Eftersom det inte finns klara definitioner av begreppet avkastning i lagstiftningen är styrelsen i en stiftelse hänvisad till att tolka vad stiftaren avsett. I många stiftelser har stiftaren inte närmare angett hur detta skall ske och har heller inte angivit några riktlinjer för hur stiftelsens kapital skall vara placerat. Med anledning härav pågår en diskussion om vad styrelsen i sådana fall kan göra. Här lämnas några synpunkter på frågan sett från ett praktiskt kapitalförvaltningsperspektiv. Frågeställningarna anknyter i första hand till avkastningsstiftelser med i praktiken evigt liv.
Den debatt som förs rörande användningen av realisationsvinster synes mig vara ett kameralt och underordnat spörsmål i relation till frågan om hur stiftelsernas kapital lämpligen placeras och värdesäkras och hur avkastningen (direktavkastning och realiserade vinster) på detta används.
Styrelsens ansvar
Det åligger stiftelsens styrelse att sköta sin förvaltning för att på bästa sätt uppnå stiftarens intentioner och följa de regelverk som omger stiftelser. Styrelsen har normalt ansvar mot stiftaren och destinatärerna att förvalta kapitalet så att dess realvärde inte urholkas, att avkastningen över tiden också realvärdesäkras och inte minst att medlen används till ”rätt” destinatärer.
Det är således styrelsen, och styrelsen ensam, som har att ta ställning till vad som avses med avkastning. Tillsynsmyndigheten är som begreppet antyder den myndighet som skall tillse att styrelsens förvaltning sker inom ramen för stiftarens intentioner och gällande lagar och förordningar.
Avkastning
Med dagens terminologi innefattar begreppet avkastning för varje kapitalförvaltare summan av direktavkastning, realiserat resultat och orealiserat resultat. Så länge kapitalet är investerat i likvida tillgångar, som noterade värdepapper, kan latenta orealiserade vinster realiseras så snart förvaltaren bestämmer sig härför. Det finns skatteskäl och transaktionsavgifter som påverkar beslutet om när realisering av vinster skall ske, eftersom ev. skattebetalning och transaktionsavgifter utlöses i samband med realisering av resultat.
I en avkastningsstiftelse är oftast avsikten att stiftelsen skall ge evig avkastning för sitt ändamål. Då måste såväl avkastningen som kapitalet värdesäkras. Det kan rimligen inte innebära att kapitalet måste öka i realvärde på bekostnad av att de utdelade medlen sjunker i realvärde.
Bo Lampa anger i sin artikel i Balans nr 12/99 ”För att klara den övergripande målsättningen räcker det nog inte att värdesäkra kapitalet utan det krävs därutöver att förmögenhetsförvaltningen strävar efter viss tillväxt”. Varför det skulle vara på det sättet anges inte och innebär ju ett underkännande av att realvärdesäkringen är just realvärdesäkring. Skulle stiftaren ha velat uppnå att stiftelsens realkapital skulle växa över tiden, hade han sannolikt skrivit detta i sitt stiftelsedokument. Det mest sannolika måttet på en sådan realvärdesäkring av kapitalet måste (i brist på närmare precisering) vara förändring av konsumentprisindex. Det speglar oftast bättre kostnadsförändringen i samhället än vad värdeförändringen på stiftelsens tillgångar gör.
Hittills har jag inte sett någon debatt om synpunkter på hur styrelsen skall fördela kapitalet mellan nominella placeringar och reala placeringar. Jämför en styrelse som valt att ta liten risk med kapitalet och placerat huvuddelen av detta i statsobligationer och därmed kunnat dela ut merparten av räntan och kapitaliserat en mycket liten del. En annan styrelse har valt att långsiktigt värdesäkra kapitalet genom att investera huvuddelen i aktier och har kunnat dela ut mindre till destinatärerna, men kapitalet har realt växt och överstiger med flera gånger det motsvarande kapital som investerats i nominella tillgångar. Om styrelsen, i det senare fallet, använder en del av övervärdena för att öka utdelningen till destinatärerna och för att värdesäkra även utdelningen kan jag inte förstå att någon kan klandra den styrelsen så länge det kvarvarande kapitalet är realvärdesäkrat.
Direktavkastningen på obligationer och aktier, som i många fall hittills använts som underlag för vilka belopp en stiftelse delar ut, innehåller komponenter som inte tar hänsyn till att kapitalet skall värdesäkras.
Ränta på obligationer innehåller en komponent av skydd mot inflationen, en komponent av realränta, en komponent av kreditrisk och en komponent av likviditetsrisk. Den del av räntan på en obligation som innehåller skydd mot inflationen skall rimligen inte användas till att delas ut, utan läggas till kapitalet och återinvesteras. Vad som återstår för utdelningen är då realräntan och eventuellt de delar som innehåller ersättning för risker.
Aktieutdelningen består av ett belopp som aktieägarna beslutat att dela ut efter sammanvägning av hur stor vinsten var för den gångna perioden, vilken konsolidering aktiebolaget behöver och inte minst vilka investeringar m.m. som aktiebolaget har att göra i framtiden. På motsvarande sätt som för obligationer kan vinster i ett bolag fördelas på komponenter som inflationsskydd, realränta och ersättning för olika typer av risker. Man kan i allmänhet anta att inflationsskyddskomponenten inte delas ut till aktieägarna utan behålles i bolaget för investeringar. Eftersom de flesta bolag vill växa kan man också rimligen anta att en del av realräntekomponenten bibehålles i bolaget i stället för att delas ut. Slutsatsen blir att den utdelning som aktieägarna erhåller inte fullt ut svarar mot en real avkastning på investeringen i aktiebolaget.
Den styrelse som använder endast direktavkastningen för stiftelsens ändamål använder således för mycket av avkastningen på obligationerna och för litet av avkastningen på aktierna för att utdelningens realvärde skall bibehållas. I lyckliga fall kanske de två komponenterna tar ut varandra.
Med dessa utgångspunkter finns ingen annan väg än att mäta avkastningen av placeringar i aktier och obligationer som summan av direktavkastning, realiserad värdeförändring och orealiserad värdeförändring. Detta avkastningsmått kan sedan delas i två delar varav den ena består av skydd för realvärdeförändring och den andra består av real avkastning.
Bundet och fritt eget kapital
Med ovanstående betraktningssätt kan sedan fördelningen mellan bundet och fritt kapital ske. Till det bundna kapitalet hänförs vad stiftaren tillskjutit och vad senare kan ha tillskjutits till stiftelsen. Detta kapital räknas upp årligen med konsumentprisindex (som får antas vara det bästa måttet för den kostnadsförändring som sker på den destinatärsmarknad, där medlen skall användas). Vad som därutöver återstår måste kunna betraktas som fritt kapital.
Eftersom stiftelsens redovisning sker utifrån direktavkastning och realisationsresultat kan följande förslag tjäna som ledning för bokföringen. Av det redovisade resultatet (inkl. realisationsvinster) överförs till bundet kapital vad som erfordras för att värdesäkra stiftelsekapitalet och resterande belopp är tillgängligt för att fördelas mellan utdelning och fritt kapital. En restriktion är för skattebefriade stiftelser det s.k. fullföljdskravet att minst 75–80 % av direktavkastningen måste utdelas. Detta gäller dock sett över en femårsperiod, varför styrelsen enstaka år kan vara mer flexibel. Skulle resultatet och tidigare fritt kapital inte räcka till för att dela ut erforderligt belopp ställs styrelsen inför valet att avvakta med att värdesäkra stiftelsekapitalet eller att riskera skattefriheten. I praktiken väljer man säkert skattefriheten.
