I samband med den pågående krisen inom flera sektorer av den svenska industrin, framhålls ofta att det är nödvändigt att förbättra förutsättningarna för att nya företag med nya verksamheter kan startas. Att storföretagen skulle kunna expandera i en sådan utsträckning att de skulle kunna vara motorer i Sveriges ekonomi anses inte realistiskt.
Jag har under det senaste året haft anledning att begrunda de mekanismer som finns i samhället för att medverka i start och finansiering av teknikföretag, baserat på egna och andras erfarenheter över ett tjugotal år.
Det betraktas allmänt som fördelaktigt att patentera uppfinningar som görs i en forsknings- och utvecklingsverksamhet. Patent gör det möjligt att utarbeta en uppfinning fram till kommersiell nivå med en viss säkerhet. Patent utgör även en viss säkerhet eller substans för de som i ett senare skede skall investera i vidare verksamhet, samt gör det lättare och säkrare i kontakter med finansiärer. Patentering anses också ge en viss indikation på nyhetsvärde och för relevans, även om den inte är garanterad. Enligt en nylig rapport från Patent- och Registreringsverket har antalet sökta patent minskat med 20 % under de senaste två åren. Detta är oroande eftersom det är en väsentlig del av det kunskapsmässiga kapital som ett högindustriellt land som Sverige skall leva av i framtiden.
Vissa institutioner, såväl lokalt vid universitet och regioner som nationellt, ger stöd till patentering av uppfinningar. Vad som är förvånande är att detta stöd typiskt är begränsat till storleksordningen 50 000 kr. Vissa institutioner som skall stödja nyföretagande, såsom VINNOVA anger explicit att stöd eller lån inte kan utgå för patentkostnader. Detta får anses oförklarligt.
Dyrt söka patent
Kostnader för ett enda patent som skall sökas i de länder som är av kommersiellt intresse uppgår typiskt till 500 000–1 000 000 kr. Vi vet alla att stöd för verksamheter riskerar att missbrukas, men fakturor från en patentbyrå gällande kostnader för ärenden med registreringsnummer och registreringsdag i ett visst land, bör vara en så säker redovisning som är överhuvudtaget möjlig. En vanlig motivering är att kostnader av denna storleksordning bör höra till ett kommersialiseringsskede. Detta är dock inte riktigt. Trots att en uppfinning har patenterats kan det krävas flera år av vidare utveckling och tillämpningsanpassning. Denna bör ofta ske i en forsknings- och utvecklingsmiljö, och kan genomföras med relativt begränsade ekonomiska resurser, vilket dessutom ger en begränsad ekonomisk risk.
Vad händer då när en entreprenör tar det vanliga nästa steget att vända sig till ett riskkapitalföretag? Just nu händer väl inget alls, eftersom större delen av dessa har lagt ner sin verksamhet, medan andra försöker rädda de investeringar som redan gjorts i företag och möjligen ge ett fortsatt stöd till dessa. I tider av bättre konjunkturer har dock ett avsevärt kapital funnits tillgängligt, och det kan vara av intresse att se några av de mekanismer som föreligger.
Riskkapitalföretagen söker stora projekt
Ett genomgående mönster är att riskkapitalföretagen söker stora projekt. Entreprenören å sin sida har i sin blygsamhet kanske tänkt sig ett par miljoner kronor för att täcka patentkostnader och andra kapitalkrävande utlägg. Det fortsatta utvecklingsarbetet planeras att genomföras i en begränsad grupp av personer som har know-how, och med annan finansiering under några år, för att ge en minimal ekonomisk risk och maximal effektivitet.
