I Balans nr 1/2000 redogjorde Rolf Skog för vad som är god sed på aktiemarknaden i fråga om incitamentsprogram baserade på köpoptioner. I denna artikel behandlas motsvarande frågeställning för incitamentsprogram baserade på aktier, konvertibler, teckningsoptioner och syntetiska optioner.
Med aktiemarknadsbolag avses enligt 2 § insiderlagen (1990:1342) aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats. Begreppen börs och auktoriserad marknadsplats definieras i 1 kap. 4 § lagen (1992:453) om börs- och clearingverksamhet. Med aktiemarknadsbolag jämställs i AMN:s uttalanden bolag som vidtagit åtgärd för att bli aktiemarknadsbolag. I uttalandena 1988:3 och 1990:8 räckte det att bolaget på olika sätt givit uttryck för sin avsikt att ansöka om notering resp. inregistrering av aktien.
Aktiemarknadsnämnden har flera gånger uttalat sig om god sed i fråga om incitamentsprogram i aktiemarknadsbolag.1 Nämnden har gjort dels tre s.k. principuttalanden i ämnet (AMN 1987:11, 1989:1 och 1998:3), dels uttalanden om enskilda fall. Med utgångspunkt i denna praxis görs i denna andra artikel ett försök att sammanfatta vad som kan anses vara god sed i fråga om incitamentsprogram baserade på aktier, konvertibla skuldebrev, skuldebrev med teckningsoptioner och syntetiska optioner.
Aktier, konvertibler och teckningsoptioner
Här behandlas nämndens syn på incitamentsprogram baserade på emissioner av aktier, konvertibla skuldebrev och skuldebrev med teckningsoptioner med företrädesrätt till teckning för VD och andra anställda i det emitterande bolaget eller annat företag i samma koncern.2
Avsnittet inleds med en redogörelse för nämndens syn på formerna för beslut om sådana emissioner. Därefter behandlas prissättning, utspädning, tilldelningens storlek, styrelseledamöters rätt att deltaga, bolagens informationsgivning samt vissa förfaranden för täckande av sociala avgifter.
I vilken utsträckning aktiemarknadsnämndens uttalanden också är tillämpliga på emissioner uteslutande till VD eller andra ledande befattningshavare är inte alldeles klart. Principuttalandet AMN 1989:1 omfattar inte sådana emissioner. Det synes däremot i tillämpliga delar vara fallet med det senare principuttalandet 1998:3, vilket i väsentliga delar omprövar uttalandet 1989:1.
1. Beslutsformer
1.1 Aktiebolagslagen
De grundläggande bestämmelserna om emissioner av aktier, konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning finns i aktiebolagslagen (ABL).3 Lagen tillåter ännu inte emissioner av fristående teckningsoptioner, vilket vid emissioner i samband med incitamentsprogram brukar hanteras så att emissionen riktas till ett bolaget närstående rättssubjekt, t.ex. ett dotterföretag, som avskiljer optionerna och överlåter dessa till dem som omfattas av programmet.4
Vid nyemission av aktier som skall betalas kontant har aktieägarna som huvudregel företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de förut äger.5 På samma sätt gäller vid emission av skuldebrev mot kontanter att aktieägarna har företrädesrätt att teckna sig för förvärv av skuldebreven som om emissionen gällde de aktier som kan komma att träda i stället för skuldebreven eller nytecknas på grund av optionsrätt.6
För alla tre kategorier av instrument gäller att beslut om emissionen som huvudregel skall fattas av bolagsstämman. Det är emellertid också möjligt för stämman att bemyndiga styrelsen att fatta ett emissionsbeslut samt för styrelsen att fatta ett emissionsbeslut under förutsättning av stämmans godkännande i efterhand.7
Av avgörande betydelse för incitamentsprogram är att stämman kan besluta att emissionen skall ske (i bemyndigandefallet: får ske) med avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt och i stället riktas till någon annan, i detta fall bolagets anställda. Beslut om en sådan s.k. riktad emission är giltigt om det biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl avgivna röster som vid stämman företrädda aktier.8
ABL (1975:1385) utgör numera det grundläggande associationsrättsliga regelverket inte bara för aktiebolag i allmänhet utan även för bankaktiebolag. Den associationsrättsliga regleringen av försäkringsaktiebolag finns alltjämt i försäkringsrörelselagen (1982:713).
