Så har det äntligen kommit, IASBs utkast till redovisning av aktierelaterade ersättningar till anställda, det dokument som för något år sedan hade varit dödförklarat på grund ett kompakt motstånd från företagens sida men som i dag verkar ha god chans att gå igenom.
Huvuddragen i förslaget har varit kända sedan länge och har beskrivits tidigare i Balans. De är:
Utkastet behandlar alla former av aktierelaterade betalningar. I utkastet görs en åtskillnad mellan
a) ett företags förvärv av varor och tjänster (inklusive arbetsprestationer från anställda) där ersättningen utgörs av egetkapitalinstrument (i utkastet används oftast begreppet ”equity instrument” vilket i RR 27 översatts med egetkapitalinstrument. De vanligaste exemplen på egetkapitalinstrument är aktier och optioner.)
b) förvärv av varor och tjänster där likviden utgörs av kontanter men baserat på värdet av företagets aktier samt
c) förvärv av varor och tjänster där antingen företaget eller leverantören kan välja om likviden skall utgöras av kontanter eller aktier.
Redovisningen skall baseras på det verkliga värdet av de varor och tjänster som erhållits eller utifrån det verkliga värdet på företagets aktier om detta är mer tillförlitligt. En värdering som tar sin utgångspunkt i det verkliga värdet på företagets aktier betecknas dock som en surrogatlösning.
Surrogatlösningen skall emellertid användas för aktierelaterade ersättningar till anställda. För dessa bedöms alltså det verkliga värdet med utgångspunkt från aktiekursen vid utställandetidpunkten. Ett belopp motsvarande detta värde skall sedan fördelas över den tid under vilken den anställde måste kvarstå i tjänst för att få utnyttja optionerna.
I de fall som företaget skall reglera sitt åtagande med kontanter samt i de fall när mottagaren har rätt att kräva kontanter, har företaget en skuld som skall omvärderas löpande.
Upplysningar skall lämnas som gör det möjligt för läsaren att förstå vilka avtal som företaget ingått där likviden utgörs av företagets aktier, hur det verkliga värdet på erhållna varor och tjänster eller alternativt företagets aktier fastställts samt effekterna på företagets resultat.
Det är värt att notera att utkastet inte bara berör aktierelaterade ersättningar till anställda utan alla förvärv av varor och tjänster där likviden knyts till företagets egna aktier. Undantaget är sådana förvärv som täcks av RR 1, det vill säga apportemissioner i samband med ett företagsförvärv samt transaktioner som skall redovisas i enlighet med IAS 32 och 39 (det vill säga de två rekommendationer som behandlar finansiella instrument). Huvudregeln är att redovisningen skall baseras på det verkliga värdet av det som erhållits. Enligt utkastet anses det i flertalet fall finnas en så klar prisbild vad gäller förvärvade varor och tjänster att den skall ligga till grund för redovisningen.
Det är säkert fler än jag som tycker att utkastet på den här punkten är väl teoretiskt. I varje fall för noterade företag måste det väl vara enklare att utgå från det verkliga värdet på aktierna. Och dessutom mer tillförlitligt! För IASB är det ändå viktigt att slå fast att det är värdet av vad som erhållits som, i princip, avgör hur redovisningen skall ske. Som framgår nedan gäller detta också för de tjänster, det vill säga arbetsprestationer, som ett företag erhåller i utbyte mot aktierelaterade ersättningar. Eftersom svårigheterna att värdera den här typen av tjänster anses särskilt stora har man dock angett att man här skall utgå från aktiekursen, men endast som en ”surrogatlösning”.
En viktig del av utkastet behandlar hur värderingen skall göras när man tillämpar ”surrogatregeln”. Den metod som anvisas är någon av de etablerade optionsvärderingsmodellerna, exempelvis Black-Scholes. Det torde sålunda inte vara tillåtet att göra vad Coca Cola enligt uppgift gjort, nämligen att vända sig till ett antal investment bankers och fråga hur de skulle värdera företagets optioner.
De etablerade värderingsmodellerna har kritiserats för att inte beakta den begränsade likviditeten för sådana ersättningar som förutsätter att den anställde kvarstår i tjänst under viss tid innan de kan utnyttjas. IASBs förslag är att bristen på likviditet skall beaktas genom att man utgår från optionernas förväntade livslängd snarare än den maximala. Genom att räkna med en kortare livslängd än den maximala, exempelvis 5 år i stället för 7, sänks värdet. Detta är den metod som tillämpas i USA och har den fördelen att, om än schablonmässig, ändå vara enkel. Hur man fastställer den förväntade livslängden anges inte mer än att företaget skall utgå från sin erfarenhet av hur tidigare anställda som erhållit ersättningar agerat.