Entreprenören finner nu att många riskkapitalister inte är intresserade av engagemang med en mindre volym än ca 10 MKr. Det kan dock visa sig att den aktuella uppfinningen har en stor potential och riskkapitalisten föreslår att omedelbart gå igång med en kommersiell verksamhet men då på en betydligt högre nivå. Detta är inte riktigt vad entreprenören tänkt sig, eftersom det finns fortfarande utvecklingsarbete kvar som i det här skedet inte kommer att avhjälpas med mera personal. Entreprenören säger dock: Ok. 30 MKr bör ju vara 10 ggr bättre än 3 MKr. Entreprenören har dessutom vid det här laget funnit att det tar ungefär lika mycket förberedelsearbete att anskaffa ett litet riskkapital som att anskaffa ett stort.
Den utökade finansieringen skall då användas för att snabba upp utvecklingen och till andra understödjande verksamheter. Enligt liturgin utarbetas en affärsplan som skall ge vinst för det nya företaget om tre år.
Tidsfaktorn – en myt
En vanlig myt i högteknologiskt företagande är tidsfaktorn. En populär fråga från investerare är: Hur mycket större kapital skulle erfordras för att föra ut produkten till marknaden på halva tiden? Det är viktigt att observera att det finns två olika situationer. Å ena sidan har vi tekniska genombrott rörande etablerade produkter och marknader, och dessa bör föras ut så snabbt som möjligt.
Å andra sidan har vi tekniska genombrott som medger helt nya produkter för helt nya marknader. Dessa kräver normalt lång tid för sin utveckling såväl som för marknadsutveckling För många av de idéer och uppfinningar som idag är på väg ut ifrån universitet och högskolor är tidsfaktorn inte kritisk. Den kan i stället kompenseras med patent till en betydligt lägre kostnad. Forsknings- och utvecklingsarbete måste självfallet alltid genomföras med största snabbhet och effektivitet. Men ännu viktigare är att idéerna har kunnat utvecklas till konkurrenskraftiga produkter
Tag företaget SECTRA i Linköping som behövt 20-talet år, finansierat med egen konsultverksamhet, för att bygga upp en högteknologisk kommersiell verksamhet med en robusthet som i stor utsträckning stått emot den branta nedgången hos andra teknikföretag på börsen.
Konsekvenser av en missbedömd tidsfaktor i stor skala ser vi idag hos Ericsson, och den satsning som nyligen gjorts på bredbandsöverföring, där ett antal företag hetsats att vara först och störst för att nå en marknad som inte existerar – i varje fall inte på ett bra tag.
Alla entreprenörer kanske inte känner igen sig i bilden att få fler miljoner än önskat kastade efter sig, och i dag utgör det väl just historia. Icke desto mindre har många fullt respektabla teknikidéer och affärsidéer fallerat i onödan eftersom man tänkt sig att kunna kompensera tid med pengar och genomföra helt orealistiska tidplaner.
Konklusionen av det föregående är att det finns en period mellan forskning och utveckling som har givit upphov till en uppfinning, och igångsättning av ett företag för exploatering av denna, som inte täcks av nu existerande mekanismer för lån och finansiering, från samhällsinstitutioner, företag och privat kapital. För utveckling av framtidens produkter med ny teknik fordras finansieringsmekanismer som medger uthållig verksamhet på en mera begränsad nivå. Patentering utgör en av de mekanismer som medger en uthållig verksamhet med uppbyggnad av know-how och ett kapital som i rätt tidpunkt kan omsättas till kommersiell verksamhet.
Det fordras således en utbyggd verksamhet i samhällsregi för att ge villkorslån eller stöd till företag i uppbyggnad, med en uthållighet för begränsade insatsvolymer enligt ovan. I korthet en verksamhet som VINNOVA och NUTEK tidigare hade. Detta skulle kunna matchas med nya organisationer för privat kapital, för att utvärdera projekt och tillhandahålla en finansiering enligt traditionella regler för partnerskap. Ett förlängt tidsperspektiv skulle inte öka riskerna för finansiärerna utan i stället minska dem.
Professor Gösta Granlund är verksam vid Institutionen för Systemteknik, Linköpings Tekniska Högskola.