt.