I Balans nr 1 och 2/2000 redogjorde Rolf Skog för god sed på aktiemarknaden i fråga om incitamentsprogram. Artiklarna har uppskattats av praktikerna på området. Han återkommer här med en uppdaterad version.
Intresset för incitamentsprogram har under senaste åren ökat dramatiskt. Aldrig förr har incitamentsprogram varit så vanliga bland svenska aktiemarknadsbolag som idag. En översiktlig genomgång ger vid handen att fler än hälften av bolagen på om Stockholmsbörsen har ett eller flera incitamentsprogram baserade på aktier, konvertibler, teckningsoptioner, köpoptioner, s.k. personaloptioner eller syntetiska optioner. Bland de största bolagen är andelen ännu större.
Frågan om vad som är god sed på aktiemarknaden när det gäller beslut om och utformningen av incitamentsprogram bedöms framför allt av Aktiemarknadsnämnden. Med utgångspunkt i nämndens uttalanden t.o.m. AMN 1999:17 redovisade jag för drygt ett år sedan huvuddragen i vad som då i olika hänseenden ansågs vara god sed. Föreliggande artikel syftar till en uppdatering av bilden med utgångspunkt i nämndens uttalanden t.o.m. 2001:4.
Jag behandlar i tur och ordning program baserade på aktier, konvertibler eller teckningsoptioner, program baserade på köpoptioner och program baserade på syntetiska optioner.
1. Program baserade på aktier, konvertibler eller teckningsoptioner
Beslutsformer
Aktiemarknadsnämnden har i flera uttalanden behandlat frågan om vad som är god sed på aktiemarknaden när det gäller beslut om incitamentsprogram baserade på riktade emissioner av aktier, konvertibler eller (skuldebrev förenade med) teckningsoptioner. Nämnden har därvid i vissa fall ansett att god sed på aktiemarknaden kräver att Leo-lagens regler iakttas även då detta inte följt av lagens bokstav.
En första sådan ”utvidgning” av lagens tillämpningsområde gäller vilka bolag som skall följa Leo-lagens beslutsregler. I principuttalandet AMN 1989:1 ansåg nämnden att Leo-lagens beslutsregler bör tillämpas på emissionsfrågor inte bara i aktiemarknadsbolag eller dotterbolag till sådant bolag, utan också i bolag som vidtagit åtgärd för att bli aktiemarknadsbolag och i dotterbolag till sådana bolag. Se senare även AMN 1990:8 och 1997:2.
En annan utvidgning gäller dotterbolagsbegreppet. Leo-lagens regler bör enligt AMN 1989:1 tjäna till vägledning även i fall då det berörda bolaget visserligen inte är ett dotterbolag utan ett s.k. intressebolag men det likväl med hänsyn till ägarandelen, inflytandet och andra omständigheter framstår som sakligt motiverat att behandla intressebolaget såsom dotterbolag. Se också AMN 1990:8 och 9 samt 1997:1.
Under år 2000 aktualiserades i ett icke offentliggjort uttalande en annan utvidgningsfråga. Den handlade om på vilken krets av teckningsberättigade som Leo-lagens beslutsregler, enligt god sed på aktiemarknaden, bör tillämpas. Närmare bestämt var frågan om Leo-lagens beslutsregler skall tillämpas vid en emission av skuldebrev med teckningsoptioner till en blivande verkställande direktör. Aktiemarknadsnämnden besvarade frågan jakande.
Prissättning
I fråga om prissättningen av instrument som emitteras av bolaget inom ramen för incitamentsprogram är Aktiemarknadsnämndens utgångspunkt att prissättningen skall vara marknadsmässig men att en jämkning av priset, efter noggranna överväganden, kan ske med hänsyn exempelvis till att instrumenten i fråga är begränsat likvida. Se bl.a. AMN 1989:1 och 5.
Kravet på marknadsmässiga villkor avser helhetsbilden. Hur enskildheter som optionens pris, löptid etc. i detalj utformas är enligt nämnden av underordnad betydelse så länge villkoren sammanvägt följer principen om marknadsmässighet (AMN 1999:17).
Att villkoren skall vara marknadsmässigt utformade utesluter inte att ett bolag underlättar berörda funktionärers deltagande i ett incitamentsprogram genom att helt eller delvis bidra ekonomiskt. Se framför allt principuttalandet AMN 1998:3. Av uttalandet framgår visserligen att det generellt är tillämpligt på såväl aktier, som på konvertibler, skuldebrev med teckningsoptioner och köpoptioner, men någon tillämpning av just subventioneringsregeln på aktiebaserade program hade fram till år 2000 inte aktualiserats i nämnden. I AMN 2000:24, där fråga var om gratis tilldelning av aktier, konstaterar nämnden att regeln kan tillämpas även på sådana program.
