Erfarenhetens betydelse vid kreditbedömning av småföretag

Forskning har visat att flerårig erfarenhet av kreditbedömning inte har så stor betydelse vid besluten som man tidigare trott. Men det betyder inte att kreditinstituten skall anställda oerfarna bedömare. Snarare behöver en kreditbedömare fördjupad kunskap inom beslutfattandets psykologi skriver Patric Andersson. Han presenterar här forskningsresultaten, som är en del av hans doktorsavhandling.

Kreditbedömning av småföretag anses vara en svår och komplicerad uppgift. En orsak till detta, såsom tidigare berörts i Balans1, är att det många gånger saknas viktig redovisningsinformation. En annan orsak är att småföretagens säregna karaktäristika med låg och varierande (förväntad) avkastning samt kostnadsstruktur, medför att traditionella analyser av redovisningsinformation tenderar att ge mindre tillförlitliga prognoser av småföretags framtid2. Kreditbedömare måste därför förlita sig på annan information som t.ex. rör produkter, marknadssituation och konjunktur. Uppgifter om ägare, företagsledning, anställda och övriga delar av humankapitalet har i sammanhanget stor betydelse. Dessa upplysningar ger dock ofta en mångtydig bild av det kreditsökande företaget, vilket ställer stora krav på erfarenhet och insikt hos kreditbedömaren.

Ett vanligt antagande är att erfarna kreditbedömare fattar bättre kreditbeslut än oerfarna kreditbedömare eftersom erfarenhet antas leda till inlärning av effektiva och rationella beslutsprocesser. Med sådana beslutsprocesser avses förmågan att undersöka information på ett aktivt och metodiskt sätt samt att urskilja relevanta och nödvändiga upplysningar. Forskning har t.ex. visat att revisorer med minst fem års erfarenhet granskar färre upplysningar, förmår att identifiera relevanta upplysningar och göra snabbare bedömningar än nybörjare med mindre än två års erfarenhet3. I denna artikel prövar jag antagandet om erfarna kreditbedömares överlägsna beslutsfattande genom att presentera forskningsresultat från en studie ur min doktorsavhandling4. Studien undersökte forskningsfrågan: Vad har erfarenhet för effekter på kreditbedömares beslutsprocess?

Ett datorbaserat experiment med studenter, oerfarna och erfarna bankmän

Under våren 2000 genomförde jag ett datorbaserat experiment med 61 deltagare vilka representerade tre olika kunskapsnivåer: novis, nybörjare och erfarna. Novisgruppen bestod av 19 högskolestudenter (4 kvinnor) med grundläggande redovisningskunskaper men med ringa erfarenhet av kreditbedömningar. Nybörjargruppen utgjordes av 19 banktjänstemän (8 kvinnor) som i snitt hade drygt 3 års erfarenhet av kreditbedömningar. I den erfarna gruppen ingick 23 banktjänstemän (2 kvinnor) som i genomsnitt hade 12,5 års erfarenhet och var kontorschefer. Medelåldern för de tre grupperna var i tur och ordning: 25 år, 34 år och 41 år. Majoriteten av banktjänstemännen hade civilekonomexamen.

De 61 deltagarnas uppgift var att enskilt bedöma två kreditpropåer avseende två småföretags ansökan om banklån på drygt 2 Mkr och fatta beslut om dessa skulle avslås eller beviljas. I händelse av att lån beviljades angavs också räntesats och amorteringstid. Propåerna med tillhörande informationsunderlag presenterades genom ett egenhändigt utvecklat datorprogram för registrering och visualisering av beslutsprocesser vid kreditbedömning. Figur 1 (nästa sida) beskriver en av kreditpropåerna såsom den presenterades i datorprogrammet. Enligt uppföljningsenkäten som utdelades efter experimentet ansåg de medverkande bankmännen att kreditpropåerna var realistiska och innehöll tillräcklig mängd information för att kunna bedöma och fatta kreditbeslut.

