Användning av redovisningsinformation i kreditbedömning: en empirisk undersökning

I takt med den stundande lågkonjunkturen riktas ett allt större intresse för kreditbedömningar. Vad är det egentligen för information som kreditbedömaren undersöker? Patric Andersson presenterar här ett urval av resultaten från sin doktorsavhandling i ämnet.

Balans har i ett antal intressanta artiklar behandlat kreditbedömning. Exempelvis har intuitionens betydelse för kreditbeslutet1 samt kreditgivares krav på bättre redovisningsinformation från små och medelstora företag 2 diskuterats. En viktig aspekt har dock inte tidigare belysts av tidskriften: Nämligen, hur används egentligen redovisningsinformation och annan information i kreditbedömningar?

Omfattande amerikansk forskning på detta område

Under årens lopp har denna frågeställning intresserat forskare inom den beteendeinriktade redovisningsforskningen, vilken syftar till att undersöka hur redovisningsinformation används i praktiken och sätter därmed fokus på beslutsbeteendet hos användaren av denna typ av information. Av denna anledning är det föga förvånande att dessa forskare hämtat inspiration i form av teorier och metoder från den psykologiska vetenskapen som just studerar faktorer som kan förklara respektive förutsäga mänskligt beteende.

Psykologiska teorier om bedömningar och beslutsfattande har med framgång tillämpats i amerikanska studier om hur kreditgivare, investerare och övriga beslutsfattare utnyttjar redovisningsinformation. En vanligt förekommande teori i dessa studier är den så kallade Linsmodellen som utgår från att individers bedömningar kan härledas genom en regressionsmodell där den beroende variabeln utgör prognos/beslut (respons) och de oberoende variablerna utgör informationen (stimuli), se 3. Denna teori antar att individen anpassar sig till en osäker och mångtydig miljö där en fullständig anpassning kräver att individen kan korrekt bedöma relationen mellan observerad information i form av ledtrådar (t.ex. nyckeltal) och ett så kallat distalt kriterium (t.ex. prognos för obestånd).

I regel är de amerikanska studierna baserade på experiment där deltagarna (dvs. bankmän eller kreditbedömare) ställts inför olika beslutssituationer med exempelvis varierande mängd information eller mängd av kreditpropåer, se 3. Sammantaget visar dessa studier att: (i) redovisningsinformation spelar en viktig roll i kredibedömningar, (ii) studenter och bankmän gör ofta lika bra bedömningar avseende konkurs- och överlevnadsföretag, (iii) tillgång på mer information inte leder till mer korrekta bedömningar och beslut samt (iv) beslutsprocessen är avgörande för vilka beslut som fattas.

Det kan tyckas märkligt att tillgång på mer information inte ger bättre bedömningar och beslut, men detta måste ses i ljuset av att information har olika grad av ekologisk validitet eller, som det också kan kallas för, diagnosvärde. Med andra ord, information består av olika ledtrådar i form av nyckeltal, poster i balans- och resultaträkning, och icke-bokföringsmässiga faktorer som sinsemellan är korrelerade och som med varierande styrka återspeglar det finansiella tillståndet i företag (dvs. det distala kriteriet).

Ledtrådarna korrelerar med varandra och kan därför betraktas som substitut eller som komplement vad gäller diagnosvärde. Ledtrådar som med varandra starkt korrelerar anses vara redundant information i och med att det är tillräckligt att enbart beakta en av dessa starkt samvarierande ledtrådar. De övriga av dessa ledtrådar innehåller alltså inget nytt tillskott av diagnosvärde. Med andra ord, summan av de starkt samvarierande ledtrådarnas diagnosvärde kan inte överstiga deras individuella diagnosvärde. Relevant information syftar på ledtrådar som alltid väl återspeglar ett kriterium och har högt diagnosvärde (dvs. hög grad av ekologisk validitet).

Svensk forskning om kreditbedömningar

Förvisso domineras forskningen om kreditbedömares informationsanvändning av amerikanska rön, men under de senaste tio åren har även ett antal svenska forskningsprojekt på området genomförts. Inom ramen för det av nutek genomförda riskforskningsprojektet i början av 1990-talet studerades t.ex. hur personliga egenskaper hos nyföretagaren påverkar kreditbeslutet5.

Själv bedriver jag också forskning på nämnda område. I min doktorsavhandling Expertise in credit granting: Studies on judgment and decision-making behavior, som framlades i maj vid Handelshögskolan i Stockholm, undersöker jag aspekter relaterade till beslutsfattande inom kreditgivning 6. Bland de undersökta aspekterna märks: (i) önskvärda egenskaper hos expertkreditbedömare, (ii) likheter och skillnader i beslutsbeteende hos studenter, oerfarna och erfarna bankmän, (iii) riskattityder och informationsanskaffning hos kreditbedömare i leverantörsföretag, samt (iv) dessa kreditbedömares värderingar avseende beslutsstödsmedel och juridiska säkerheter.

