Balans har under hösten/vintern – särskilt i nr 10/2001 – tagit upp frågor kring den nya revisorslagens konsekvenser för revisorerna fr.o.m. 1 januari 2002. Främst har det rört sig om oberoendet och den s.k. analysmodellen. Många synpunkter har framförts. Jag ställer mig dock frågan: stämmer den förmedlade helhetsbilden med vad utredare och lagstiftare har avsett?
Det vore olyckligt om revisorskåren uppfattar ”analysmodellen” som någon slags problemlösning som innebär lättnader (Balans nr 10/2001 s. 27), ger ”bättre utrymme” (Balans nr 10/2001 s. 30) och öppnar nya vägar för ”MDP” (multidisciplinary practices, mångsyssleri?). FEE-presidenten Göran Tidströms inställning är obegriplig: ”Frågan om revisorns oberoende är i ett vidare perspektiv inte något stort ämne i den internationella debatten” (Balans nr 11/2001 s. 29). Låt vara att det skrevs före publiciteten kring Enron-skandalen. Det var dock inte länge sedan SEC:s och Arthur Levitts åsikter om revisionsbyråernas rådgivningsverksamhet följdes med spänt intresse i bl.a. Balans spalter. De föranledde en av de fem stora att göra sig av med sin management consulting-verksamhet. Cadbury-rapporten och corporate governance-debatten fokuserade bl.a. på revisorns oberoende.
Den nya revisorslagen innebär skärpningar, inte lättnader.
Innan direktiven för Revisionsbolagskommittén (1996:106) hann få sin slutliga utformning hade revisionsbyråernas snabbt ökande rådgivningsverksamhet kommit i fokus. Uppdraget kom – trots en missledande direktivrubrik – att handla betydligt mer om revisionens förenlighet med en långtgående rådgivningsverksamhet än om revisionsbyråernas ägarsystem.
Utredaren skulle enligt direktiven klarlägga gränserna för vad som skulle innefattas i begreppet revisionsverksamhet i lagen. ”I detta sammanhang skall utredaren också med utgångspunkt i syftet med auktorisations- och tillsynssystemet och riskerna för revisorns oberoende analysera om det finns anledning att begränsa revisorernas möjligheter att utöva sådan verksamhet som saknar samband med revisionsutövning.” Näringslivets behov av seriös rådgivning skulle dock beaktas liksom den utveckling som sker inom EU.
I utgångsläget skulle alltså utredningen i praktiken pröva om verksamhet – särskilt s.k. fristående rådgivning – som saknar samband med revisionsutövning överhuvudtaget vore godtagbar för revisorer. Vidare om det ”går att tillåta rådgivningsverksamhet av oförändrad bredd och omfattning”.
Efter undersökningar, diskussion och moget övervägande kom utredningen fram till att ett förbud för eller en specificerad begränsning av fristående rådgivning inte skulle föreslås. Detta var inte någon självklar slutsats.
Utredare och experter var eniga om att ställningstagandet förutsatte att kraven på revisorernas opartiskhet och självständighet kunde tydliggöras i lagen. Revisorerna måste, i samband med mottagande av varje uppdrag uttryckligen åläggas en skyldighet att pröva om det föreligger omständigheter som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet och självständighet. Denna prövning skall dokumenteras på sådant sätt att omsorgen i prövningen och rimligheten i slutsatserna kan bedömas i efterhand.
Lagstiftaren har därefter skärpt utredningens förslag ytterligare genom att hänvisa till en presumtionsregel. Den innebär att redan förekomsten av omständigheter av sådan art som medför att förtroendet för revisorn kan rubbas ger upphov till presumtionen att det finns anledning ifrågasätta revisorns opartiskhet eller självständighet. Om presumtionen skall kunna brytas fordras att omständigheterna ”klart ger vid handen att det i det enskilda fallet inte finns anledning att ifrågasätta revisorns opartiskhet och självständighet”. Bevisbördan läggs på revisorn.
Utredningen har alltså sökt finna och ange förutsättningar för att det skall vara möjligt att även i framtiden tillåta s.k. fristående rådgivning i kombination med revision. Kravet att uppdrag skall avböjas om oberoendet är hotat har funnits så länge det funnits en revisorsprofession. Det kravet är generellt och gäller inte bara rådgivning/granskningskollisionen. Det nya i förslaget/lagen är det uttryckliga kravet på en samvetsgrann, dokumenterad prövning från fall till fall som gör det möjligt att i efterhand bedöma prövningens halt.
Utredningen har beaktat internationella erfarenheter och den internationella utvecklingen. Den har haft möjligheten – inte minst genom Björn Marklands medverkan – att successivt följa utvecklingen i Europa. Den har valt att föreslå att vissa hot skulle skrivas in direkt i lagen (självgranskning etc.) Det är givetvis inte tillnärmelsevis någon fullständig uppräkning av hotsituationer.
På något stadium i utredningsarbetet kom tillvägagångssättet vid oberoendeprövningen att benämnas analysmodellen. Det oroar mig när Anders Holm (i Balans nr 10/2001 s. 27) talar om en ”gummiparagraf” i modellen. Det är i så fall en gummiparagraf vi haft att hantera i generationer.
Är nu hanteringen av konflikten revision/rådgivning en gång för alla legalt löst? Nej. Revisionen utvecklas över tiden inte minst genom erfarenheter – ofta smärtsamma. Delar av vårt regelsystem har fortfarande sin grund i Kreugerkraschen på 30-talet. Det är önsketänkande när revisorerna i Balans nr 2/2002 tror att konsekvenserna av Enron-fallet (m.fl.!) stannar i USA. De har redan i praktiken spritts till bl.a. Europa genom börsplacerarnas misstänksamhet mot svårtolkad redovisning och osäkerhet om revisionens värde (jfr kursutvecklingen och analytikernas förklaringar).
Revisorerna måste vårda oberoendet och sätta gränser för hur långt rådgivning och MDP kan gå – annars gör någon annan det.
FAR har låtit en ”genomförandegrupp” utarbeta en skrift till ledning för tillämpningen av analysmodellen. Jag är inte säker på att gruppens egna resonerande tolkningar i skriften stämmer med lagen.
Exempelsamlingen borde utökas med några fall där slutsatsen blir att uppdraget bör avböjas. Det ligger visserligen i sakens natur att dokumentationen i sådana fall inte bevaras. Av pedagogiska skäl bör ändå även sådana överväganden redovisas i promemorian.
En fråga som i dagsläget oroar mig och som borde oroa revisorskåren, näringslivet och samhället i stort är: Kommer det att finnas kvalificerade revisorer i framtiden? Den problematiken kräver ett eget kapitel.
Ulf Gometz är adjungerad professor emeritus (revisionsrätt) i Göteborg och tidigare auktoriserad revisor. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/2000.