Aktiebolagskommittén har i betänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22) föreslagit att aktiebolag skall tillåtas emittera fristående teckningsoptioner.
4 kap. 2 § första stycket aktiebolagslagen (ABL).
5 kap. 2 § första stycket ABL.
4 kap. 1, 14 och 15 §§, 5 kap. 3, 8 och 9 §§ ABL.
4 kap. 2 § andra stycket, 5 kap. 2 § andra stycket ABL.
1.2 Leo-lagen
Vid emissioner riktade till bl.a. styrelseledamöter, verkställande direktör och andra anställda i ett aktiemarknadsbolag eller annat företag inom samma koncern eller närstående till dessa personer måste också den s.k. Leo-lagen iakttas.9 Därigenom skärps i flera hänseenden beslutsreglerna.
För det första gäller enligt Leo-lagen att emissionsbeslutet alltid skall fattas av bolagsstämman.10 Det är alltså i ett aktiemarknadsbolag inte tillåtet för styrelsen att besluta en emission till t.ex. bolagets anställda med stöd av ett bemyndigande från stämman. En emission under förutsättning av stämmans godkännande i efterhand är däremot tillåten.
För det andra ställer Leo-lagen ett väsentligt högre majoritetskrav än ABL. Enligt Leo-lagen är stämmans beslut giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med minst nio tiondelar av såväl avgivna röster som vid stämman företrädda aktier.11
Leo-lagen innebär vidare att ett beslut om emission i ett dotterbolag som inte är aktiemarknadsbolag måste godkännas av stämman i det aktiemarknadsbolag som är moderbolag i koncernen.12
För att förhindra att lagens regler om emissionsbeslut sätts ur spel genom att emissionen riktas till ett aktiebolag i samma koncern som i sin tur överlåter de emitterade instrumenten till styrelseledamöter, VD eller någon annan som ingår i den angivna personkretsen, skall beslut om sådan överlåtelse fattas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget. Är det överlåtande bolaget ett dotterbolag som inte är aktiemarknadsbolag, fordras för överlåtelsens giltighet dessutom att den godkänns av bolagsstämman i det aktiemarknadsbolag som är moderbolag i koncernen.13 Av samma skäl får inte heller ett moderbolag överlåta aktier i ett dotterbolag till någon i denna personkrets utan att beslut om detta har fattats av bolagsstämman i moderbolaget. Om det överlåtande bolaget inte är ett aktiemarknadsbolag men har ett moderbolag som är det, fordras för överlåtelsens giltighet dessutom att den godkänns av bolagsstämman i det sistnämnda moderbolaget.14
Lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m. (Leo-lagen).
4 § Leo-lagen.
3 § Leo-lagen.
5 § Leo-lagen.
6 § Leo-lagen.
7 § Leo-lagen.
1.3 Aktiemarknadsnämndens praxis
Aktiemarknadsnämnden har i flera uttalanden behandlat vad som är god sed på aktiemarknaden vad gäller beslut om incitamentsprogram baserade på riktade emissioner. Nämnden har därvid i vissa fall ansett att god sed på aktiemarknaden kräver att Leo-lagens regler iakttas även då detta inte följt av lagens bokstav.
