Debatt/slutrepliker: Björn Markland – Nu kommer vi väl inte längre

När jag i mars bestämde mig för att ta upp en debatt med Claes Sjölin, berodde det på att han hade aktualiserat några spännande problem för revisionsbyråbranschen i sin artikel

”En bransch söker sin struktur” (Balans nr 3/2003). Dit hörde hur branschen skall säkra specialistkompetens för revisionsverksamheten om specialisterna inte får underhålla sin kompetens genom konsultverksamhet. Dit hörde också avvägningen mellan kontroll och rådgivning. Mitt inhopp berodde på att jag tyckte att dessa frågor doldes i en dimma av oklara resonemang och sammanblandningar, och till och med ett eller annat sakfel.

I den fortsatta debatten har Sjölin fört in ytterligare intressanta frågor, t.ex. revisorns förvaltningsrevision (Märsk-affären), de amerikanska skandalernas betydelse för tolkningen av svensk lag, och hur väl den nya revisorslagen tar vara på de intressen den är satt att skydda.

Jag vill emellertid med en viss envishet hålla mig till mina ursprungliga invändningar och sammanfatta var jag tror att vi har hamnat efter debatten.

1. Den starka tendensen hos svenska revisionsbyråer att avveckla de konsultverksamheter som legat längst bort från revisionen beror inte på något beslut, vare sig av FAR eller i samverkan mellan byråerna.

På den punkten tror jag numera att vi är överens. Möjligen har vi varit det hela tiden, fast det inte såg ut så. Sedan tror jag att tendensen är helt marknadsstyrd, dvs. ett kommersiellt svar på klienternas energiska sökande efter återställt förtroende, men där tror nog Sjölin fortfarande att revisorslagen spelade en viktig roll.

2. När man betraktar revisorslagens effekter på konsultationen måste man noga skilja mellan vad revisorn får sälja till en revisionsklient och vad revisorn över huvud taget får sälja.

Sjölins användning av uttrycket ”integrerad verksamhet” tydde på att han slarvade med den distinktionen. I maj var det Sjölin som beskyllde mig för att inte förstå skillnaden, och därav drar jag slutsatsen att vi numera båda är lika ordentliga med att skilja på frågorna.

3. Rådgivningstjänster kan ha naturligt samband med revisionsverksamhet även om de lämnas till icke-revisionsklienter.

Det här är kanske det egendomligaste inslaget i vår diskussion, men jag inser numera att Sjölin faktiskt tror att det är förbjudet för ett revisionsföretag att ge skatterådgivning till icke-revisionsklienter (men fullt tillåtet till revisionsklienter, förutsatt att analysmodellen ger klartecken). Propositionen till revisorslagen säger: ”För att en verksamhet skall ha ett naturligt samband med revisionsverksamhet fordras inte att den har anknytning till den revisionsverksamhet som revisorn bedriver.” Sjölin tycker inte att det uttalandet räcker som stöd för min mening, och då kommer vi väl inte längre. Min tröst är att Revisorsnämnden (RN) tycker likadant som jag. Justitiedepartementets promemoria ”Några frågor om revision” har för övrigt sedan dess kommit till mitt stöd, eftersom den i frågan om bokföringsjäv anger som ett självklart alternativ att ett företag köper redovisningstjänster av ett annat revisionsföretag än det som utför revisionen. Det skulle ju vara förbjudet enligt Sjölins uppfattning.

4. Sidoverksamhet får ägas av revisorer, parallellt med revisionsföretag.

Professor Hans Stenberg har i Balans 8–9/2003 med ett visst eftertryck fått mig att förstå att allehanda förehavanden kan vara förbjudna och t.o.m. straffbara utan att det står något om det i lagen. Eftersom lagen uttryckligen säger att ett revisionsföretag inte får äga andelar i en sidoverksamhet, och att en revisor inte får äga andelar både i ett revisionsföretag och i en sidoverksamhet genom samma ägarbolag, har jag ändå svårt att tro att lagstiftaren inte skulle ha sagt ifrån lika uttryckligt om det hade varit avsikten att revisorn inte alls skall få äga en sidoverksamhet. Även här tröstar jag mig med att RN håller med mig. Jag råkade skriva det tidigare, och Stenberg har därefter gått igenom RNs alla ärenden sedan 2000 men ”inte funnit något uttalande som styrker Marklands uppfattning på denna punkt”. Nej, jag ställde en muntlig fråga till nämndens ledning och fick ett muntligt svar. Från rättsvetenskaplig synpunkt är detta kanske osportsligt, men praktiker jag mött är rätt nöjda med beskedet.

Märsk-affären och Enron, då? I detta nummer upprepar Sjölin att det ”hade varit intressant om Markland velat besvara fler av de frågor som ställts i debatten”. Nå, skulle jag i min förestående pensionärstillvaro tröttna på duvorna i parken, kan det nog hända att jag ber att få återkomma. Jag vet ungefär vad jag tycker, och pensionärers mentalitet brukar just inte kännetecknas av tilltagande ödmjukhet för andras åsikter. Jag hoppas att Claes håller ut till dess.

Björn Markland

är generalsekreterare i FAR.