Enligt god redovisningssed, såsom den uttrycks bl.a. i Redovisningsrådets rekommendation nr 15, Immateriella tillgångar, torde det inte vara tillåtet att aktivera kostnader för utbildning och fördela dessa över tiden som avskrivningar och – i förekommande fall – nedskrivningar. Kostnader av denna art skall principiellt omedelbart belasta en verksamhets resultat.
Invändningar kan resas mot ett sådant synsätt, särskilt som vi alltmera går in i ett kunskapssamhälle med stigande utbildningskostnader. Ett samhälle, där personalen i företagen kommit att i allt högre grad bli betraktad som en resurs, likställd med – eller t.o.m. viktigare än – de materiella tillgångar, som vi sedan gammalt haft en aktivering av. Kort sagt: Ett företags värde har i allt högre grad kommit att förknippas med den personal, som där finns, och dess kompetens. Inte minst gäller detta de snabbt växande IT-företagen. Som endast vid uppköp och koncernbildningar – alltså i koncernredovisningar – har kunnat aktivera kostnader av denna karaktär, därvid normalt under beteckningen ”goodwill”.
Med respekt för de utrednings- och dokumentationsproblem som kan uppstå menar jag att man måste tillåta en aktivering av kostnader för utbildning. En som jag ser det framkomlig väg vore att åtminstone tillåta en aktivering av en räkenskapsperiods samlade inköp av kurs- och facklitteratur och direkta kurskostnader för personalen, även om särskilt de senare kan vandra ut ”på två ben”.
Avskrivningar skulle förslagsvis kunna göras över en femårsperiod, med krav på nedskrivningar till noll vid förändringar av verksamheten och – beträffande kurskostnader – vid fall av uppsägning från/av personal, förknippad med aktiverade kostnader.
Ett särskilt problem utgör räckvidden av den föreslagna redovisningsprincipen. Den borde dock kunna tillämpas i alla normala fall, där ”going-concern” – begreppet är aktuellt. Detta torde innebära att t.ex. inget värde av utbildning borde vara att redovisa i exempelvis en kontrollbalansräkning.
Syftet med förslaget är givetvis främst att tillskynda en över tiden bättre resultatredovisning av varje företags verksamhet och samtidigt markera närvaron i företaget av en viktig resurs. Jag är medveten om det omöjliga i att till fullo beakta de värden, jag försökt fånga. Därför får förslaget ses som en kompromiss mellan det klassiska synsättet att inte aktivera och en strävan i första hand efter en redovisning med en allt fullkomligare resultatutredning och en alltmer rättvisande bild.
Avslutningsvis några särskilt angelägna påpekanden:
I kurskostnaden tänker jag mig skall ingå inte bara kursavgifter (internt/externt) utan också förekommande kostnader för resor och uppehälle.
I förhållande till Redovisningsrådets rekommendation, som ju vilar på IASC:s rekommendation IAS 38 om ”Intangible Assets”, är mitt förslag inte möjligt att nu genomföra. Främst torde den tillgång, som jag talar om, inte vara avskiljbar i rekommendationens mening, och inte heller torde den kunna kontrolleras så att den kan säkerställa att framtida ekonomiska fördelar kommer företaget till del.
Inom idrottsrörelsen – åtminstone hittills inte lydande under bokföringslagen och därmed formellt i avsaknad av krav på tillämpning av god redovisningssed – har det sedan länge förekommit att man som en tillgång i bokslut redovisat spelare.
Utan att ta ställning till detta förfarande och frågan om den nya bokföringslagen här uppställer krav, som torde bli svåra att uppfylla, anger det sagda en aktualitet hos en problemställning som kräver handling av lagstiftaren och de instanser, som formulerar den goda redovisningsseden.
Auktor revisor Gunnar Dagermark , Eskilstuna. Han medverkade senast i nr 12/1995.