Det empiriska underlaget baserades på tre metoder: (i) djupintervjuer med kreditbedömare verksamma inom bank och leverantörsföretag, (ii) enkätutskick till kreditbedömare inom leverantörsföretag och (iii) web-baserade experiment där bankmän och studenter tog ställning till kreditpropåer rörande småföretag. Min avhandling konstaterar bl.a. att: (i) erfarna bankmän tenderade ge avslag i större utsträckning än studenter och oerfarna bankmän, (ii) studenter fattade snabba beslut med liten mängd information medan erfarna och oerfarna bankmän bestämde sig med försiktighet och stor mängd information samt (iii) riskattityd och informationsanskaffning är inte relaterade med varandra.

Enkätutskick till 165 kreditbedömare i leverantörsföretaget

På basis av resultaten från djupintervjuer med 18 kreditansvariga konstruerades en enkät, som i mars 1997 utskickades till 165 av Svenska Kreditmannaföreningen särskilt utvalda kreditbedömare i leverantörsföretag verksamma inom Sverige. Enkäten omfattade ett mycket stort antal frågor och berörde en mängd aspekter av kreditbedömning och kreditgivning. Trots det stora antalet frågor erhölls en god svarsfrekvens på cirka 62 %. I snitt var respondenterna 46 år med 13 års erfarenhet av kreditbedömning och kreditgivningen. Omkring 40 % av respondenterna hade högskoleutbildning och 31 % var kvinnor. Ungefär häften av respondenterna uppgav att deras befattning var kreditchef, medan övriga angav att de var kreditbedömare (18 %), ekonomichef (17 %) samt kreditansvarig (13 %).

Förutom de i min doktorsavhandling undersökta ovannämnda aspekterna, ställdes också detaljerade frågor om källor för informationsinsamling, och användningen av icke-bokföringsmässiga faktorer, nyckeltal samt poster i balans- och resultaträkningen. Svaren på dessa detaljerade frågor beskriver alltså hur redovisnings- och annan information används i praktiken; en kunskap som torde vara av stort intresse för Bokföringsnämnden, FAR och andra organisationer som kontrollerar och ger rekommendationer om redovisning och revision. I denna artikel kommer jag att redovisa resultaten av dessa svar.

I likhet med andra enkätundersökningar bör det noteras att svaren inte nödvändigtvis reflekterar faktiskt beteende utan snarare vad som respondenterna (läs de besvarande kreditbedömarna) upplevde att de gjorde vid kreditbedömningar. Enkätsvaren kan därför sägas reflektera självrapporterat beteende.

Resultat

Informationskällor: En viktig grund för all slags kreditbedömning är att det finns källor där information kan inhämtas. Informationskällor som i stort sett alltid eller ofta utnyttjades av respondenterna var företagsinterna register (dvs. kund- och leverantörsreskontra), upplysningsföretagen uc AB och Dun & Bradstreet Sverige AB (f.d. Soliditet AB) samt säljare på egna företaget. Med tanke på hur ofta kreditbedömare sade sig inhämta information från dessa källor förefaller det rimligt att anta att dessa är viktiga och relevanta när det gäller att tillhandahålla information. Bland respondenterna var det något vanligare att enbart utnyttja Dun & Bradstreet Sverige ab än att enbart utnyttja uc AB. Dessa upplysningsföretag betraktades av respondenterna som substitut snarare än komplement.

Informationskällor som respondenterna uppgav att de sällan utnyttjade var övriga upplysningsföretag, konjunkturprognoser, Post- och Inrikestidningar, skattemyndigheten, branschorganisationer, revisorskontakter, samt kronofogdemyndigheten och tingsrätten. En förklaring till den ringa användningen torde vara att dessa källor ger redundant information; dvs. kreditbedömare kan erhålla samma information från andra källor (t.ex. upplysningsföretagen och säljare). Därtill kan det vara problematiskt att kontakta en del av de sällan utnyttjade källorna. Exempelvis kan det ta lång tid att kontakta berörd handläggare på en myndighet. Att övriga upplysningsföretag sällan utnyttjades lär förklaras av att det finns få sådana företag i Sverige; jämför 7.

Två kategorier av information: Kreditbedömningen omfattar i huvudsak två kategorier av information: redovisningsinformation och annan information. Med redovisningsinformation avses som bekant bokföringsmässiga faktorer och nyckeltal. Annan information är sådana upplysningar som inte bygger på bokföringsmässiga underlag (för mer utförlig beskrivning, se nedan). Upplysningar inom denna kategori är ofta kvalitativa, men kan även vara kvantitativa.