Skulle resultatet och fritt kapital inte räcka till för att värdesäkra det bundna kapitalet, måste styrelsen lägga mellanskillnaden på minnet (ev. inom linjen) för att så snart tillräckliga vinster realiserats överföra detta belopp till det bundna kapitalet. (Mellanskillnaden måste också ingå i basen för beräkning av erforderligt värdesäkringsbelopp under kommande år.) Det belopp som överförts till fritt kapital står till styrelsens förfogande att användas till stiftelsens ändamål. Detta kapital utgör tillika en buffert för värdeförändring på stiftelsens tillgångar. Eftersom risknivån i tillgångarna är olika i olika stiftelser, måste styrelsen varje år göra en bedömning av hur mycket av det fria kapitalet den kan använda för stiftelsens ändamål. Jag anser att det inte går att fastställa matematiska regler härför. I bedömningen har styrelsen också att ta hänsyn till hur stora orealiserade över-, eller i värsta fall undervärden som tillgångarna innehåller. Det fria egna kapitalet kan lämpligen också användas av styrelsen för att över tiden jämna ut utdelningen och säkerställa att utdelningen minst realvärdesäkras.
Styrelsen kan lämpligen göra en utredning av hur stort det bundna kapitalet skall vara för att vara värdesäkrat sedan stiftelsens bildande och därefter överföra det belopp som erfordras för att det redovisade bundna kapitalet skall vara realvärdesäkrat. Skulle ett större belopp tidigare rubricerats som bundet kapital bör styrelsen efter utredningen i samråd med stiftelsens revisor föra över medel från bundet kapital till fritt kapital. Om sådan överföring till fritt kapital inte låter sig göras skulle styrelsen under ett antal år kunna underlåta att överföra ytterligare medel till bundet kapital intill dess att det bundna kapitalet överensstämmer med det värdesäkrade stiftelsekapitalet.
För min del har jag svårt att förstå att tillsynsmyndigheten skulle kunna klandra en styrelse som gör på ovan angivet sätt. I avsaknad av någon uttrycklig viljeförklaring tolkar styrelsen därmed stiftarens syfte att värdesäkra kapitalet och också värdesäkra den avkastning som skall tillfalla destinatärerna.
Skattereglerna för delvis skattebefriade stiftelser
Professor Peter Melz skriver i sin artikel i JT 1998–99 nr 1: ”Viktigt torde även vara att i det skatterättsliga s.k. fullföljdskravet i numera 7 § 6 mom. femte st. lagen om statlig inkomstskatt relateras kravet på skälig omfattning på fullföljden till ”avkastningen”, och att denna avkastning i skatterättslig tillämpning inte ansetts inkludera realisationsvinster.”
Denna uppfattning bekräftas genom den dom som Kammarrätten i Stockholm meddelat den 3 december 1998, målnr S875–97 och också vad departementschefen anfört i förarbetena till 7 § 5 mom. SIL (prop. 1976/:77:135 s. 80 f).
De utdelningskrav som ställs för skattebefrielse är därmed oftast lägre än den utdelning, som är möjlig med ovanstående föreslagna utdelnings- och konsolideringsprincip. Därmed behöver stiftelsen inte vara orolig för att inte förbli skattebefriad även om den använder realisationsvinster för utdelning till stiftelsens ändamål och lever efter ovan föreslagna principer.
Slutsatser
Det är på tiden att stiftelsestyrelser vågar ta ställning och använder mera av de övervärden som ackumulerats (i relation till ett värdesäkrat kapital) för stiftelsens ändamål, vilket rimligen stiftaren avsett om inte något annat uttryckligen sagts.
De konstgjorda och självpåtagna begränsningar för stiftelsens utdelningskapacitet som i många fall tillämpas saknar motiv sett ur ett långsiktigt kapitalförvaltningsperspektiv.
Direktör Björn Kårfalk är verksam vid Sponsor Stiftelseförvaltning AB.