En första sådan ”utvidgning” av lagens tillämpningsområde gäller vilka bolag som skall följa Leo-lagens beslutsregler. Enligt sin lydelse skall lagen tillämpas på emissioner i aktiemarknadsbolag och dotterbolag till aktiemarknadsbolag. I principuttalandet AMN 1989:1 ansåg dock nämnden att Leo-lagens beslutsregler även bör tillämpas på emissionsfrågor i bolag som inte är aktiemarknadsbolag eller dotterbolag till sådant bolag, men som vidtagit åtgärd för att bli aktiemarknadsbolag och på dotterbolag till sådana bolag. Se även AMN 1990:8 och 1997:2. Det innebär för det första att en emission i ett sådant bolag bör genomföras endast om beslutet biträtts av aktieägare med minst nio tiondelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna. Om emissionen äger rum i ett dotterbolag, bör emissionsfrågan dessutom behandlas vid bolagsstämma i moderbolaget och motsvarande majoritetskrav gälla även vid sådan stämma. I båda fallen är det enligt nämnden en lämplig lösning att styrelsens förslag till beslut – från vilket bolagsstämman i detta sammanhang inte kan avvika – villkoras av att stämmans beslut för att bli giltigt biträds av så många aktieägare att den angivna majoriteten uppnås. Villkoret bör anges i kallelsen till stämman.
Leo-lagens regler bör enligt AMN 1989:1 tjäna till vägledning även i fall då det berörda bolaget visserligen inte är ett dotterbolag utan ett s.k. intressebolag men det likväl med hänsyn till ägarandel, inflytande och andra omständigheter framstår som sakligt motiverat att behandla intressebolaget såsom dotterbolag. Se även AMN 1990:8 och 9 samt 1997:1.
Om programmet däremot är upplagt på det sättet att en utomstående part, t.ex. ett värdepappersinstitut på bolagets uppdrag skall förvärva aktierna på marknaden och därefter överlåta dem till bolagets anställda, behöver Leo-lagens beslutsregler inte iakttas. Beslutet om programmet kan då fattas av bolagets styrelse (AMN 1994:5). En annan ”utvidgning” av Leo-lagens tillämpningsområde gäller vilka slags emissioner som skall anses omfattas av lagen. I AMN 1996:4 uttalade nämnden att god sed på aktiemarknaden kräver att Leo-lagens regler följs även vid emissioner som inte riktas till de anställda utan till allmänheten, men där intresseanmälningar från anställda skulle kunna ges en prioriterad ställning.
En tredje fråga som prövats av nämnden gäller utrymmet för bemyndiganden vid överlåtelser. Ett beslut om överlåtelse av aktier som ett aktiemarknadsbolag äger i ett dotterbolag skall, som påpekats ovan, fattas på bolagsstämma i aktiemarknadsbolaget för att bli giltigt. Vilket utrymme stämman, i det sammanhanget, enligt Leo-lagen har att uppdra åt styrelsen att fastställa villkoren för en sådan överlåtelse framgår inte av lagen eller dess förarbeten.
Oberoende av hur det förhåller sig på den punkten bör man enligt nämnden vid en etisk prövning bedöma saken som om Leo-lagen vore tillämplig. Bolagsstämman bör därför inte vid överlåtelse av aktier till anställda kunna lämna styrelsen ett vidare uppdrag än vad som gäller vid emission av aktier (AMN 1990:3 och 1992:5). Vad särskilt gäller prissättningen av aktierna innebär detta enligt AMN 1996:4 att bolagsstämman i princip skall bestämma priset på de aktier som skall överlåtas, varvid beslutet dock kan innehålla exempelvis att priset skall motsvara dagskursen vid överlåtelsetillfället eller stå i en bestämd relation till denna. I det aktuella fallet – som avsåg aktier som inte före utförsäljningen varit föremål för kursbildning – ansåg nämnden det förenligt med god sed på aktiemarknaden att ge styrelsen i uppdrag att verkställa en försäljning på sådant sätt att de anställda tilldelades aktier till samma pris som det som på marknadsmässiga grunder skulle fastställas för allmänheten i övrigt och för institutionella placerare, om tilldelningen till de anställda inte utgjorde en dominerande del av utförsäljningen.
