G4+1-gruppen, dvs. de fyra normgivande organisationerna i Australien, Kanada, Storbritannien och USA samt IASC, publicerade i juli en rapport med förslag till regler för redovisning av aktierelaterade förmåner till anställda, Accounting for Share-Based Payment. Gruppen har utbett sig om kommentarer senast den 31 oktober. Syftet med rapporten är att förbereda utgivningen av en rekommendation om hur den här typen av förmåner skall redovisas. Eftersom det är vanligt också i Sverige att företag ställer ut optioner m.m. till anställda har rapporten ett stort intresse också för svenska läsare.
Rapportens sammanfattning
Rapporten har utarbetats inom G4+1-gruppen. Den är ett uttryck för gruppens gemensamma uppfattning om hur aktierelaterade förmåner till anställda skall redovisas. I vilken utsträckning som de enskilda medlemmarna av gruppen kommer att arbeta vidare med att ge ut rekommendationer om hur dylika förmåner skall redovisas är dock en fråga för varje enskild medlem. Medlemmarna i gruppen kommer att fortsätta sitt samarbete för att så långt det är möjligt uppnå överensstämmelse i utformningen av eventuellt kommande regler.
Frågor som gäller redovisningen av aktierelaterade förmåner till anställda är komplicerade och kontroversiella. Det har därför tagit lång tid att nå enighet i hur förmånerna skall redovisas. I vissa länder finns, i frånvaro av redovisningsrekommendationer, exempel på missuppfattningar vad gäller den ekonomiska innebörden av program som erbjudits anställda. Det gäller framför allt att kompensation till anställda i form av aktier eller optioner inte har någon kostnad och därför inte skall redovisas i de finansiella rapporterna. Den här rapporten diskuterar detta liksom andra argument för och emot redovisning i de finansiella rapporterna. Den slutsats som dras är att den här typen av kompensation skall redovisas.
Huvudförslagen i rapporten är:
Transaktioner där ett företag erhåller varor eller tjänster från andra, däribland leverantörer och anställda, mot likvid i form av nyemitterade aktier, optioner eller motsvarande, skall redovisas som en kostnad när varorna eller tjänsterna förbrukas.
Sådana transaktioner skall värderas med utgångspunkt från aktiernas eller optionernas verkliga värde. I normalfallet skall det verkliga värdet på optioner fastställas med utgångspunkt från en optionsvärderingsmodell.
Värdet skall fastställas vid den tidpunkt då den andra parten, leverantören eller den anställde, har en ovillkorlig rätt att erhålla aktier eller optioner till följd av att han levererat varor eller utfört sina tjänster (vesting date).
Kostnaden skall fördelas över perioden från den tidpunkt då parterna träffat sin överenskommelse (grant date) till dess att värdet fastställs.
I rapporten behandlas också redovisning av optioner som förfallit utan att ha utnyttjats, omförhandling av optionsvillkor, syntetiska optioner (share appreciation rights) m.m.
Några av de frågor som ställts till respondenterna
Delar ni uppfattningen att transaktioner varigenom ett företag erhåller varor eller tjänster i utbyte mot aktier, optioner eller motsvarande ger upphov till en kostnad som skall belasta resultatet när varorna och tjänsterna förbrukas?
Delar ni uppfattningen att redovisningen skall baseras på det verkliga värdet av de aktier, optioner m.m. som företaget emitterar?
Delar ni uppfattningen att det verkliga värdet på aktier, optioner m.m., skall fastställas vid den tidpunkt då motparten har en ovillkorlig rätt att erhålla värdepapper (vesting date)?
Om ni inte delar denna uppfattning, vid vilken tidpunkt anser ni skall utgöra mättidpunkt?
Förutsatt att mättidpunkten utgörs av den tidpunkt då motparten erhållit en ovillkorlig rätt att erhålla värdepapper (vesting date)
a) Håller ni med om att kostnaden skall fördelas över den period under vilken den anställde måste kvarstå i tjänst?
Några av argumenten för G4+1-gruppens slutsatser
Redovisning av värdeförändringar
Om en skuld ökar i värde har företaget en kostnad. Varför leder inte också en ökning av värdet på en option till en kostnad? Förklaringen är att det egna kapitalet utgörs av skillnaden mellan tillgångar och skulder. En förändring i värdet av det egna kapitalet kan alltså enbart åstadkommas genom en förändring antingen av tillgångarna eller skulderna.
Varför ger aktierelaterade förmåner till anställda upphov till en kostnad? De argument som anförs för att inte redovisa en kostnad är:
Företaget behöver inte ge ut pengar eller andra tillgångar.
Kostnaden är endast en alternativkostnad, dvs. om priset på optionen understiger verkligt värde utgörs kostnaden av vad som hade kunnat erhållas om erbjudandet riktats till andra intressenter. Alternativkostnader är ingen ”riktig” kostnad.
