Kreditgivarnas krav på bättre redovisningsinformation från små och medelstora företag

Kraven på den redovisningsinformation som små och medelstora företag lämnar till kreditgivare ökar. Birgitta Svensson har på uppdrag av Bokföringsnämnden studerat vad banker, leverantörer m.fl. vill ha för uppgifter. Hon tar också upp informationslämnarens synpunkter på de ökade kraven.

Redovisningsinformation inhämtas i stor utsträckning inför kreditbeslut. Både offentlig och intern redovisningsinformation hämtas från företagen, dessutom offentlig redovisningsinformation från kreditupplysningsföretaget Upplysningscentralen (uc). Finansiella data bearbetas, analyseras, tolkas och utvärderas samt kompletteras vid behov. Redovisningsinformation är ett viktigt underlag vid kreditanalyser, men vilken redovisningsinformation behövs och hur rangordnas den idag offentligt rapporterade redovisningsinformationen?

Bankerna efterfrågar den redovisningsinformation som finns tillgänglig idag, ingen årsredovisningsinformation anses kunna exkluderas för att ge utrymme för någon annan och ”viktigare” information. Vad som krävs är däremot ytterligare information. Den redovisningsinformation som saknas är både information som idag skall eller bör rapporteras och information som idag inte rapporteras annat än till följd av mer eller mindre formella krav från kreditgivarna.

Bankerna efterfrågar fler särredovisade poster och mer detaljerade noter

De främsta anledningarna till att ytterligare information efterfrågas är för att bättre kunna tolka och förstå informationen, för att bättre kunna jämföra informationen över tiden och för att reducera kvalitetsskillnader vad gäller redovisningsinformation från olika företagsformer.

Fler särredovisade poster både i resultat- och balansräkningen efterfrågas för tolkning och bättre förståelse för redovisningen. Utförligare noter, speciellt vad gäller tillgångar och byte av redovisningsprincip behövs både för tolkning, förståelse och jämförbarhet. Finansieringsanalyser (kassaflödesanalyser) och utförligare förvaltningsberättelser efterfrågas liksom standardiserad redovisningsinformation från företagsformer med personligt betalningsansvar. Dessutom efterfrågas standardiserad och offentligt rapporterad information om immateriella tillgångar som inte får redovisas i balansräkningen samt standardiserad och offentligt rapporterad miljöinformation. Av all offentligt rapporterad redovisningsinformation anser bankerna att resultat- och balansräkning, noter, finansieringsanalys (kassaflödesanalys) och delårsrapport är de fem mest betydelsefulla delarna.

Leverantörerna kontaktar kreditupplysningsföretag

Leverantörerna har liksom bankerna möjlighet att vid behov inhämta redovisningsinformation direkt från kunderna, men det kan med tanke på kundrelationerna vara svårare för en leverantör jämfört med en bank om kunderna upplever informationskravet negativt.

Leverantörerna fattar således beslut om kundkrediter så gott som uteslutande på basis av offentlig redovisningsinformation från kreditupplysningsföretag som uc och Dun & Bradstreet (d&b). Utöver informationen från kreditupplysningsföretagen efterfrågar leverantörerna redovisningsinformation som idag inte rapporteras offentligt från små och medelstora företag. De efterfrågar finansieringsanalys (kassaflödesanalys), förvaltningsberättelse oavsett associationsform och företagsstorlek samt tilläggsinformation om marknadsvärden, företrädesvis gällande anläggningstillgångar. I prioritetsordning anser leverantörerna att resultat- och balansräkning, revisionsberättelse, förvaltningsberättelse och delårsrapport är de fem mest betydelsefulla delarna av offentligt rapporterad redovisningsinformation (revisionsberättelsen är dock egentligen inte att betrakta som redovisningsinformation).

Årsredovisningsinformation är inaktuell

Både bankerna och leverantörerna anser att årsredovisningsinformation är inaktuell. Bankerna kompletterar årsredovisningen med aktuella periodrapporter, budgetar och prognoser medan leverantörerna företrädesvis vänder sig till sitt kreditupplysningsföretag.

Hur frekvent redovisningsinformation inhämtas i bankerna beror på kreditengagemangens riskklassificering och tidpunkten för kreditbeslutet (årsföredragningen). Vid bedömning av lågriskengagemang inhämtas redovisningsinformation en gång per år, men om risken är hög kan informationen inhämtas halvårs- eller kvartalsvis, i undantagsfall även månadsvis.

Är det så att kraven på rapporteringen från små och medelstora företag bör höjas för att tillgodose kreditgivarnas behov eller är redovisningsinformationen tillräckligt omfattande och kvaliteten tillräckligt hög trots att bankerna i regel inhämtar kompletterande information inför kreditbeslut?

Hög kvalitet på redovisningsinformation

Trots att bankerna efterfrågar ytterligare redovisningsinformation anser de att tillgänglig redovisningsinformation, både offentlig och intern, är tillräckligt omfattande och kvaliteten tillfredsställande för kreditanalyser dvs. för att bedöma företagets resultatgenererings- och återbetalningsförmåga. Detta gäller således även om företagen inte alltid redovisar och rapporterar enligt normgivarnas intentioner. Även leverantörerna anser att tillgänglig redovisningsinformation är tillräcklig, både vad gäller omfattning och kvalitet, för bedömning av företagets betalningsförmåga inför beslut om kundkrediter.