Deltagarna utvärderade kreditpropåerna med hjälp av 74 upplysningar varav 21 balansräkningsposter, 11 resulträkningsposter, 25 nyckeltal och 17 kvalitativa uppgifter. De tre föregående kategorierna, som motsvarade ungefär den mängd redovisningsinformation som en särskild kreditupplysning innehåller, sträckte sig över tre år. De kvalitativa uppgifterna beskrev kortfattat bl.a. företagsledningen, ägare, produkter, konkurrenter, kunder och leverantörer; uppgifter som var väsentliga för kreditbedömningar.

För att tillförlitligt registrera vilken information som deltagaren undersökte, var upplysningarna dolda och aktiverades genom klickning. Datorprogrammet tillämpade en funktion som kontinuerligt tillfrågade deltagaren om vad hon/han ansåg om den aktuella kreditpropån. Mer detaljer om datorprogrammet finns på Internet, <http://www.p1198.com>

Deltagarna erhöll såväl muntliga som skriftliga instruktioner om experimentets uppgift. Framförallt betonades att de förväntades enbart undersöka de upplysningar som ansågs vara mest relevanta och viktiga.

Mängd av sökt information

Som framgår av figur 2 (nedan) aktiverade de erfarna bankmännen i medeltal 65 av de totalt 74 tillgängliga upplysningarna, vilket var signifikant mer än nybörjarna och noviserna som i sin tur granskade 55 respektive 48 upplysningar. Vidare kan konstateras att skillnader förelåg mellan de tre deltagargrupperna rörande antalet aktiverade poster inom de fyra informationskategorierna. De skillnader som kunde säkerställas med statistisk analys var:

1. erfarna bankmän granskade fler poster i balans- och resulträkningen och fler nyckeltal än noviserna,

2. erfarna bankmän undersökte fler nyckeltal än nybörjarna,

3. nybörjarna undersökte fler poster i balansräkningen jämfört med noviser.

Det kan hävdas att dessa signifikanta skillnader berodde på att de mer erfarna deltagargrupperna tagit mer tid på sig att bedöma de två kreditpropåerna och därför granskat mer information. Även om de erfarna bankmännen och nybörjarna faktiskt tog mer tid på sig (cirka 17 respektive 14 minuter) jämfört med noviserna (cirka 13 minuter) hade detta faktum ringa betydelse på informationsanvändningen. Det saknades också belägg för att de uppvisade skillnaderna i informationssökningen skulle vara relaterade till ålder. Således kunde det konstateras att de erfarna bankmännen tenderade att i sina bedömningar av de två kreditpropåerna konsekvent utnyttja en större mängd redovisningsinformation än de oerfarna.

Tendensen hos de medverkande erfarna bankmännen att närmast granska all tillgänglig information var oväntad med tanke på att tidigare forskning har visat att experter liksom erfarna beslutsfattare förlitar sig på en liten mängd information tack vare förmågan att enbart beakta relevant information5. De erfarna bankmännen verkade ha svårigheter att urskilja relevant från irrelevant och redundant information. Tendensen anknyter också till en tankemässig begränsning kallad överkonfidens, som betyder att beslutsfattare blir mer säkra på att bedömningen är korrekt ju större mängd information som undersöks, men motsvarande ökning av precisionen i bedömningen sker inte6. Precisionen i konkursprognoser anses generellt stagnera så snart 10–15 nyckeltal har undersökts7. Detta kan jämföras med att de medverkande erfarna bankmännen granskade i genomsnitt 20 nyckeltal.

Undersökta balansräkningsposter och nyckeltal

Datorprogrammets konstruktion gjorde det möjligt att studera vilka upplysningar som en deltagare har aktiverat och därmed implicit ansett vara relevanta och viktiga för kreditbedömning. Som tidigare påpekats instruerades deltagarna att enbart undersöka nödvändiga upplysningar. Eftersom det fanns signifikanta skillnader mellan deltagargrupperna rörande balansräkning och nyckeltal, var det intressant att närmare studera de aktiverade posterna inom dessa kategorier. Grupperna skiljde sig obetydligt vad gällde de övriga informationskategorierna, vilket torde bero på att det fanns få resultaträkningsposter och att granskning av den kvalitativa informationen erfordrade små förkunskaper.