Forskare har argumenterat för vikten av att inte lägga för stor vikt vid redovisningsinformation eftersom denna endast avspeglar symptom på företagets finansiella tillstånd men inte orsakerna till detta 8. Det är också rimligt anta att vikten av respektive information påverkas av huruvida kunden är känd eller inte. Av denna anledning innehöll enkäten två frågor om vilken relativ betydelse som de utvalda kreditbedömarna tillmätte fyra olika faktorer. Respondenterna bedömde, i genomsnitt, att vid kreditbedömning av nya kunder (nedan inom parentes, respondenternas angivna värden avseende befintliga kunder) uppgick den relativa betydelsen avseende bokföringsmässiga faktorer, icke-bokföringsmässiga faktorer, affärsrelationen, samt säkerheter till 46 % (36 %), 19 % (20 %), 17 % (28 %) respektive 18 % (16 %). Följaktligen torde bokföringsmässiga faktorer ha något större betydelse vid bedömningar av nya kunder än vid bedömningar av befintliga kunder. Icke-bokföringsmässiga faktorer ansågs ha lika stor betydelse vad gällde såväl befintliga som nya kunder. (Se figur 1, tryckt Balans nr 8–9 2001).

Användning av redovisningsinformation: De utvalda kreditbedömarna ombads ange med hjälp av en sju-gradig skala sin användning av nyckeltal och poster i balans- och resultaträkningen. Figur 1 visar i vilken omfattning respondenterna i genomsnitt undersökte 16 olika nyckeltal, vilka hade av de djupintervjuade kreditbedömarna bedömts som synnerligen viktiga. Som synes var soliditet och kassalikviditet de överlägset mest använda nyckeltalen. Med tanke på dessa båda nyckeltals frekventa förekomst i diverse statistiska modeller avseende prognos av konkurs 9, förefaller det alltså som om respondenterna prioriterade sin informationsanvändning genom att utnyttja ledtrådar med starkt diagnosvärde. Ungefär 67 % av respondenterna uppgav att de beaktade nyckeltal avseende en treårsperiod.

Figurerna 2 och 3 (se tryckt Balans nr 8–9 2001) illustrerar respondenternas genomsnittliga svar på frågan ”Ange i vilken utsträckning Du använder Dig av nedanstående poster i balans- och resultaträkning när Du gör kreditbedömningar”. Med andra ord ger figurerna insikter om vilken betydelse kreditbedömarna tillmätte olika bokföringsmässiga faktorer. Faktorer som användes oftast och därmed tillmättes störst betydelse var kortfristiga skulder, eget kapital, omsättning, rörelseresultat, resultat före och efter finansnetto samt redovisat resultat. Notabelt var att det bland respondenterna fanns stor konsensus om att eget kapital och omsättning beaktades mycket ofta. Det vill säga, standardavvikelsen för dessa var 1,29 respektive 1,42, medan motsvarande statistiskt mått på spridning för övriga poster uppgick till mellan 1,53 och 1,80.

Annan information: Såsom nämndes ovan beaktas även annan information vid kreditbedömningar. Av djupintervjuerna framgick att de intervjuade kreditbedömarna beaktade 14 stycken icke-bokföringsmässiga faktorer och enkäten innehöll följaktligen frågor om dessa. Närmare bestämt angav respondenterna sin användning av dessa faktorer med hjälp av en sju-gradig skala. Som framgår av figur 4 (se tryckt Balans nr 8–9 2001) beaktades alla typer av betalningsanmärkningar hos det kreditsökande företaget, ägaren och styrelseledamöterna i stort sett alltid av kreditbedömare. Faktorer som ofta användes var historik avseende betalning och avseende rating/riskklass och betalningsanmärkningar samt enbart rating/riskklass. Det noterades att respondenterna i genomsnitt fäste förhållandevis liten uppmärksamhet till kompetensen hos kundens (dvs. det kreditsökande företaget) anställda samt till ordning och reda på kundens kontor och lager.

Lyckade kreditärenden versus misslyckade kreditärenden: För att få en uppfattning om skillnader mellan lyckade och misslyckade kreditärenden inkluderade enkäten frågor där respondenten ombads att erinra sig dels ett fall där kredit beviljats till ett företag som lyckats över förväntan, dels ett fall där kredit beviljats till ett företag som senare gått i konkurs trots att det bedömts som kreditvärdigt. Respondenterna skulle söka erinra sig hur de vid de två beslutstillfällena bedömde nyckeltal och icke-bokslutsmässiga faktorer. Uppgifter avseende lyckat respektive misslyckat kreditärende erhölls av ett femtiotal respondenter och dessa data redovisas i figur 5 (se tryckt Balans nr 8–9 2001). Som synes är de statistiska fördelningarna hos lyckade och misslyckade kreditärenden tämligen snarlika:

Respondenterna bedömde således att informationen vid de två motsatta utfallen hade ungefär samma kvalitetet. Emellertid konstaterades en statistiskt säkerställd skillnad mellan icke-bokföringsmässiga faktorer och nyckeltal på så sätt att respondenterna bedömde överlag att i de två motsatta utfallen nyckeltal var av något sämre kvalitet än icke-bokföringsmässiga faktorer.