Varken bankerna eller leverantörerna kan heller tänka sig att betala annan än anlitat kreditupplysningsföretag för kompletterande redovisningsinformation. Båda intressenterna anser dock att de tar hänsyn till företagets kostnader för framtagning av relevant redovisningsinformation genom att vara återhållsamma med sina rapporteringskrav.

Under förutsättning att bankerna även i framtiden kan inhämta intern redovisningsinformation så visar undersökningen att omfattningen och kvaliteten på redovisningsinformation från små och medelstora företag åtminstone är tillfredsställande ur kreditgivarnas synvinkel, trots att ytterligare information efterfrågas och trots att företagen inte alltid redovisar och rapporterar enligt tillämpliga redovisningsnormer.

Är förändringar ändå rimliga att genomföra?

Informationsgivarna, här representerade av redovisningskonsulter och kvalificerade revisorer, anser att det är bättre att kreditgivarna vid behov inhämtar efterfrågad redovisningsinformation direkt från kunderna än att informationsplikten ökar för samtliga små och medelstora företag. Men finns det ändå några redovisningsförändringar som är rimliga att genomföra och i så fall vilka?

Snabbare rapportering är möjlig

Det anses inte vara rimligt att standardisera och offentligt rapportera information om immateriella tillgångar som inte får redovisas i balansräkningen, inte heller att upprätta förvaltningsberättelse oavsett associationsform och företagsstorlek eller att i not ange anläggningstillgångars marknadsvärde. Däremot är informationsgivarna positivt inställda till:

• Snabbare rapportering, möjligen inom tre (3) till fem (5) månader räknat från räkenskapsårets utgång/bokslutstidpunkten.

• Tydligare redovisning, att särredovisa alternativt i not ange vilka skulder som är räntebärande respektive icke räntebärande samt vilka räntekostnader som beror på banklån respektive leverantörsskulder.

• En mer omfattande och beskrivande förvaltningsberättelse, till exempel inklusive information om ägarstruktur (ägarförhållanden), verksamhetsrelaterad information, företagets beroendeställning gentemot kunder och leverantörer samt framtidsutsikter.

• Standardisering av redovisningsinformation från företagsformer med personligt betalningsansvar både vad gäller form och innehåll.

• Kvalitetskrav (kvalitetssäkringssystem) för redovisningsbyråer.

Dessutom är åtminstone hälften av informationsgivarna positivt inställda till:

• Utförligare noter angående pågående arbete (entreprenaduppdrag), amorteringar (amorteringsplaner), eget kapital i handelsbolag, leasingkontrakt och utgifter för immateriella anläggningstillgångar (vad och hur mycket som direktkostnadsförts/aktiverats och möjligheter att aktivera/direktkostnadsföra samma utgifter).

• Upprättande av finansieringsanalys (kassaflödesanalys) åtminstone i medelstora aktiebolag.

• Årsredovisningsinformation om företagets miljöpåverkan.

• Nyckeltal och räkenskapsanalys i årsredovisningen.

• Krav på ekonomisk kompetens (”körkort”) för enskilda näringsidkare.

• Delårsrapportering i samtliga aktiebolag.

Jag vill påpeka att flertalet informationsgivare uttrycker med emfas att företagets konkurrenssituation måste beaktas när man ställer krav på ytterligare information om företagets verksamhet.

Om nu alla ovanstående förändringar är rimliga att genomföra, vad krävs för att förändringarna skall genomföras, dvs. vilka problem ser informationsgivarna?

Acceptans, Arbetsbelastning och Ansvar?

De problem som redovisningskonsulter och revisorer anser måste lösas innan ytterligare rapporteringskrav kan genomföras gäller acceptans hos de små och medelstora företagen för högre framtagningskostnader, arbetsbelastning hos redovisnings- och revisionsbyråer samt ansvarsfrågor, hos företagen och revisorerna, vad gäller bedömningar med stora inslag av subjektivitet.

Flera av kreditgivarnas krav är möjliga att tillgodose, men är det bra att höja kraven för alla små och medelstora företag för att tillfredsställa kreditgivarna eller är det bättre att kreditgivarna fortsätter som idag, d.v.s. inhämtar den information de behöver från fall till fall direkt från kunderna?

Min uppfattning är att de redovisningsförändringar som kreditgivarna efterfrågar inte bara är ”ytterligare information” jämfört med idag utan också en indikation på att det finns brister i de små och medelstora företagens redovisningsrapporter. Med tanke på vilken information som efterfrågas och att redovisningsinformationen trots brister i omfattning och kvalitet är tillfredsställande samt att kreditgivarna inte vill betala för kompletterande redovisningsinformation, anser jag att det är rimligt att vara sympatiskt inställd till informationsgivarnas synpunkt om att det är rimligt att genomföra vissa redovisningsförändringar med hänsyn till framtagningskostnader m.m. men att det är bättre att kreditgivarna inhämtar den information de behöver direkt från kunderna i stället för att höja rapporteringskraven för samtliga små och medelstora företag.

Birgitta Svensson är doktorand vid Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet.