Först vill jag betona att de synpunkter jag framför här är mina egna och inte ska uppfattas som synpunkter från FAR eller det företag i vilket jag verkar.
Så har då EG-domstolen meddelat dom i det omskrivna målet rörande de konkurrensrättsliga aspekterna på det holländska advokatsamfundets förbud mot advokaters nära samverkan med revisorer. Domen har endast indirekt inverkan på oss affärsjurister verksamma inom revisions- och konsultföretag här i Sverige eftersom vi – till skillnad från vad som lär gälla i Holland – här saknar ett advokatmonopol, dvs. det står egentligen var och en i landet fritt att tillhandahålla juridiska tjänster. Detta innebär att affärsjuridiska tjänster kan tillhandahållas inom ramen för revisionsföretag, dock med de begränsningar som följer av de regler som i övrigt gäller för verksamheten. Vi som tillhandahåller sådana tjänster i nära samverkan med revisorer och/eller andra yrkesgrupper kan dock inte samtidigt vara ledamöter i Advokatsamfundet. Tjänsten är dock i allt väsentligt densamma som de tjänster som tillhandahålls av advokater med den skillnaden att den inte direkt träffas av Advokatsamfundets etiska regler m.m. som gäller för advokaters verksamhet.
Även om EG-domstolens dom därmed inte har någon omedelbar inverkan på vår verksamhet – vi som tidigare har varit advokater har lämnat Advokatsamfundet – kan den naturligtvis ha indirekt betydelse för möjligheterna att driva affärsjuridisk verksamhet internationellt eftersom det i flera europeiska länder fordras medlemskap i advokatsammanslutning eller motsvarande för att tjänsten ska få tillhandahållas. I vissa europeiska länder, exempelvis i Tyskland, lär också långtgående samarbeten mellan advokater och revisorer vara tillåtna. I Sverige är dock organiserat samarbete mellan dessa bägge yrkesgrupper i princip uteslutet. Detta innebär att de revisions- och konsultföretag som har etablerat affärsjuridik som en integrerad del av verksamheten inte kunnat göra detta på annat sätt än att de advokater som rekryterats har utträtt ur Advokatsamfundet och därmed inte längre är skyldiga att iaktta de regler som gäller för detta samfunds ledamöter. Emellertid är dessa affärsjurister, såsom verksamma i ett företag som står under Revisorsnämndens offentliga tillsyn, skyldig att iaktta de regler som styr ett sådant företags verksamhet.
Den fråga som domstolen haft att ta ställning till är i vilken utsträckning det holländska advokatsamfundets regler beträffande samverkan mellan advokater och revisorer har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen på den gemensamma marknaden och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Denna fråga besvarar domstolen jakande men konstaterar att det holländska samfundets regler avseende advokaters samarbete med andra yrkesgrupper ”inte anses gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att advokatyrket utövas på ett korrekt sätt”. Med andra ord har domstolen skapat ett undantag i det europeiska regelverket på konkurrensrättens område som man får anta bygger på principen att någon form av högre värde än det konkurrensrättsliga ska äga företräde. Detta framstår som ett relativt ovanligt grepp inom konkurrensrättens område, åtminstone utanför det område som anses böra skyddas genom regler om s.k. ordre public.
Vilka högre intressen har då domstolen ansett vara av större värde än den fria konkurrensen – jo: advokatens oberoende och tystnadsplikt. Domstolen hänvisar till det holländska advokatsamfundets uppfattning om att såväl oberoendet som tystnadsplikten skulle äventyras inom en organisation som har till uppgift bl.a. att utföra revision av det ekonomiska resultatet av dessa tjänster. Vad gäller frågan om oberoendet får man anta att det holländska advokatsamfundet menar att advokaten skulle låta sig påverkas av den kommande granskningen av en ekonomisk transaktion i sitt uppdrag att biträda klienten och att klienten därmed inte skulle få ett oberoende biträde. Personligen har jag svårt att se hur detta skulle kunna gestalta sig i verkligheten. Emellertid är det en annan sak hur en revisor i ett senare skede hanterar en situation där en medarbetare i firman har svarat för rådgivningen när biträdet lämnades. Detta har dock EG-domstolen inte haft anledning att ta ställning till i detta mål som inte handlar om revisorernas oberoende. Trots detta finner man i domen spår av ett resonemang som förefaller präglat mer av frågan avseende revisorers oberoende än av advokaters, en fråga som domstolen inte haft anledning att ta ställning till i detta mål.
Frågan hur man ska hantera det förhållandet att samma företag tillhandahåller såväl revisions- som konsulttjänster är ingalunda ny; frågan måste ha varit aktuell ända sedan någon klient tillfrågade sin revisor hur han bör göra istället för att invänta ett omdöme i efterhand om vad han har gjort. Revisionsföretagen har sedan decennier tillhandahållit kvalificerad rådgivning, bl.a. inom skatterättens område, och hanterat detta utifrån det regelverk som styr revisorernas yrkesverksamhet. Denna fråga är under ständig debatt och utveckling, inte minst inom revisorskåren, och har hamnat i fokus här i Sverige efter det att den s.k. analysmodellen för hot mot revisorernas oberoende implementerats.
Efter det att FAR för snart ett år sedan tillät också andra än revisorer att vara ledamöter har ett antal affärsjurister verksamma vid revisions- och konsultföretag antagits som ledamöter. Det är en stor utmaning för dessa affärsjurister att skapa ett regelverk inom FAR som tar hänsyn till de speciella krav som med nödvändighet måste ställas på tillhandahållandet av affärsjuridiska tjänster inom denna typ av företag och med de särskilda krav som ställs på verksamheten utifrån oberoendeperspektivet. Min personliga gissning är dock att dessa regler i allt väsentligt kommer att överensstämma med det regelverk som advokater har att efterleva men kommer att innehålla etiska regler som direkt tar sikte på det förhållandet att affärsjuristen är verksam inom ett s.k. multidisciplinärt företag (MDP).
Sammanfattningsvis menar jag att domen innehåller en tämligen svag motivering till varför den grundläggande principen om fri konkurrens inte ska gälla också inom detta område. EG-domstolen har kanske i alltför hög grad tagit intryck av den diskussion om revisorers oberoende som pågår internationellt som visserligen är angelägen och i högsta grad levande men som egentligen saknar betydelse för den fråga domstolen haft att pröva.
Affärsjurist Lars Isacsson är verksam vid KPMG och ledamot i FAR.