Resultatet per aktie påverkas dubbelt dels för att kostnaden minskar resultatet, dels för att antalet aktier ökar. Men, effekten hade blivit densamma om företaget i stället gjort en kontantemission och använt emissionslikviden till att betala de anställda med kontanter.
En kostnadsredovisning skulle leda till att intresset för att ge de anställda aktierelaterade förmåner minskar vilket enligt mångas uppfattning vore olyckligt. Kostnadsredovisningen har alltså negativa ekonomiska konsekvenser. Det traditionella svaret på sådana argument är att redovisningens syfte är att spegla vad som faktiskt hänt.
Ett argument som inte förs fram, men som hörts i Sverige, är att erbjudanden till anställda att teckna optioner m.m. är en transaktion mellan aktieägarna och de anställda och inte med företaget. Ytterligare ett argument som inte nämns är svårigheten att göra en värdering av optioner när det finns restriktioner vad gäller rätten till överlåtelse etc.
Mer intressant är argumentet för att redovisa en kostnad. Rapporten betonar att det handlar om att redovisa värdet av de tjänster som erhålls i utbyte mot optionerna. Underförstått är alltså att de optionsprogram man diskuterar förutsätter att den anställde kvarstår viss tid i tjänst innan företaget har en förpliktelse. I rapporten jämförs också med andra transaktioner där likviden utgörs av egna aktier eller motsvarande, exempelvis apportemissioner i samband med företagsförvärv. Den slutsats som gruppen drar är att detta argument väger så tungt att aktierelaterade förmåner skall ge upphov till en kostnad i redovisningen.
Val av värderingstidpunkt
Detta är den svåraste frågan eftersom rapporten utgår från att värderingstidpunkten inte är avtalstidpunkten vilket hittills torde vara allmänt vedertaget. Avtalstidpunkten (grant date) är en av fyra tänkbara värderingstidpunkter. De tre andra är den tidpunkt eller period då tjänsten utförs (service date), den tidpunkt då den anställde uppfyllt alla villkor för att få en ovillkorlig rätt att teckna aktier (vesting date) samt förfallotidpunkten (exercise date).
I rapporten används följande exempel för att illustrera skillnaderna:
Den 1 januari 2000 ger ett företag en anställd rätt att teckna 120 aktier för 17 USD mellan 31 december 2002 och 31 december 2004. Börskursen den 1/1 2000 uppgick till 16 USD och värdet på optionen uppskattades till 3:50. För att få teckna aktier krävs att den anställde kvarstår i tjänst i tre år.
Värdet på optionen vid slutet av respektive år är 3, 4:50, 5 och 6:50. Den anställde kvarstår i tjänst under hela treårsperioden och väljer att teckna aktier den 31 december 2004 när börskursen är 24 USD.
Om värdet fastställs vid avtalstidpunkten uppgår värdet till 120 optioner x 3:50, dvs. till 420 USD.
Om värdet fastställs under intjänandeperioden antas den anställde tjäna in rätten till 40 optioner under vart och ett av de tre kvalificeringsåren. Värdet blir då summan av 40 x 3,40 x 4:50 och 40 x 5, dvs. 500 USD.
Väntar man till dess den anställde kvarstått i tjänst i tre år blir värdet 120 x 5 eller 600 USD.
På motsvarande sätt fastställs värdet vid förfallotidpunkten till 120 x 7 eller 840 USD.
Att kostnaden stiger ju senare värderingstidpunkt som väljs beror naturligtvis på att aktiekursen antas stiga. Skulle kurserna sjunka gäller det omvända. Rapporten tar inte upp det problem orsakas av att överkursfonden bara får minskas i vissa specificerade fall.
Tidig värderingstidpunkt att föredra
Det viktigaste argumentet för att låta avtalstidpunkten utgöra värderingstidpunkt är att det är då som parterna gör en bedömning av vad erbjudandet till de anställda är värt. Att i stället utgå från en senare tidpunkt skapar en betydande osäkerhet. Eftersom man väntar sig stigande kurser är det ett ytterligare skäl för att föredra en så tidig värderingstidpunkt som möjligt.
Anledningen till att gruppen ändå förkastar avtalstidpunkten som värderingstidpunkt är, som tidigare nämnts, att erbjudandet till de anställda att teckna aktier ses som en betalning för en arbetsinsats. För att kunna redovisa en kostnad för det avtal som företaget ingått skulle det därför krävas att företaget redovisar en motsvarande tillgångspost, nämligen värdet av den förväntade arbetsinsatsen. FASB föreslog att man skulle redovisa en sådan tillgångspost i utkastet till rekommendation om aktierelaterade förmåner. Förslaget drogs dock tillbaka och finns inte heller med i G4+1 gruppens rapport.
Slutsatsen är att det först är när de anställda fullgjort sitt åtagande, som de har en ovillkorlig rätt att teckna aktier med en motsvarande skyldighet för företaget.
Av Rolf Rundfelt