De periodiska rapporter som tas fram med ledning av siffror från redovisningssystemet dvs. balansräkningen, resultaträkningen och förvaltningsberättelsen samt finansieringsanalysen räcker inte som underlag för den som vill bilda sig en uppfattning om ett företags ställning och framtida utveckling. Var finns uppgifter om företagets personal, investeringar i kompetensutveckling, forskningssamarbete eller viktiga förändringar i de immateriella tillgångarna? Uppgifter som är nödvändiga för den som vill bilda sig en uppfattning om ett företags långsiktiga utveckling och värde. Sanningen är att företagets rapporter är lika användbara som en hundra år gammal karta över en storstad. Sällan beskrivs eller berättas vad som görs för att ”underhålla” och förbättra de resurser som används för att skapa mervärdet i företaget.
Vad får man veta om man studerar de befintliga årsredovisningarna? Får man en indikation på hur företagen ser på sina medarbetare? Forskning visar att mindre än i genomsnitt 4 % av textmassan i en årsrapport från de ca 20 företagen på börsens A-lista utgörs av text som handlar om de anställda eller om man så vill medarbetarna. I den siffran är inte de obligatoriska uppgifterna om löner, antal anställda och fördelning på könen inräknade. Problemet är inte att det som redan finns i rapporterna inte skulle vara relevant utan problemet är att de inte berättar om företagets hela verksamhet. Vi vet ju att de flesta seriösa företag satsar en del på sin personal men varför görs då inget för att berätta om det som görs? Det finns dock företag som bryter av från det gängse mönstret och som i bilagor o. dyl. redovisar medarbetare i form av s.k. humankapitalredovisning eller IC-rapporter (intellektuellt kapital-rapporter) men de hör till de absoluta undantagen. I den mån företagen gör något för att förbättra situationen så inte avspeglas det i innehållet i de obligatoriska och offentliga periodiska rapporterna. En jämförelse av företagen på Stockholmsbörsens A-lista mellan åren 1990, 1994 resp. 1998 uppvisar ungefär samma låga andel information om personalen vid samtliga mätningar.
En viss ökning av informationen om personalen sker från 2,44 % år 1990 till 3,77 % år 1994 för att sedan sjunka till 3,67 % år 1998. Bland börsens ca 20 företag på A-listan uppnår det ”bästa” företaget 6,7 %.
Krisen i IT-sektorn var inte enbart en kris där branschen uppvisade bristande förmåga att bedöma marknadstillväxt och en övertro hos många investerare på en hypersnabb utveckling av bredband. Den innebar också att en grupp unga entreprenörer snabbt gjorde sig en nätt förmögenhet, genom att i kraft av sitt informationsövertag, sälja sina företagsandelar i tid. Nu kan man hävda att det också ledde till att några riskkapitalister förlorade vilket förvisso är sant. Den mest graverande konsekvensen av IT-kraschen var kanske att de nya små investerarna eller vanliga aktieägare och fondsparare tappade tilltron till aktiemarknaden. Kanske har de bränt sig för all framtid? I så fall har aktiemarknaden tappat dessa aktörer.
Det finns flera skäl till att förbättra informationen om de ”dolda” eller immateriella tillgångarna i företagen:
Svårigheterna att bedöma ett företags totala ställning när hälften eller mer av tillgångarna överhuvudtaget inte redovisas.
Risken för manipulation med finansiella data när informationen är obefintlig och inte underställd några standardkrav.
Risken för att några som arbetar i eller har stora ägarintressen med möjlighet till insideinformation utnyttjar sitt informationsövertag till att göra insideaffärer.
Risk för hög volatilitet när många investeringar görs på basis av psykologi snarare än vetande.
Svårigheter för nyligen startade intangible-tunga företag att få en rättvis chans på kapitalmarknaden.
När vi nyligen lyssnade på statsministerns regeringsförklaring i samband med riksdagens högtidliga öppnande informerades om att regeringen ämnar uppdra åt företag och organisationer att pröva att avge s.k. hälsobokslut. Med tanke på att sjukfrånvaron nu är tillbaks på 1980-talets nivå verkar detta vara ett välbetänkt grepp från regeringen. Ett annat skäl är att utslagningen från yrkeslivet accelererar, vilket visar sig i att förtidspensionerna ökar med 10 procent per år. F.n. befinner sig ca 440 000 förtidspensionerade personer i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden vilket beräknas kosta staten årligen 50 miljarder kronor, enbart i ersättningar. Bortfallet av produktion motsvarar minst det dubbla. Till detta ska räknas sjukvårdens kostnader för förtidspensionärer som torde vara ansenliga. Jag kan inte se annat än att vi alla, inte minst som skattebetalare, har allt att vinna på att företagen öppet redovisar hur de ”vårdar och underhåller” sina medarbetare. Någon frivillighetens väg verkar inte vara att hoppas på. Det har i vilket fall inte skett någon förbättring den vägen under de senaste tio åren. Det visar ovanstående siffror. En öppnare redovisning skulle göra det svårare för de företag som inte erbjuder bra arbetsförhållanden och en god organisation att rekrytera och behålla medarbetare. Och tvärtom företag som sköter personalfrågorna belönas för detta genom krav på en mer transparent rapportering.
Det finns alltså starka skäl till varför det behövs ett ökat engagemang i en förbättrad informationsgivning från företagen. Lämpligt är väl att kräva en förbättrad information genom de obligatoriska periodiska externa rapporterna, som varje företag är skyldigt att lämna till myndigheterna. Har vi för länge varit för låsta vid tanken att förändringarna måste ske inom ramen för balans- och resultaträkningen? Behövs det en annan lösning? Bör de obligatoriska rapporterna kompletteras i någon form? På samma sätt som det har utformats mallar för redovisning av materiella tillgångar liksom en mall för finansieringsanalys bör man klara att inkludera nödvändiga siffror och nyckeltal gällande immateriella och dolda tillgångar. På samma sätt som det sker en revision av de materiella tillgångarna behövs kanske en revision som omfattar även de immateriella tillgångarna? Kanske behöver vi tänka om hela rapport- och revisionssystemet? Här spelar naturligtvis internationella organ och standardiseringskommittéer en stor roll, men vilka mandat får de från ägargrupper och finansiella intressen? Räcker den frivilliga vägen?
Universitetslektor Birgitta Olsson är docent i företagsekonomi. Hon undervisar vid Örebro och Stockholms universitet.