Enligt figur 3 verkar det finnas betydande olikheter mellan de erfarna och oerfarna bankmännen vad gällde undersökta balansräkningsposter, men det gick faktiskt bara att statistiskt säkerställa en skillnad och det var posten Summa eget kapital som nybörjargruppen aktiverade i större utsträckning än den erfarna gruppen. Med undantag för några poster, dvs. Långfristiga skulder, Summa tillgångar och Summa skulder, skiljde sig informationsanvändningen markant mellan å ena sidan noviserna och å andra sidan nybörjarna och de erfarna bankmännen. Dessa olikheter torde bero på att noviserna inte utvecklat tillräcklig kunskap för att granska balansräkningen; för detta krävs alltså mer än grundläggande redovisningskunskaper. Med tanke på de relativa likheterna mellan nybörjare och erfarna bankmän förefaller det som om cirka tre års erfarenhet av kreditbedömningar ger samma rutin gällande granskning av balansräkning. Notera att detta argument gäller för undersökning av balansräkningsposter. Vad gäller tolkningen av dessa poster behövs sannolikt mer än tre års erfarenhet.

Som framgår av figur 4 var de tre gruppernas användning av de 25 finansiella nyckeltalen olika. De erfarna bankmännen utnyttjade, statistiskt sett, i större utsträckning följande sex nyckeltal: cashflow/totala skulder, konsolideringsgrad, kapitalomsättningshastighet, kundfordringar/omsättning, cashflow/finansiella kostnader samt omsättning per anställd. Noviserna och nybörjarna undersökte nyckeltalen på ett likart sätt. Det är intressant att notera att de två mest utnyttjade nyckeltalen, soliditet och kassalikviditet, var ungefär lika för de tre grupperna och överensstämmer med i denna tidskrift tidigare rapporterade enkätresultat om kreditbedömares användning av nyckeltal8. Deltagargruppernas nyckeltalsanvändning bör ställas i relation till den omfattande forskningen om prognoser av överlevnads- och konkursföretag för att på så sätt utvärdera om de tre grupperna förmådde att utnyttja de nyckeltal som empiriskt bevisats ha höga diagnosvärden. De mest förekommande variablerna i sådana prognosmodeller förefaller vara9: avkastning på totala kapital, kvoten sysselsatt kapital/balansomslutning, relationen skulder/tillgångar och förhållandet cashflow/totala skulder. Exempelvis noterades att endast 37 procent respektive 42 procent av noviserna och nybörjarna undersökte relationen mellan cashflow och totala skulder; ett resultat som pekar på behovet att ge oerfarna kreditbedömare fördjupad utbildning inom nyckeltalsanalys. Detsamma torde gälla de erfarna bankmännen.

Passivt eller aktivt sökbeteende

Information kan antingen sökas passivt eller aktivt. Ett passivt sökbeteende innebär att upplysningar granskas enligt den ordning som de presenteras, t.ex. att undersöka balansräkningen från den översta posten anläggningstillgånger till den nedersta posten eget kapital och skulder. Ett effektivt och rationellt sökbeteende är det aktiva som betyder att upplysningar granskas metodiskt med avseende på inbördes relevans och betydelse. Tidigare forskning har påvisat att ekonomiska experter tenderar att tillämpa aktiv informationssökning medan noviser och nybörjare passivt granskar information efter dess ordningsföljd10. Därför förväntades det att den erfarna deltagargruppen skulle uppvisa mer aktiva sökbeteenden än de två oerfarna grupperna.

