Europeiska revisorer säger att Enronfallet nog inte skulle inträffa här. Den amerikanska detaljregleringen leder till att företagen säger sig att allt som inte är förbjudet är tillåtet. I Europa är regleringen inte lika precis. Här skulle alltså revisorerna ha kunnat kräva konsolidering av de skuldtyngda förlustverksamheter som lämnades utanför Enrons koncernredovisning. Eller åtminstone kunnat tvinga fram motsvarande tilläggsinformation så att aktiemarknaden haft en klar bild över företagets risksituation.
Tillåt mig tvivla. Vi har haft ett antal liknande fall i Sverige där börsbolag lämnat vilseledande information och där revisorerna inte verkar ha använts sig av dessa möjligheter att tvinga fram bättre information.
Prosolvia
Ta t.ex. Prosolvia-skandalen. Prosolvia var ett bolag som sålde programvara för virtuell simulering. Programvaran levererades till ett antal centers runt om i världen där presumtiva kunder kunde prova programvaran. Dessa center var alltså i princip demonstrationslokaler för Prosolvias programvara. Genom att fiffiga konstruktioner av ägandet i samarbete med Industrifonden kunde dessa center formellt betraktas som intressebolag. Prosolvia kunde alltså i sin koncernredovisning intäktsredovisa leveranser av sin programvara till dessa ”egna” demonstrationslokaler och i resultatet tillgodoräkna sig drygt hälften av vinsten på denna försäljning.
Aktiemarknadens omedelbara slutsats när information om konstruktionen successivt kom fram var att detta ju inte alls var någon extern försäljning. Aktiekursen sjönk som en sten och kunderna flydde. Revisorn borde ha kunnat göra samma bedömning som aktiemarknaden gjorde innan han skrev på den rena revisionsberättelsen.
Han kunde antingen tvingat bolaget att konsolidera dessa eller skrivit i sin revisionsberättelse att han inte accepterar bolagets redovisning på denna punkt och hur försäljning och resultat skulle ha redovisats enligt hans bedömning.
Många fall
I mitt jobb som övervakare av börsbolagens information till aktiemarknaden har jag stött på många fall där revisorn borde ha kunnat gå längre för att tvinga fram den information aktiemarknaden behöver. Till exempel Luxonen som i mitten av 90-talet inte lämnade någon koncernredovisning med hänsyn till att det var ett luxemburgskt bolag. Därför framgick inte den enorma riskexponering som bolaget hade via fastighetsbolaget Aranäs. Men bolaget var noterat på Stockholms Fondbörs och hade svensk revisor. Det stod inget i den svenska revisorns revisionsberättelse om detta. Bolaget var på väg mot konkurs i mitten på 90-talet men räddades av SE-banken med förfärliga kostnader som följd.
I flera fall har börsbolag med finansiella problem lite skamset kommit till börsen och talat om att de sitter i förhandlingar med kreditgivare. Det beror på att de har lån som är förenade med en soliditetsklausul, dvs. förfaller till betalning om soliditeten understiger x procent och tyvärr gör den det. Att det föreligger en sådan klausul har inte framgått av årsredovisningen (och måste inte heller det enligt Redovisningsrådets rekommendationer). Men det är ju inte förbjudet att lämna sådan information.
Jag har haft besök av revisorer som tillsammans med företagsledningen försökt övertyga oss på börsen om att ett företagsförvärv bör redovisas enligt poolningsmetoden trots att det är uppenbart att rekommendationen inte tillåter detta. Försöka duger...
Min poäng är att om våra lösligare redovisningsnormer skall fungera bättre än den amerikanska detaljregleringen så förutsätter det att revisorerna i praktiken använder sig av denna möjlighet att tvinga fram information. Revisorerna får inte nöja sig med att konstatera att redovisningen uppfyller normernas minimikrav. De skall se till att företagets årsredovisning ger en rättvisande bild av koncernens resultat och ställning.
De måste vara beredda att kräva att dotterbolag eller intressebolag eller kanske t.o.m. med bolag som formellt inte är vare sig det ena eller andra verkligen inte hanteras efter reglernas bokstav utan efter deras anda.
Revisorns uppdrag
För att detta skall fungera måste revisorerna ha stor integritet. De måste hela tiden inse att deras uppdrag kommer från aktieägarna, inte från företagsledningen. De måste samarbeta med styrelsen för att ha dess stöd gentemot företagsledningen. Det kan t.ex. ske i form av en revisionskommitté.
Jag tror också att börsbolagens revisorer måste bättre än idag förstå hur bolag värderas på börsen. Det är viktigt för att de skall kunna bedöma vad som är viktigast i företagens aktiemarknadsinformation och som därför måste kontrolleras med extra eftertanke. Det kan vara olika saker i olika företag.
För företag som värderas efter höga tillväxtförväntningar blir just själva försäljningsutvecklingen extra intressant. Här är reglerna extra lösliga. Redovisningsrådets IAS-baserade rekommendation om intäkter är inte så väldigt mycket att hålla i handen. Det har inte minst en del IT-företag lämnat exempel på. Stockholmsbörsen har publicerat en sammanställning av nyare amerikanska regler på detta område som kan vara till nytta för inte minst revisorerna.
Är det utvecklingsarbetet för nya produkter det centrala för aktiemarknaden blir all information kring utvecklingskostnader och utvecklingen av utvecklingsarbetet mycket intressant för marknaden. I företag med stor lånebörda frestas företagsledningen flytta ut lån ur koncernbalansräkningen, t.ex. genom att flytta kundfordringar eller verksamheter till företag som inte konsolideras. Men då måste också alla risker vara borta. Och det bör vara en reell och inte bara en formell bedömning bakom detta.
Rättvisande bild
Vi kommer aldrig att få redovisningsnormer som ger alla svar. Revisorerna måste hela tiden använda sitt sunda förnuft, sin erfarenhet och sina allmänekonomiska kunskaper när de tar ställning till redovisningen. Det räcker inte med att konstatera att en viss redovisning möjligen kan betraktas som tillåten enligt Redovisningsrådets rekommendationer. Huvudfrågan är om redovisningen ger intressenterna en rättvisande bild av företagets utveckling. När väl en skandal dyker upp är det ett lamt försvar att redovisningen inte var direkt olaglig. Det visar inte minst den amerikanska debatten i Enronfallet.
Hans Edenhammar är ordförande i Bokföringsnämnden. Han var tidigare chef för Notering och Övervakning på Stockholmsbörsen.