Balans tar gärna emot signerade debattinlägg. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag.
Med stigande förvåning – och sannolikt även stegrat blodtryck – har jag läst Rolf Rundfelts artikel i Balans nummer 11/2001 med hans kommentarer till årsredovisningarna för Svolder och AssiDomän (2001/2000 resp. 2000) samt till kvartalsrapporterna för 2001 avseende Telia.
Beträffande Svolder har Rundfelt pekat på att bolaget ”valt att redovisa värderingspappersinnehavet till marknadsvärdet”. Det framgår av årsredovisningen – och av revisionsberättelsen – att redovisningen på denna punkt avviker från årsredovisningslagen. Det framgår också att såväl styrelse som revisorer anser detta vara ”en bättre redovisning av bolagets verksamhet”.
Beträffande AssiDomän gäller diskussionen redovisningen av en uppskrivning. När det gäller Telia diskuteras bolagets tillämpning av IAS 39, som står i konflikt med årsredovisningslagens bestämmelser.
Såvitt jag förstår menar Rundfelt att det är rätt att bryta mot årsredovisningslagen i de fall som berörs i artikeln. Rundfelt hävdar också att avvikelser från årsredovisningslagen inte är ovanliga, men att det unika – i vart fall beträffande Svolder – är att avvikelsen ”kommenteras i revisionsberättelsen”. Rundfelt drar därför slutsatsen att bolaget (och dess revisorer) ”förtjänar mera beröm än kritik”. Rundfelt hävdar också att Redovisningsrådet gjort en bedömning beträffande koncerndefinitionen i RR 1:00 som, ”i vart fall enligt vissa”, strider mot årsredovisningslagen. Rundfelt hävdar vidare att vad ”problemet (beträffande avvikelserna från årsredovisningslagen) egentligen handlar om” är en konflikt som finns pga. att två regelverk styr redovisningen, dels lagen, dels Redovisningsrådets rekommendationer. Rundfelt avslutar diskussionen på denna punkt genom att påstå att problemet är ”i stor utsträckning självförvållat”.
I artikeln berörs också Stockholmsbörsens agerande – eller snarare brist på agerande – med anledning av några exempel på redovisningar som enligt Rundfelt ”uppenbart ... stred mot ÅRL”.
Jag känner inte närmare till de fall Rundfelt refererar till och skall därför inte diskutera dessa. Men det Rundfelt framför i artikeln berör ett antal principfrågor, som är värda debatt.
Påståendet att det skulle finnas en rätt att bryta mot årsredovisningslagen. Någon sådan rätt finns inte såvitt jag vet. Att årsredovisningslagen skall tillämpas vid upprättande av årsredovisning torde med önskvärd tydlighet framgå av lagen. Förhållandet att andra bolag tidigare brutit mot lagen rättfärdigar inte ytterligare avvikelser, vilket Rundfelt antyder.
Jag delar inte Rundfelts åsikt att Redovisningsrådet gjort en bedömning beträffande koncerndefinitionen i RR 1:00, som strider mot årsredovisningslagen. Jag är dock av uppfattningen att frågan kan diskuteras och att Redovisningsrådets ställningstagande på denna punkt kan kräva en motivering. Sådan har också lämnats, se Lennart Axelmans och Margit Knutssons artikel i Balans nr 1/2001. Redovisningsrådet kan givetvis lika lite som någon annan föreskriva en redovisning som strider mot gällande lag.
Föreställningen att frånvaron av kritik från Stockholmsbörsen i vissa av Rundfelt i artikeln kommenterade fall skulle vara av betydelse för tolkning av lagens innebörd. Varifrån Rundfelt fått denna idé, förstår jag inte; Stockholmsbörsen är inte någon yttersta uttolkare av årsredovisningslagen. Att Stockholmsbörsen avstått från att öppet reagera i de refererande fallen, är såvitt jag förstår inte ett uttryck för att Stockholmsbörsen prövat frågan och funnit att årsredovisningslagen tillämpats på ett korrekt sätt. Märkligt är också Rundfelts förmodande att Stockholmsbörsen i dessa fall av påstådda avvikelser från årsredovisningslagen ”förmodligen (skulle ha) krävt att årsredovisningen gjorts om om den följt ÅRL:s krav”. Vilket stöd Rundfelt har för en sådan uppfattning redovisas inte i artikeln.
Påståendet att en ”kommentar” i revisionsberättelsen vid avvikelse från ÅRL (oavsett avvikelsens karaktär?) skulle föranleda mer beröm än kritik. Rundfelt tycks helt bortse från att en avvikelse från årsredovisningslagen i vissa fall skall få specifika konsekvenser i revisionsberättelsen; är effekten av avvikelsen så väsentlig att årsredovisningen inte ger en rättvisande bild av bolagets och koncernens resultat och ställning, skall revisorn i revisionsberättelsen avstyrka fastställande av resultaträkning och balansräkning. En snabb titt i FARs Samlingsvolym hade kunnat ge Rundfelt denna insikt (Samlingsvolymen 2001, sidan 1075 ff, som visar exempel på flera sådana fall). En ”kommentar” är således inte alltid tillräcklig och kan inte rättfärdiga en avvikelse från årsredovisningslagen, vilket Rundfelt tycks mena.
Föreställningen att problemet ”egentligen” handlar om konflikten mellan två regelverk (lag respektive Redovisningsrådets rekommendationer). Rundfelt beskriver såvitt jag förstår denna konflikt som en konflikt mellan två regelverk av samma dignitet. Detta är i så fall en felaktig beskrivning; lagen måste följas och ”tar över” en rekommendation från Redovisningsrådet. Detta vet naturligtvis Rundfelt mycket väl, eftersom han i sin verksamhet i Redovisningsrådet arbetat med att ta fram rekommendationer som anpassats efter kraven enligt årsredovisningslagen. Varför han i artikeln låter en annan uppfattning framtona beträffande hur samspelet mellan lag och rekommendation fungerar, förstår jag inte.
Påståendet att problemet är ”i stor utsträckning självförvållat”. Rundfelt tycks mena att eftersom Sverige inte infört den regel om ”true and fair override” som flertalet länder i Europa har, är det acceptabelt och t.o.m. berömvärt att på eget initiativ tillämpa ett ”true and fair” synsätt. Menar Rundfelt detta, är det naturligtvis nonsens.
Jag är ingen vän av årsredovisningslagens bestämmelser om redovisning, och önskar att vi aldrig infört lagen i Sverige. Men det är en sak. En annan sak är hur man skall bete sig i den nu aktuella situationen: vi har än så länge den årsredovisningslag vi har och då har vi också att följa den. Några möjligheter att göra väsentliga avvikelser utan att det får specifika konsekvenser finns inte. Om det inte vore på detta sättet, varför skulle då ändringar behövas av direktiv och lag för att möjliggöra redovisning till verkliga värden och med tillämpning av IAS? Varför skulle med Rundfelts inställning bolag alls bry sig om att följa årsredovisningslagen om det vore så enkelt att man i vissa fall kunde frångå den med hänvisning till vad man själv anser vara en ”bättre redovisning av bolagets verksamhet”.
När jag skrivit detta har min förvåning övergått i ett tillstånd av svårtyglad affekt. Livet har lärt mig att det inte är särskilt klokt att skriva färdigt under sådana betingelser. Dock har jag fortsatt och fullföljt. Må gudarna förlåta mig för denna bristande klokskap.
Auktor revisor Sigvard Heurlin är verksam vid Öhrlings PricewaterhouseCoopers och ledamot i Redovisningsrådet.