2. Prissättning
När det gäller de villkor som uppställs i incitamentsprogram har nämnden vid flera tillfällen behandlat frågan om prissättning av konvertibler och särskilt frågan om priset på konvertiblerna kan sättas lägre än ett beräknat marknadsvärde. Enligt AMN 1989:1 bör man vid prissättningen av konvertibler utgå från det teoretiska värdet enligt någon för värdepapper allmänt vedertagen värderingsnorm. Dessa normer är emellertid, säger nämnden, normalt inte avsedda för konvertibla skuldebrev och beaktar inte heller samtliga faktorer som påverkar värdet. Vidare grundar sig beräkningarna på osäkra antaganden om den framtida marknadsutvecklingen. Det kan därför, säger nämnden, finnas anledning att jämka det teoretiskt beräknade värdet. Som exempel på faktorer som kan föranleda jämkning nämns i uttalandet att konvertiblerna är begränsat likvida. Vid vissa emissioner till den öppna marknaden är det vanligt att priset på de värdepapper som emitteras sätts något lägre än marknadspriset för att emissionen skall lyckas. Enligt nämnden bör motsvarande synsätt kunna godtas vid emission av konvertibla skuldebrev till anställda för att uppnå syftet med emissionen. En jämkning bör dock ej ske utan noggranna överväganden. (Se också AMN 1989:5.)
En vanlig metod för att tillgodose intresset av att nyanställda skall kunna delta i ett redan etablerat konvertibel- eller optionsprogram är att bolaget emitterar instrumenten i fråga till ett närstående subjekt, t.ex. ett dotterbolag, som senare överlåter dem till nyanställda. Även vid sådan överlåtelse bör – om notering av instrumentet saknas – priset bestämmas enligt de normer som angivits ovan (AMN 1989:1, se också AMN 1987:6).
I AMN 1990:8 ansåg nämnden att prissättning av konvertibel genom substansvärdering och ett mindre påslag stred mot god sed på aktiemarknaden.
Vid emission i ett dotterbolag, vars aktier inte är föremål för notering, bör den värdering som ligger till grund för prissättning alltid ske under medverkan av minst två oberoende experter, och experterna väljas så att värderingen blir allsidig. Detsamma bör gälla vid emission i bolag som vidtagit åtgärd för att bli aktiemarknadsbolag. (AMN 1989:1)
Kravet på marknadsmässighet avser helhetsbilden. Hur enskildheter som teckningskurs, löptid etc. i detalj utformas är enligt nämnden av underordnad betydelse så länge villkoren ”sammanvägt” följer principen om marknadsmässighet. Det är således t.ex. inte nödvändigt att vid incitamentsprogram baserade på skuldebrev med teckningsoptioner fastställa teckningskursen med visst påslag i förhållande till aktiekursen vid emissionstillfället. (Se AMN 1999:17.)
Kravet på marknadsmässighet utesluter inte att ett bolag underlättar berörda funktionärers deltagande i ett incitamentsprogram genom att helt eller delvis bidra ekonomiskt (AMN 1998:3 och 1999:17).15 Enligt AMN 1991:1 (som avsåg köpoptioner) är det förenligt med principen om marknadsmässiga villkor att en anställd erhåller en sådan förmån, om förmånens värde jämte värdet av övriga anställningsförmåner står i rimlig proportion till den anställdes ställning, ansvar och förväntade arbetsprestation i bolaget. Det lösenpris som läggs till grund för att beräkna optionsförmånens värde bör dock, om inte särskilda skäl föreligger, inte sättas lägre än marknadspriset på aktien vid tiden för tilldelningen.
I AMN 1998:8 (som avsåg syntetiska optioner) uttalade nämnden att principen om marknadsmässighet inte hindrar att optionerna som en särskild förmån tilldelas de anställda utan ersättning, under förutsättning att man öppet erkänner tilldelningens karaktär av en med bonus jämförbar förmån.
Se betr. om sådan subventionering är förenlig med förvärvslåneförbudet i 12 kap. 7 § tredje stycket ABL uttalandet AMN 1994:5.
3. Utspädning
En viktig fråga i samband med varje emission som sker med avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt är vilken utspädning, i kapital- och rösthänseende, som aktieägarna får vidkännas. I AMN 1989:1 ansåg nämnden, med avseende på emissioner av konvertibler till anställda m.fl., att utspädningseffekten på aktiekapitalet och röstetalet i normalfallet vid full konvertering och med utgångspunkt i att lånet fulltecknats inte borde överstiga fem procent, räknat på det totala antalet aktier och röster. Hänsyn borde härvid tas till den sammanlagda effekten vid full konvertering. En större utspädning borde accepteras endast om särskilda skäl förelåg och då i begränsad omfattning. I AMN 1990:8 ansåg nämnden att mycket talade för att en högre utspädningseffekt borde accepteras vid emission i ett dotterbolag i synnerhet om aktiekapitalet var litet.