Förekomsten av passivt sökbeteende mättes genom att korrelera (i) ordningen i vilken posterna inom en kategori presenterades på dataskärmen med (ii) sekvensen av hur deltagaren undersökte dem. För varje deltagare och inom de fyra informationskategorierna beräknades dylika korrelationer. Om korrelationskoefficienten översteg 0,85 pekade detta på att deltagaren var starkt påverkad av hur upplysningarna presenterades och uppvisade alltså passivt sökbeteende. Följande observerationer gjordes:

1. samtliga deltagare utnyttjade passiv granskning av resultaträkningsposterna och de kvalitativa upplysningarna,

2. cirka 52 procent av de erfarna bankmännen och 63 procent av nybörjarna undersökte balansräkningsposterna i den ordning de presenterades samt

3. cirka 83 procent av de erfarna bankmännen, 74 procent av nybörjarna och 67 procent av noviserna granskade nyckeltal i den ordning de presenterades på dataskärmen.

Det är anmärkningsvärt att erfarna kreditbedömare inte utvecklat mer effektiva och rationella sökrutiner för granskning av redovisningsuppgifter än att läsa dem passivt i den ordning som de presenteras. Exempelvis vore det mer effektivt och rationellt att omgående studera nyckeltalen soliditet, kassalikviditet, kvoten cashflow-skulder och avkastning på totala tillgångar, vilka empiriskt bevisats ha höga diagnosvärden, än att vänta tills de senare dyker upp på raderna i nyckeltalsrapporten (eller på skärmen).

Fattade beslut

Deltagargrupperna uppvisade varierande grad av enighet om besluten för de två kreditpropåerna. Majoriteten av deltagarna, dvs. 19 erfarna bankmän, 15 nybörjare och 14 noviser, gav avslag till den första kreditpropån. Sjutton av noviserna och tolv av nybörjarna beslöt att bevilja kredit till den andra propån, medan de erfarna bankmännen var tveksamma och ville ömsom bevilja ömsom avslå. Sammantaget konstateras att det bland noviserna och nybörjarna rådde ganska stor enighet om de fattade besluten. Bland de erfarna bankmännen fanns inte motsvarande enighet. Dessutom visade statistiska tester att de erfarna bankmännen i större utsträckning var benägna att ge avslag än nybörjare och noviser.

Fattade då grupperna korrekta beslut? Eftersom de två kreditpropåerna byggde på verkliga företag var det möjligt att tentativt utvärdera deltagarnas prestationer. Endast fyra deltagare, en nybörjare och tre erfarna bankmän, fattade helt korrekta beslut. En sådan utvärdering är dock diskutabel eftersom den endast bygger på två propåer.

Beträffande beslutskonfidens fanns inga skillnader mellan deltagargrupperna: I genomsnitt upplevde deltagarna att de var ganska säkra på sina beslut. Grupperna angav inte signifikant olika räntesatser och amorteringstider; medelvärdena för dessa var 7,91 procent respektive 6,38 år.

Skillnader i beslutsprocessen

Datorprogrammet tillfrågade deltagaren kontinuerligt om vad hon/han ansåg om aktuell kreditpropå och därmed var det möjligt att studera hur deltagarens beslutsfattande utvecklades över tiden. Med två minuters intervall gick det att fortlöpande följa dels riktningen (dvs. avslå eller bevilja) i deltagarens kreditbedömning, dels mängden av sökt information. Därmed blev det också möjligt att fastställa hur mängden av sökt information påverkade kreditbedömningen.

Statistisk analys av datamaterialet avseende de båda kreditpropåerna resulterade i statistiskt säkerställda skillnader mellan deltagargrupperna. Noviserna använde mindre information (i snitt 55 procent) och mindre tid (cirka 7 minuter) för att skapa sig en uppfattning som upplevdes någorlunda säker. De erfarna bankmännen behövde mer information (i medeltal 73 procent) och mer tid (cirka 10 minuter) för att välja ståndpunkt om kreditpropåerna. Nybörjarna var någonstans mellan dessa motpoler: I genomsnitt undersökte de 67 procent av den tillgängliga informationen och blev övertygade om att ta ställning efter omkring 9 minuter.