Utspädning
En viktig fråga i samband med varje emission av aktier, konvertibler eller teckningsoptioner som sker med avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt är vilken utspädning, i kapital- och rösthänseende, som aktieägarna får vidkännas. I AMN 1998:3 ansåg nämnden det vara mindre lämpligt att vidhålla den dittills tillämpade 5-procentsgränsen för vad som utifrån intresset av god sed på aktiemarknaden kan anses godtagbart. Nämnden pekade i detta sammanhang bl.a. på snabbt expanderande personalintensiva företag där behov kan föreligga av emissioner som leder till en mera omfattande utspädning än som är förenligt med 5-procentsgränsen. En gräns av detta slag kan också skapa problem när bolagets marknadsvärde är litet i relation till antalet anställda. Nämnden har i senare uttalanden behandlat frågor om utspädningseffekt i personalintensiva företag och därvid på anförda skäl godtagit en större utspädning än 5 procent (AMN 1998:6 och två icke offentliggjorda uttalanden år 1999 och 2000).
I AMN 1998:3 erinrade emellertid nämnden också om att en gräns om 5 procent för den sammanlagda utspädningen fortfarande kan tjäna som riktmärke för vad som normalt av marknaden bedöms som lämpligt när det gäller utspädningseffekten vid personalemissioner i aktiemarknadsbolag. Att nämndens bedömning i denna del hade fog för sig vann under våren 2000 visst stöd i marknadens negativa reaktioner på några av de då framlagda förslagen till incitamentsprogram.
Tilldelning
En återkommande fråga är vad som är god sed på aktiemarknaden när det gäller tilldelningen till de personer som skall omfattas av ett incitamentsprogram. Efter att tidigare ha ansett att en begränsning till 50 procent av årslönen kunde fungera som riktmärke för högsta tecknings- och tilldelningsbelopp, klargjorde nämnden i AMN 1998:3 att ett schablonmässigt hänsynstagande till relationen mellan tilldelningen och den enskildes lön och andra anställningsförmåner inte längre behöver eftersträvas. Fortfarande måste det dock, enligt nämnden, bedömas som väsentligt att tilldelningen hålls på en rimlig nivå. Förtroendet för aktiemarknaden kan nämligen lätt rubbas, om mycket omfattande tilldelning sker till ledande funktionärer vilka har haft eller uppfattas ha haft möjlighet att själva påverka beslutsprocessen. Tilldelningen bör också bedömas med beaktande av förekomsten av andra incitamentsprogram för berörda funktionärer.
I ett icke offentliggjort uttalande under år 1999 var fråga om att tilldela vd i ett förhållandevis litet bolag utan internationell utbredning ett mycket stort antal teckningsoptioner. Nämnden fann det tveksamt om de skäl som bolaget anförde var av den styrkan att programmet sammantaget framstod som rimligt.
I ett annat icke offentliggjort uttalande under år 2000 ombads nämnden ta ställning till rimligheten i ett planerat incitamentsprogram där en tillträdande koncernchef avsågs få förvärva teckningsoptioner med ett teckningsvärde (det totala belopp som optionsinnehavaren vid utnyttjande av optionerna skulle komma att ha erlagt för aktierna) om drygt 30 milj. kr. Nämnden konstaterade att programmet (som också inkluderade köpoptioner, se nedan) otvivelaktigt innebar en betydande tilldelning. Eftersom personen i fråga ännu inte var anställd i bolaget och inte heller på annat sätt inom bolaget hade deltagit i beslutsprocessen rörande optionsprogrammet, ansåg emellertid nämnden att det ovan nämnda motivet för att hålla tilldelningen på en rimlig nivå inte gjorde sig gällande. Under de i framställningen angivna förutsättningarna fann nämnden därför inte anledning att från synpunkten av god sed på aktiemarknaden ifrågasätta den föreslagna tilldelningen. Resonemanget anknyter till AMN 1999:20 där fråga var om att ge teckningsoptioner till en blivande styrelseledamot. Även den gången konstaterade nämnden att personen ifråga inte deltagit i den interna beslutsprocessen. Se också AMN 2000:15 som omtalas nedan.
Styrelseledamöters deltagande
En följetong i diskussionen om incitamentsprogram är frågan om en styrelseledamot i det emitterande bolaget skall kunna deltaga i incitamentsprogram för ledande befattningshavare eller andra anställda i bolaget. Redan i principuttalandet AMN 1989:1 slog nämnden fast att detta inte bör tillåtas om inte ledamoten ifråga dessutom är anställd i bolaget eller annat företag i samma koncern eller särskilda skäl föreligger som motiverar ett sådant deltagande.