Den suddiga gränsen mellan underlaget för goda och dåliga beslut implicerar att det många gånger kan vara svårt för en kreditbedömare att avgöra om det kreditsökande företaget har överlevnadspotential eller inte. Dock bör viss försiktighet iakttagas vad gäller tolkningar av resultaten i figur 5. Människan har en tendens att erinra sig unika och påfallande händelser snarare än vardagliga händelser med genomsnittliga karaktäristika 10. Följaktligen finns det anledning att misstänka att de av respondenterna erinrade kreditärenden inte tillhör ett slumpmässigt stickprov av ärenden.

Respondenterna tillfrågades även om de eller någon kollega hade kunna förutse de två utfallen. En sju-gradig skala användes. En statistisk (multivariat) analys visade att respondenterna ansåg att det var något troligt att de själva hade kunnat förutsäga utfallen men att det var närmast tveksamt om någon kollega hade kunna göra det. En intressant företeelse var att respondenterna ansåg att det var troligare att förutsäga kreditärenden med positivt utfall än kreditärenden med negativt utfall. Med tanke på att lyckade och misslyckade kreditärenden hade snarlika karaktäristika var det anmärkningsvärt att notera att respondenterna trodde sig kunna lättare förutsäga ärenden med positivt utfall än ärenden med negativt utfall. Forskning har dock påvisat att människan har en tendens att överskatta sannolikheter för händelser efter det att dessa har inträffat 10.

Avslutande kommentarer

Denna artikel har belyst användningen av redovisningsinformation och annan information hos kreditbedömare i leverantörsföretag. Den redovisningsinformation som kreditbedömare föreföll utnyttja oftast var nyckeltalen soliditet och kassalikviditet, balansposterna eget kapital och kortfristiga skulder samt resultatposterna omsättningar rörelseresultat, resultat efter finansnetto och redovisat resultat. Bland de mest viktiga icke-bokföringsmässiga faktorerna (även kallad mjuk information) märktes betalningsanmärkningar hos de kreditsökande företaget och hos dess ägare och styrelse samt betalningshistorik.

Det bör noteras att den bild av kreditbedömares informationsanvändning som här presenteras baseras på respondenternas genomsnittliga svar. Någon hänsyn till branschskillnader har inte tagits. En förklaring till detta är att det insamlade datamaterialet är ojämt fördelat över olika branscher; dvs. 50 % av respondenternas företag var verksamma inom parti- och detaljhandeln medan kemi-, livsmedels-, maskinindustri- och speditionsbranschen svarade för vardera cirka 6 % av respondenterna. (Bestämningen av branschtillhörighet har gjorts efter sni-kod.) En preliminär analys av de fyra sistnämnda branscherna visar att det förelåg vissa men ej statistiskt signifikanta skillnader mellan dessa branscher. Ett rimligt antagande är det finns skillnader mellan branscher vad gäller informationsanvändningen eftersom ledtrådarnas diagnosvärden beror delvis på omgivningen (så kallad ekologisk kontext). En ledtråd som ger goda förutsägelser av företags finansiella tillstånd i en bransch kan nästan sakna diagnosvärde i en annan bransch. Jämför t.ex. betydelsen av lageromsättningshastighet för kreditbedömning av grossistföretag respektive av konsultföretag.

Informationsanvändningen kan givetvis vara relaterad till erfarenhet och demografiska faktorer såsom ålder och kön. Några starka och signifikanta samband mellan utnyttjandet av information och erfarenhet, ålder och kön kunde dock ej konstateras.

Att empiriskt undersöka beslutsprocesser hos kreditbedömare och andra användare av redovisningsinformation ger värdefulla insikter om hur information utnyttjas. Dessa insikter kan med fördel användas vid utveckling och konstruktion av beslutstödsmedel samt vid kurser för kreditbedömare. Förhoppningsvis kommer fler forskningsprojekt i Sverige att utnyttja psykologiska teorier och metoder för att utröna vilka – redovisningsmässiga eller övriga – faktorer som vanligen ligger bakom ekonomiskt beslutsfattande.

Ekon. dr Patric Andersson är verksam vid sektionen för ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han dispterade i maj med sin avhandling ”Expertise in credit granting: Studies on Judgment and Decision-Making Behavior”.