Regeringskansliet har skrivit en promemoria med anledning av Redovisningsrådets nya rekommendation RR 17 Nedskrivningar. Pär Falkman och Björn Grundvall beskriver och kommenterar här promemorian ”Värdering av fastigheter som ägs av kommunala bostadsföretag”, vilken har gått ut på remiss.
En stor del av de svenska kommunernas fastigheter ägs och förvaltas av kommunala bostadsaktiebolag. Med anledning av bl.a. Redovisningsrådets rekommendation Nedskrivningar (RR 17) har representanter inom regeringskansliet ställt samman en promemoria som behandlar hur ett befarat nedskrivningsbehov av bostadsbolagens fastigheter kan hanteras. I enlighet med rekommendationen skall en nedskrivning företas när återvinningsvärdet (nyttjandevärdet alternativt nettoförsäljningsvärdet) understiger det bokförda värdet. Innehållet i denna har av många tolkats som en skärpning av gällande nedskrivningsregler vilket är tvivelaktigt. Ett problem som i detta sammanhang nämns är att nedskrivningarna i enlighet med rekommendationen kan leda till att aktiebolagslagens (ABL) regler om tvångslikvidation aktualiseras. Promemorian ”Värdering av fastigheter som ägs av kommunala bostadsföretag” har gått ut på remiss. Nedan lämnas kommentarer till förslaget.
Förslaget i korthet
Finansdepartementet har i promemorian utarbetat ett förslag till lösning som går ut på att de aktieägartillskott, som kommunen i vissa fall måste lämna till bostadsaktiebolaget för att undvika krav på upprättande av kontrollbalansräkning etc., skulle kunna aktiveras i kommunens balansräkning under rubriken ”Bostads-social nytta” eller ”Kommunalt övervärde i bostadsfastigheter”. Bakgrund är att det lämnade ägartillskottet inte skall påverka kommunens möjlighet att uppfylla det så kallade balanskravet i kommunallagen som innebär att kommuner i princip inte får redovisa ett negativt resultat.
Finansdepartementets bedömning är att Redovisningsrådets nya rekommendation kommer att slå hårt mot de kommunala bostadsföretagen och att rekommendation nr 17 inte är tillämplig på kommunala bostadsaktiebolag eftersom de inte bedrivs på kommersiella grunder. Det så kallade återvinningsvärdet som anges i rekommendationen (eller rättare sagt beräkning av nyttjandevärdet vid fastställande av återvinningsvärdet) borde istället beräknas med hjälp av en diskonteringsränta som motsvarar ett kommunalt avkastningskrav snarare än marknadslika avkastningskrav.
För att ge utrymme för den föreslagna lösningen föreslås i promemorian att innehållet i 6 kap. 2 § lagen (1997:614) om kommunal redovisning utökas enligt nedan:
2 a § Aktieägartillskott eller annat tillskott som lämnas till ett kommunalt bostadsföretag till följd av att fastigheterna skrivits ned till återvinningsvärde får redovisas som en finansiell anläggningstillgång. I den mån tillskottet inte kan redovisas som en finansiell anläggningstillgång får en immateriell anläggningstillgång redovisas. Som värde får endast skillnaden mellan ett marknadsmässigt värde och ett värde på företagets fastigheter baserat på ett kommunalt avkastningskrav redovisas.
Enligt ett uttalande av Redovisningsrådets Akutgrupp skall ett aktieägartillskott adderas till posten aktier och andelar. I nästa steg görs en bedömning om det föreligger ett nedskrivningsbehov av denna post i balansräkningen.
Våra kommentarer till förslaget
God redovisningssed
I lagen om kommunal redovisning anges att redovisning skall fullgöras på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed. I propositionen som föregick lagen angavs också att en restriktiv hållning vid värdering av balansräkningens poster. Denna försiktighetsprincip har också varit vägledande i fall där kommunal redovisning avvikit från god redovisningssed. Bakgrunden till detta är bl.a. tankar om att skydda kommunens förmögenhet och att en generation inte har rätt att förbruka vad föregående generationer ihopbragt.
Lagstiftaren har också gett uttryck för försiktighetsprinciper i förarbeten till den kommunala redovisningslagen genom att exempelvis möjligheten till aktivering av immateriella tillgångar endast skall kunna vara aktuellt i undantagsfall samt att uppskrivning av anläggningstillgångar inte är tillåtet, med undantag för finansiella tillgångar.
Här lämnas nu ett förslag som går stick i stäv med god redovisningssed inom övriga sektorer i samhället och som strider mot en grundläggande princip för kommunal redovisning nämligen försiktighetsprincipen. Återigen får vi ett exempel på att när kommuner med tillämpning av gällande regler inte kan uppnå en ekonomi i balans, så ställs krav på att ändra reglerna, inte att åtgärda de grundläggande problemen.
Detta förhållningssätt gentemot god redovisningssed undergräver trovärdigheten till kommunal redovisning och försvårar en fortsatt harmonisering av redovisningsregler mellan olika sektorer i samhället.
Värdering av fastigheter
I promemorians förslag anges att de värderingsprinciper som finns i årsredovisningslagen och som har vidareutvecklats i den aktuella rekommendationen inte är ändamålsenliga för kommunal verksamhet då den inte bedrivs i vinstsyfte. Detta resonemang kan möjligen gälla kommunal verksamhet som inte är utsatt för konkurrens och där en marknadsmässig prissättning av tjänster inte är möjlig. Det torde emellertid inte finnas anledning att tillämpa någon särskild värderingsmetod för kommunala bostadsbolag som fungerar på en mer och mer konkurrensutsatt marknad och där en i princip fungerande marknadsmässig prissättning av fastigheterna existerar.
Avslutande kommentarer
Det förslag som har lämnats från Finansdepartementet när det gäller redovisning av aktieägartillskott har, som vi ser det, som huvudsakligt syfte att kommuner skall klara kravet på balans i ekonomi enligt kommunallagen. Priset för detta är enligt vår mening alldeles för stort, nämligen att trovärdigheten kring kommunal redovisning undergrävs och risken finns att det öppnar för nya förslag i samma riktning så fort flera kommuner har problem med att få redovisat resultat att gå ihop.
Man kan möjligen misstänka att de aktuella bostadsbolagen har ett nedskrivningsbehov oavsett om Redovisningsrådets rekommendation tillämpas eller inte, dvs. enligt tidigare normgivning skulle fastigheterna förmodligen också behöva skrivas ned. Detta löses inte genom att i balansräkningen redovisa poster som tillgångar när de de facto inte är några tillgångar och heller inte enligt god redovisningssed lever upp till definitionen på en tillgång.
Ett bättre sätt att hantera frågan kan i så fall vara att göra undantag för den här typen av kostnad vid fastställandet av balanskravet. Visserligen kringgår man då syftet med balanskravet, nämligen att det skall vara någon form av förmögenhetsskydd, men man slipper i vart fall att undergräva trovärdigheten kring kommunal redovisning.
Ek. dr Pär Falkman och auktor revisor Björn Grundvall är verksamma vid Ernst & Young. Pär Falkman skriver på sid. 17–19 om den kommunala redovisningens särart.