Analyser gjordes på hur var och en av de 61 deltagarna besvarat den kontinuerligt ställda frågan om vad de fortlöpande ansåg om aktuell kreditpropå. Majoriteten av deltagarna skiftade inte uppfattning om kreditpropåerna efter att ha aktiverat och granskat ytterligare information. Endast tolv respektive sex deltagare förblev tveksamma till de två kreditpropåerna efter att ha undersökt alla upplysningar.

Tendensen bland deltagarna att inte skifta uppfattning efter att ny och ytterligare information aktiverats anknyter till andra tankemässiga begränsningar: sökande efter bekräftande information respektive förvrängning och bortträngning av information till förmån för den bedömning eller det beslut som initialt upplevs mest fördelaktigt. Dessa allmänt förekommande begränsningar antas ske på grundval av att beslutsfattaren söker undvika att hamna i tillstånd av kognitiv dissonans där hon/han tankemässigt känner sig obekväm av den motstridiga informationen11.

Avslutande kommentarer

Denna artikel har presenterat forskningsresultat som pekar på att flerårig erfarenhet av kreditbedömning inte är den förträffliga lärare som många vill tro. Detta betyder ingalunda att banker och andra kreditgivningsinstitut skall låta oerfarna kreditbedömare, eller för den delen studenter, bli ansvariga för all slags kreditbedömning.

Slutsatsen är snarare att kreditbedömare behöver – som komplement till erfarenhet – fördjupad utbildning inom beslutsfattandets psykologi för att kunna utveckla effektiva och rationella beslutsprocesser. Exempelvis bör denna utbildning ge kunskap om informationsbearbetning och tankemässiga begränsningar. Psykologisk beslutsforskning har bl.a. visat att personer som lärt sig att identifiera och bortse från irrelevant information gör mer korrekta bedömningar. Detsamma torde gälla för kreditbedömare som får motsvarande insikter om redovisningsmässiga och andra upplysningar. Ett konstruktivt och pedagogiskt tillvägagångssätt är att låta kreditbedömare individuellt fatta beslut om ett antal kreditpropåer för att sedan åskådliggöra deras beslutsprocesser och därmed medvetandegöra hur de resonerat kring berörda beslutsunderlag och hur de hanterat kognitiva begränsningar. För en sådan deltagaraktiv pedogogik kan föreliggande datorprogram ha stor betydelse och även kunna användas vid undervisning inom andra delar av redovisningsområdet.

En annan slutsats är att småföretagare som fått avslag på lånansökan inte skall låta sig nedslås utan försöka igen med en annan bank, ty såsom ovannämnda resultat visar finns det en god chans att andra kreditbedömare fattar annorlunda beslut. Det är dock anmärkningsvärt att kreditbedömare inom samma bank-organisation på basis av samma information kan nå fram till motstridiga kreditbeslut.

Dessutom indikerar de presenterade forskningsresultaten att det är fruktbart och nödvändigt att empiriskt studera hur kreditbedömare och andra yrkesmän i näringslivet fattar beslut för att erhålla kunskap om vilka faktorer som ligger till grund för ekonomiskt beteende. Förutom teoretiska implikationer för de ekonomiska och psykologiska vetenskaperna, är sådan kunskap av praktiskt värde för utbildning, utveckling av beslutsstödsmedel och effektivisering av affärsverksamhet. Som denna artikel visat kan kunskap om beslutsprocesser hos erfarna och oerfarna beslutsfattare med framgång utvinnas av datorbaserade experiment i ekonomisk-psykologisk anda.

Ekon. dr Patric Andersson är verksam vid Sektionen för ekonomisk psykologi på Handelshögskolan i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/2001.

Figur 1. Skärmbild från datorprogrammet avseende en av kreditpropåerna.[*]

Figur 2. Deltagargruppernas genomsnittliga informationssökning.[*]

Figur 3. De tre deltagargruppernas undersökning av balansräkningen.[*]

Figur 4. De tre deltagargruppernas undersökning av nyckeltal.[*]

[*] Figurerna återges ej här. Se tryckt version s. 29–30. [red.anm.]