När den anställde måste kvarstå i tjänst under viss tid för att komma i åtnjutande av utställda förmåner är det arbetsprestationerna under denna tid som företaget ansetts ha betalat för. Därför skall företagets kostnader för de aktierelaterade ersättningarna fördelas på de perioder under vilket tjänsterna utförs.
I utkastet finns flera exempel som klargör hur detta skall göras. I ett av dessa är förutsättningen att ett företag ställer ut 100 optioner vardera till 500 anställda. För att optionerna skall få utnyttjas krävs att de anställda kvarstår i tjänst i tre år. Värdet av varje option är beräknat till 15 CU (currency units). Enligt företagsledningens bedömning kommer 20 procent av de anställda att ha lämnat företaget inom tre år. Värdet av erbjudandet uppgår därför till 100×500×15×0,8=600 000. Detta belopp skall sedan fördelas över vart och ett av de tre åren. Man kunde därför tro att den årliga kostnaden skulle bli 200 000.
Det är emellertid inte helt rätt. IASB föreslår nämligen en korrigering som är en konsekvens av principen att redovisningen baseras på värdet av de tjänster som företaget erhåller. En jämn fördelning av det beräknade värdet på optionerna på 600 000 bortser nämligen ifrån att företaget erhåller tjänster också från de anställda som väljer att lämna företaget före utgången av treårsperioden. Företaget skall därför göra en uppskattning av hur många årstjänster som det kommer att erhålla från samtliga anställda som omfattas av programmet.
Under antagande av 400 anställda kommer att arbeta samtliga tre år samt att de övriga 100 kommer att avgå i jämn takt, det vill säga att var och en av dessa kommer att i genomsnitt arbeta 1,5 år, uppgår det totala antalet årstjänster till 400x3+100×1,5=1 350 för vilka företagets kostnad är 600 000. 600 000 dividerat med 1 350 ger ett värde på 444.44 CU per årstjänst. Detta tal skall sedan multipliceras med det genomsnittliga antalet anställda för respektive år. Under antagande av en jämn avgång kommer antalet anställda att uppgå till 484 år 1, 450 år 2 samt 417 år 3. Genom att multiplicera antalet anställda respektive år med värdet på de tjänster dessa levererar till företaget erhålls den kostnad som skall redovisas i resultaträkningen, det vill säga 215 år 1, 200 år 2 och 185 år 3.
I det första exemplet antas att utfallet vad gäller avgången av anställda exakt överensstämmer med förväntningarna. Det verkliga utfallet skulle emellertid kunna vara att
fler anställda går eller att de som går lämnar företaget tidigare än beräknat,
att färre anställda går eller att de som går stannar en längre tid.
Utgångspunkten är att den beräknade kostnaden för varje årstjänst som en anställd presterar har beräknats till 444,44 CU. I fall a) antar vi nu att samtliga 100 anställda som förväntas avgå lämnar företaget redan i början av det första året. Innebörden av detta är att när företaget beräknar sin årskostnad för vart och ett av de tre åren multipliceras 444,44 med 400 vilket ger ca 178 eller 535 för hela treårsperioden. Utfallet blir liknande om man antar att fler än 100 personer lämnar företaget.
På motsvarande sätt kan man räkna fram i fall b) att kostnaden för hela treårsperioden kommer att bli högre än 600.
Som redan påpekats är de här resultaten en konsekvens av att värdet av en årstjänst fastställs i samband med att företaget och de anställda kommer överens om villkoren för den aktierelaterade ersättningen. Efter att värdet fastställts, i exemplen 444,44, utgår redovisningen från att detta belopp är ett rättvisande mått på det verkliga värdet av de arbetsprestationer som de som omfattas av förmånerna presterar. Är det färre personer som arbetar (fall a) blir de totala kostnaderna lägre, är det fler blir kostnaderna högre.
Jag utgår ifrån att många kommer att ha invändningar mot det här sättet att räkna och i stället förorda att det belopp som skall kostnadsföras är värdet av de aktierelaterade ersättningar som togs fram vid utställandetidpunkten; i exemplen ovan 600 000 fördelat med 200 000 per år.
Vad händer om företaget hävdar att det nog inte kommer att avgå några personer under treårsperioden. Blir kostnaden lägre om avgången faktiskt visar sig uppgå till 100 personer, det vill säga den förutsättning som gällde i exempel 1? Skulle företaget inte räkna med någon avgång ökar värdet av de utställda optionerna till 500x15 CU=750 000 CU. Fördelat på 1 500 årstjänster blir kostnaden per årstjänst 500 CU. Visar det sig därefter att antalet årstjänster bara uppgår till 1 350 blir totalkostnaden 1 350x500=675 000 CU vilket är mer än om företaget gjort en korrekt uppskattning.
Skulle däremot företaget överdriva avgångarna, exempelvis räkna med att endast 300 personer kommer att utnyttja optionerna blir totalkostnaden väsentligt lägre även om det visar sig att alla kvarstår i tjänst.
Redaktör: Rolf Rundfelt