Denna restriktiva syn på styrelseledamöters deltagande i incitamentsprogram vidhålls i principuttalandet AMN 1998:3. Nämnden hänvisar därvid till huvudsakligen två skäl. Det ena är att när en sådan emission skall bedömas av bolagsstämman, så är styrelsen normalt i egenskap av förslagsställare garant för att villkoren är rimliga och att eventuella subventioner redovisas öppet. Det andra är de jävsfrågor som kan uppkomma i sammanhanget.
I ett icke offentliggjort uttalande under år 2000 konstaterar nämnden att undantaget för styrelseledamöter som också är anställda i bolaget sammanhänger med att det inte skulle vara rimligt om personalrepresentanter, verkställande direktören eller andra ledande befattningshavare som kan ingå i styrelsen generellt skulle behöva ställas utanför incitamentsprogram för personalen. För dessa kategorier är det normalt anställningen snarare än styrelseuppdraget som framstår det från aktieägarnas synpunkt mest väsentliga.
I det aktuella fallet handlade det om en styrelseledamot som på deltid och mot särskild ersättning utförde vissa koncernchefsliknande sysslor för bolaget. Motiven för undantaget gjorde sig då inte gällande, ansåg nämnden.
En likartad problematik aktualiserades i AMN 2000:15. I det fallet rörde det sig emellertid om en styrelseordförande som också var heltidsanställd som koncernchef. Befattningen som koncernchef är, konstaterade nämnden, inte förutsatt i aktiebolagslagen men av framställningen framgick enligt nämnden att de uppgifter som ankom på personen i fråga var sådana som annars skulle falla på verkställande direktören. Till bilden hörde också att optionerna i fråga skulle vara knutna till anställningen i bolaget. Slutligen konstaterade nämnden också i detta sammanhang (jfr avsnitt 1.4 ovan) att styrelseordföranden inte hade deltagit i beredningen eller styrelsens beslut i ärendet.
Under dessa förhållanden fann nämnden att det inte stred mot god sed på aktiemarknaden att personen i fråga, i sin egenskap av heltidsanställd koncernchef, deltog i ett föreslaget personaloptionsprogram.
I ett icke offentliggjort uttalande år 2001 har nämnden godtagit att en styrelseledamot i ett onoterat dotterbolag som sedan ett par år tillbaka på konsultbasis arbetade heltid för bolaget deltog i ett till personalen riktat incitamentsprogram. Beträffande en annan ledamot i samma bolagsstyrelse ansåg däremot nämnden att god sed inte tillät denne att deltaga i programmet. Visserligen utförde även den styrelseledamoten i stor utsträckning arbetsuppgifter för bolaget, men han var också styrelseordförande i moderbolaget.
Då det enligt nämnden inte kunde råda någon tvekan om att det senare uppdraget var hans från aktieägarnas synpunkt mest väsentliga funktion i koncernen, var det enligt nämnden inte förenligt med god sed att låta honom deltaga i incitamentsprogrammet.
I AMN 1999:20 hade nämnden att bedöma ett fall där en till styrelsen nyvald ledamot skulle ges möjlighet att deltaga i ett optionsprogram för anställda. Personen i fråga var inte ledamot av styrelsen vid den tidpunkt då programmet utarbetades och föreslogs bolagsstämman och hade inte heller tidigare varit ledamot av styrelsen. Redan på den grunden kunde det enligt nämndens mening inte anses strida mot god sed att han gavs möjlighet att deltaga i det aktuella optionsprogrammet.
I ett senare, icke offentliggjort, uttalande hade nämnden att ta ställning till en likartad situation men med den skillnaden att frågan då gällde ett optionsprogram i ett onoterat dotterbolag till ett aktiemarknadsbolag. Nämnden konstaterade då att det faktum att personen ifråga inte ingick i dotterbolagsstyrelsen vid den tidpunkt då styrelsen beslutade att föreslå programmet saknade betydelse, eftersom han sedan tidigare var styrelseledamot i moderbolaget.
2. Program baserade på köpoptioner
Beslutsformer
Beträffande incitamentsprogram baserade på köpoptioner framgår av AMN 1998:3 i korthet följande om beslutsformerna. Om vd eller andra anställda i bolaget ingår köpoptionsavtal med en fristående part, t.ex. ett värdepappersinstitut, och arbetsgivarbolaget på något sätt medverkar därtill, bör beslut om sådan medverkan fattas av bolagets styrelse. Detsamma gäller om optionsutfärdaren är ägare i arbetsgivarbolaget. Om optionsutfärdaren är moderbolag till arbetsgivarbolaget och i sin tur aktiemarknadsbolag, kräver god sed på aktiemarknaden att beslutet godkänns av moderbolaget i de former som Leo-lagen föreskriver.