I AMN 1995:1 uttalade nämnden att principen att den sammanlagda effekten vid full konvertering bör beaktas inte var att uppfatta så, att ett aktiemarknadsbolag av skäl hänförliga till utspädningseffekten skulle vara förhindrat att ge ut nya konvertibler till de anställda efter lånets förfallodag.
I principuttalandet AMN 1998:3 – som omprövar tidigare ställningstaganden – anför man om utspädning, att det fortfarande finns skäl att beakta utspädningseffekterna men att det är mindre lämpligt att vidhålla en huvudregel som innebär ett bestämt procenttal i fråga om vilken utspädningsgrad som kan anses godtagbar för att intresset av god sed på aktiemarknaden skall vara tillgodosett. Senare år visar enligt nämnden exempel på snabbt expanderande personalintensiva företag där behov kan föreligga av emissioner som leder till mera omfattande utspädning än som är förenlig med femprocentsgränsen. En sådan gräns kan också medföra problem när det gäller att skapa rättvisa mellan olika personalgrupper, exempelvis efter fusioner. Problem kan också uppkomma när bolagets marknadsvärde är litet i relation till antalet anställda. Den tidigare huvudregeln bör därför inte längre vidhållas.
En gräns om fem procent för sammanlagd utspädning kan fortfarande tjäna som riktmärke för vad marknaden normalt bedömer som lämpligt när det gäller utspädningseffekten vid personalemissioner i aktiemarknadsbolag, men om förhållandena påkallar ett överskridande av gränsen i större eller mindre mån bör det, enligt nämnden, i sig inte strida mot god sed på aktiemarknaden. Uttalandet är i denna del tillämpligt endast på emissioner som sker efter det att bolaget blivit aktiemarknadsbolag.
I AMN 1998:6 kunde ett tilltänkt teckningsoptionsprogram komma att medföra en utspädning av aktiekapitalet med mellan 14 och 16 procent. Med beaktande av de skäl som bolaget anförde (tillväxtföretag, behov av att kunna rekrytera ny personal och att kunna erbjuda dessa samma förmåner som tidigare anställda) och i linje med den syn på utspädning som nämnden genom AMN 1998:3 givit uttryck för, fann nämnden utspädningen förenlig med god sed på aktiemarknaden.
4. Tilldelningens storlek
Frågan om vad som är god sed på aktiemarknaden när det gäller incitamentsprogram handlar också om storleken på tilldelningen till de personer som omfattas av programmet. Efter att tidigare ha ansett att en begränsning till 50 procent av årslönen kunde fungera som riktmärke för högsta tecknings- och tilldelningsbelopp (AMN 1989:1, jfr också 1995:2), klargör nämnden i AMN 1998:3 att ett schablonmässigt hänsynstagande till relationen mellan tilldelningen och den enskildes lön och andra anställningsförmåner inte längre behöver eftersträvas. Fortfarande måste det dock, enligt nämnden, bedömas som väsentligt att tilldelningen hålls på en rimlig nivå. Förtroendet för aktiemarknaden kan nämligen lätt rubbas, om mycket omfattande tilldelning sker till ledande funktionärer vilka haft eller uppfattas ha haft möjlighet att själva påverka beslutet (jfr AMN 1987:11 och 1991:1). Tilldelningen bör också bedömas med beaktande av om det finns andra incitamentsprogram för berörda funktionärer.
Nämnden anser det inte vara oförenligt med god sed på aktiemarknaden att differentiera teckningsbelopp och garanterad tilldelning med hänsyn till den anställdes lön och andra anställningsvillkor eller ställning. Även inom olika kategorier av anställda bör en differentiering kunna godtagas med hänsyn till anställningstid eller andra särskilda omständigheter. (Se AMN 1989:1. Jfr också AMN 1999:17.)
