Företagsvärdering: ”Vi har en placeringshorisont på 3–5 år. Under den tiden bör värdet på det företag som ska till börsen tiodubblas ...”

IDI är en av aktörerna på kapitalmarknaden för onoterade bolag. Balans talade med VD:n Carl Palmstierna om värderingar och avkastningskrav – och om varför IDI är ett bättre alternativ än en industriell köpare.

För de företag som har till affärsidé att förvärva eller gå in i andra onoterade företag blir värderingsfrågorna naturligtvis viktiga. Balans har talat med en av aktörerna på den s.k. Private Equity-marknaden, alltså kapitalmarknaden för onoterade bolag.

IDI (Industrial Development & Investment) är en i den växande skaran av aktörer på den svenska marknaden. Det bör kanske noteras att detta är en verksamhet som utvecklas mycket under de senaste åren – och att den enligt vissa bedömare är på väg att bli Europas näst största i sitt slag. Den engelska är naturligtvis betydligt större.

Man kan dela in aktörerna på marknaden för onoterade bolag i tre kategorier:

1. De stora: Här finns EQT, Industri-Kapital och Nordic Capital. Dessutom har en del börsnoterade investmentbolag som Ratos, Atle och Bure givit sig in här. I den här gruppen kan det handla om investeringar i miljardklassen.

– Här är mycket pengar inte någon konkurrensfördel, utan en förutsättning för verksamheten, säger Carl Palmstierna, VD för IDI. Det är en hård konkurrens, det finns utlänningar med i spelet, avkastningskraven går ned och priserna går upp ...

2. Mindre och medelstora aktörer: De satsar i regel från kanske 20 miljoner och upp till ett en eller par hundra miljoner per projekt.

– Här finns vi, säger Palmstierna. De stora konkurrenterna kan heta t.ex. Skandia Investment, Procuritas eller Litorina. Men det är nästan inga utlänningar inne på den här marknaden.

3. Venture Capital: Ofta starthjälp, beloppen varierar, men är i regel under 25 Mkr.

– Hit kan man också räkna de här ”kuvösföretagen” som bl.a. de stora revisionsbyråerna har engagerat sig i.

IDI är organiserat som en fond med en dryg miljard i eget kapital. Uppgiften är att kanalisera pengar in i lämpliga investeringsobjekt och man bildar då ett förvärvsbolag per objekt.

Fonden initierades 1997 av den tidigare Volvochefen Christer Zetterberg, och bland investerarna i fonden märks t.ex. Fjärde och Sjätte AP-fonden, SEB, Lundberggruppen, KF-Invest, Metall, Anders Wall och LRF. Man har också knutit en imponerande lista på rådgivare till sig.

Några exempel: Gustaf Douglas, Salvatore Grimaldi, Fredrik Lundberg, Bernt Magnusson, Melker Schörling.

– Det är naturligtvis inte så att de här sextontaggarna samlas till morgonfikat på IDI, säger Palmstierna. Men tillgången till dessa rådgivare och deras nätverk är en ovärdelig faktor när det gäller att finna och utvärdera nya företag att satsa på. Dessutom kan vi ha någon eller några av våra rådgivare i styrelsen för de bolag vi satsat på. Och det är en konkurrensfördel.

Och vad är det då för slags företag man satsar på?

– Vi undviker kapitalintensiv verksamhet. Vi satsar på tillväxt, både organisk och via förvärv. Och varje företag måste alltså ha en klar väg till en exit. Det kan vara antingen till börsen eller till en industriell köpare..

Detta kan man tolka som att IDI inte vill bli sittande med t.ex. pappersmaskiner, tanktonnage eller fastigheter.

– Fondens statuter förbjuder oss dessutom att delta i rena start-ups, påpekar Carl Palmstierna. Vi kan däremot gå in tidigt i företag med det som jag vill kalla ”intelligent kapital”. Vi blir aktiva ägare och tillför värde och expertis på många olika områden.

– Det är också viktigt att vi redan från början riktar in företagen mot ett alltigenom börsfähigt uppträdande.

Hur är det med avkastningskrav och placeringshorisont?

– Vi har i vanliga fall en placeringshorisont på 3–5 år. Vårt officiella avkastningskrav är 25 procent. Vår genomsnittliga investering – i totalt transaktionsvärde – ligger på ca 200 miljoner. Men eftersom marknaden i dag kräver att ett företag som börsintroduceras ska vara värt 2,5–3 miljarder för att undvika småbolagsrabatten betyder det en tiodubbling av värdet under den tiden.

Varför är ni då – med era högre avkastningskrav – ett bättre alternativ än en industriell köpare?

– Om en entreprenör säljer sitt företag till en industriell köpare kan det finnas synergieffekter och det kan naturligtvis också hända att han initialt får bättre betalt, säger Palmstierna. Men då har han sålt sitt företag, han har det inte kvar och han kan troligen inte längre påverka dess utveckling.

– Vi går in tillsammans med entreprenören, som kan ligga kvar med en hyggligt stor andel, någonting mellan 30 och 70 procent. Vi bidrar med kapital som gör det möjligt att utvecklas strategiskt. Men vi bidrar också med kunnande och kontaktnät. Vi hjälper helt enkelt till att göra det växande företaget trovärdigt mot finansmarknaderna. På det sättet kan den som startat företaget vara med också på den nya resan.

När det gäller förhållandet till de traditionella aktörerna kan man bara konstatera att IDI och de börsnoterade investmentbolagen faktiskt inte har stött på varandra under jakten efter lämpliga objekt. Om det nu beror på att man jagar företag av olika storlek eller på något annat.

IDI sitter liksom de flesta andra i Stockholm. Gynnar det inte stockholmsnära företag?

– Här är nog konkurrensen värre, här finns också t.ex. anglosaxiskt kapital. För oss står det helt klart att man måste ut i hela landet och leta, då har vi väldig hjälp av vårt nätverk. Men, OK, det kan vara lättare i Stockholm eftersom det i regel är fysiskt lättare att träffa folk här.

Hur går man då till väga om man har hittat en kandidat?

– Det sker en oerhört noggrann due diligence i flera steg, säger Carl Palmstierna.

I ett första steg tar man kontakt (konfidentiellt för båda parter) och tittar på företaget operativt och strategiskt, för att få svar på frågan: är det här någonting för oss? Det sker en tidig due diligence och då tillämpas alla kända värderingsmetoder för att få fram ett intervall, en preliminär värdering. Sedan får säljaren/entreprenören underteckna ett letter of intent.

Sedan, i nästa steg, får revisorerna visa vad de kan. Då görs en mycket detaljerad operationell och finansiell due diligence där alla siffror och alla fakta gås igenom.

– Våra huvudleverantörer är Öhrlings PricewaterhouseCoopers och Arthur Andersen. Och vi vill alltid att ”våra” företag ska ha någon av de fem stora som revisorer. Det handlar återigen om att vara trovärdig och börsfähig, inte minst i sin redovisning.

Vidare handlar det om att också göra en grundlig legal och juridisk genomgång av kandidaten, i regel med Vinge eller Hammarskjöld som samarbetspartner.

– Sedan går vi själva eller tillsammans med en strategikonsult igenom hot och möjligheter. Det kan ju också vara så att vi behöver koppla in banken och gå igenom kandidatföretagets kaptalstruktur ordentligt.

Sammantaget är det här en tung och dyrbar process innan entreprenören får hjälp av IDI på sin väg mot börsen. Och det händer naturligtvis att tilltänkta nykomlingar faller ifrån på vägen.

Bengt Holmquist