Prissättning
I likhet med vad som är fallet i fråga om t.ex. teckningsoptioner är Aktiemarknadsnämndens utgångspunkt att villkoren i köpoptionsavtal bör vara grundade på en marknadsmässig bedömning. Se bl.a. AMN 1987:11.
Det är också när det gäller köpoptionsprogram förenligt med god sed att arbetsgivarbolaget underlättar anställdas deltagande i programmet genom att helt eller delvis bidra ekonomiskt (AMN 1998:3). En sådan förmån skall redovisas öppet (AMN 1998:8).
Utspädning
Köpoptionsprogram aktualiserar normalt ingen utspädningsproblematik. I anledning av att aktiemarknadsbolagen våren 2000 fick rätt att förvärva egna aktier uppkom emellertid frågan om en utspädning skall anses äga rum om bolaget överlåter egna aktier för att infria åtaganden i ett köpoptionsprogram. I ett icke offentliggjort uttalande under år 2000 konstaterar nämnden att så inte skall anses vara fallet om återköpet av aktierna skett som ett led i incitamentsprogrammet.
Tilldelning
Genom AMN 1998:3 klargjorde nämnden, som ovan påpekats, att ett schablonmässigt hänsynstagande till relationen mellan tilldelningen och den enskildes lön och andra anställningsförmåner inte behöver eftersträvas. Fortfarande måste det dock, enligt nämnden, bedömas som väsentligt att tilldelningen hålls på en rimlig nivå. Förtroendet för aktiemarknaden kan nämligen lätt rubbas, om mycket omfattande tilldelning sker till ledande funktionärer vilka har haft eller uppfattas ha haft möjlighet att själva påverka beslutsprocessen. Tilldelningen bör också bedömas med beaktande av förekomsten av andra incitamentsprogram för berörda funktionärer.
Dessa uttalanden gäller såväl program baserade på av bolaget emitterade instrument som program baserade på köpoptioner.
Styrelseledamöters deltagande
När det gäller styrelseledamöters deltagande i köpoptionsprogram framgår av AMN 1998:3 att en styrelseledamot kan deltaga i sådana program under förutsättning att optionsvilkoren är grundade på en marknadsmässig bedömning. Om bolaget på något sätt medverkar till programmet, kräver god sed att beslut om (eller snarare godkännande av) styrelseledamots deltagande fattas av bolagsstämman (AMN 1998:5).
God sed medger inte att en styrelseledamot deltar i ett köpoptionsprogram där villkoren, t.ex. priset, inte är grundade på en marknadsmässig bedömning. Detta följer motsatsvis av AMN 1998:3. Skälet till denna restriktivitet är den risk som eljest kan föreligga eller befaras föreligga för att ledamotens objektivitet påverkas i förhållande till optionsutfärdaren. I ett icke offentliggjort uttalande under år 2000 konstaterar nämnden att en så restriktiv princip inte kan anses gälla för verkställande direktören eller annan ledande befattningshavare – vare sig denne ingår i styrelsen eller ej. I det aktuella fallet skulle vissa av bolagets huvudägare gratis ställa ut ett mycket stort antal köpoptioner till en blivande koncernchef. Nämnden såg inga principiella hinder däremot utan konstaterade att frågan fick bli beroende av styrelsens bedömning.
Nämndens uttalande torde inte böra uppfattas så att det i alla lägen skulle vara invändningsfritt att den som är eller skall bli anställd i ett aktiemarknadsbolag tar emot förmåner från huvudägarna utan endast på det sättet att den anställde i ett sådant fall har anspråk på att få besked från styrelsen om mottagandet är godtagbart och att det alltså är styrelsen som får ta ansvar för bedömningen.
3. Syntetiska optioner
Aktiemarknadsnämnden har i uttalandet AMN 1994:6 (plenum) behandlat en rad frågor av generell karaktär rörande god sed på aktiemarknaden vid utfärdande av syntetiska optioner. Nämnden har också uttalat sig i ett par konkreta fall. Under år 2000 gjordes inga framställningar till nämnden rörande denna form av incitamentsprogram. Inte heller har några framställningar inkommit under de första månaderna i år.
Incitamentsprogram i svenska börsbolag
Ungefärlig omfattning mars 2001.
Aktier | Ett fåtal bolag |
Konvertibler | 40-tal bolag |
Teckningsoptioner | 150−200 bolag |
Köpoptioner | 80−100 bolag |
Syntetiska optioner | 40−50 bolag |
Personaloptioner | > 50 bolag |
Vinstandelsprogram | Okänt antal |
Källa: Sundin,A & Sundqvist, S-I, Ägarna och makten 2001; Boman, R. Opublicerat
Ekon. lic. Rolf Skog är föredragande i Aktiemarknadsnämnden och har varit sekreterare i den statliga Aktiebolagskommittén. Han medverkade senast i Balans nr 1/2001.