Själv kommer jag väl ihåg såväl BRÅ-arbetet 1977–1978 som den s.k. AMOB-utredningen (Arbetsgruppen mot Organiserad och ekonomisk brottslighet med numera f.d. rikskriminalchefen Tommy Lindström som sekreterare). Det var AMOB-gruppen som i sammanfattningen av sin rapport i maj 1977 påstod:
”Ett trettiotal revisionsbyråer (de flesta auktoriserade) samt ett dussin advokater i hela landet tycks kontinuerligt ägna sig åt rådgivningsverksamhet inom det organiserade/ekonomiska brottsområdet.”
Trots upprepade hänvändelser både från FAR och Kommerskollegiet lyckades vi inte få fram ett enda fall (se Gometz: Om revisorer och ekonomisk brottslighet: Hur många har förlorat sin auktorisation? Balans 9/1978 och Göteborgs-Posten). Förre rikspolischefen Holger Romander skriver i sin nyanserade artikel i BRÅ-antologin (s. 36):
”Även om granskningen visade att det inte fanns grund för de långtgående påståendena om anmärkningsvärda förhållanden vid rådgivningsverksamheten fann BRÅ skäl att föreslå en rad åtgärder”.
Som styrelseledamot i FAR (v. ordf. respektive ordf. 1978–1982) deltog jag i möten med BRÅ-gruppen hos dess ordförande Sten Wahlberg. Jag kan försäkra att FAR inte tog lätt på problemen och BRÅ:s förslag. Vi tyckte emellertid inte att den föreslagna formuleringen, som enligt Wahlberg skulle ses som ett exempel, gav någon ytterligare klarhet.
I stället initierade vi ett arbete med att ta fram en rekommendation rörande skatter, som då sågs som det dominerande problemområdet.
Jag blev ordförande i en gemensam nordisk kommitté som också inhämtade erfarenheter från vissa andra länder. Det stora problemet var gråzonen mellan det absolut förbjudna och det tveklöst tillåtna. Ett nordiskt förslag till gemensam rekommendation om ”God revisorssed vid befattning med skatter och avgifter” togs fram och publicerades med kommentarer i Balans 9/82.
Den ledde inte omedelbart till en fastställd rekommendation, men arbetet innebar att vi kunde överlämna en hel del material till den s.k. Ekobrottskommission (Heurgren-kommissionen) 1983.
Kommissionen använde ordagrant delar i sina förslag, bl.a. beskrivningen av skatteplanering, skatteflykt och skattefusk (dock utan källhänvisning). Sedan länge finns en av FARs styrelse fastställd rekommendation, årligen bearbetad och publicerad liksom ett uttalande om biträde vid upprättande av självdeklaration m.m.
För övrigt anser jag att det är synnerligen hög tid för FAR, revisionsbyråerna och hela kåren att på allvar ta upp debatten om etik.
Jag har ett intryck av att revisorerna i skuggan av den snabba och hittills framgångsrika kommersiella utvecklingen inte hunnit med etikfrågorna. Det är farligt. Det är en ödesfråga för branschen.
Sex frågor om framtiden
Vad gör vi åt det faktum att så få söker sig till branschen – som revisorer?
Åt Revisorsnämndens (och andras) kritiska inställning till kombinationen revision/konsultation?
Åt SEC:s växande kritik mot samma sak i USA?
Arbetar organisationerna och byråerna med att minska riskerna för ”beroenden”?
Har regelsystem och policies anpassats till den allt bredare verksamheten?
Är revisorerna överhuvudtaget medvetna om riskerna och utvecklingen? Det gäller de 20 kommande åren, inte de gångna!
Ulf Gometz är adjungerad professor emeritus (revisionsrätt) i Göteborg och tidigare auktoriserad revisor. Han har genom åren varit en flitig debattör av bl.a. frågor som behandlar revisorerna och samhället, ämnen som etik, moral och ekobrott. Balans har bett honom kommentera de artiklar i detta nummer som har ett sådant tema. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/1997.