Om en emission inte blir fulltecknad, bör ingen teckningsberättigad ges tilldelning till högre belopp än som i villkoren angivits som högsta teckningsbelopp för honom (AMN 1989:1). Vid emission i ett dotterbolag, vars aktier inte är föremål för någon notering, bör teckningsrätt tillkomma endast anställda i det emitterande bolaget (AMN 1989:1).
5. Styrelseledamöters deltagande
En känslig fråga är huruvida styrelseledamöter i det emitterande bolaget kan beredas möjlighet att delta i incitamentsprogram avsedda för VD och andra anställda. I principuttalandet AMN 1989:1 uppmärksammade nämnden huruvida en styrelseledamot kunde delta i en emission riktad till anställda i allmänhet eller till sådana anställda tillsammans med ledande befattningshavare. Enligt uttalandet är de uppgifter som normalt ankommer på, och fullgörs av, styrelseledamöter inte av sådan karaktär att de skäl som ligger till grund för en emission till anställda i allmänhet äger tillämpning. Särskilda skäl kan föreligga som motiverar ett sådant deltagande, men om så inte är fallet bör styrelseledamöter inte delta i andra fall än när de är anställda i bolaget eller annat företag i samma koncern.
Denna restriktiva syn på styrelseledamöters deltagande i incitamentsprogram vidhålls i principuttalandet AMN 1998:3. Nämnden hänvisar därvid till huvudsakligen två skäl. Det ena är att när en sådan emission skall bedömas av bolagsstämman, så är styrelsen normalt i egenskap av förslagsställare garant för att villkoren är rimliga och att eventuella subventioner redovisas öppet. Det andra är de jävsfrågor som kan uppkomma i sammanhanget.
I AMN 1999:20 hade nämnden att bedöma ett fall där en till styrelsen nyvald ledamot skulle ges möjlighet att delta i ett optionsprogram för anställda. Personen var inte ledamot av styrelsen då programmet utarbetades och föreslogs bolagsstämman, och hade inte heller tidigare varit ledamot av styrelsen. Redan på den grunden kunde det enligt nämndens mening inte anses strida mot god sed att han gavs möjlighet att delta i det aktuella optionsprogrammet. Nämnden gick således inte in på frågan om särskilda skäl kunde åberopas för ett deltagande.
Om det av särskilda skäl kan anses motiverat att låta styrelseledamot delta i en emission är det enligt nämnden lämpligt att stämman prövar frågan som en särskild punkt vid bolagsstämman (AMN 1989:1).
Enligt AMN 1989:1 bör även i fråga om styrelseledamöter återhållsamhet iakttas när det gäller högsta tecknings- och tilldelningsbelopp. I uttalandet sägs att tilldelningen – som i detta fall inte kan relateras till lön e.d. – normalt inte bör överstiga vad som föreslås gälla för anställda i allmänhet. Om detta är giltigt även efter det att nämnden i AMN 1998:3 frångått kravet på att tilldelning till anställda skall relateras till lön e.d. är osäkert. Det synes dock högst tveksamt om styrelseledamöter skulle kunna få större tilldelning än t.ex. verkställande ledningen.
Av ett icke offentliggjort uttalande framgår att den fortsatt restriktiva syn på styrelseledamöters deltagande i incitamentsprogram för VD och andra anställda, som kommer till uttryck i AMN 1998:3 normalt avser endast styrelseledamöter i det emitterande aktiemarknadsbolaget och alltså inte externa styrelseledamöter i dotterbolag, affärsområden e.d.
6. Information
En av de frågor som nämnden särskilt uppmärksammat när det gäller incitamentsprogram har gällt informationen till aktieägarna dels inför stämmans beslutsfattande, dels i efterhand.
6.1 Styrelsens förslag till beslut
Har styrelsen i ett bolag vars aktier noteras vid OM Stockholmsbörsen beslutat föreslå stämman en emission av fondpapper, skall bolaget enligt bestämmelser i noteringsavtalet med börsen omedelbart offentliggöra beslutet, skälen för beslutet, de huvudsakliga emissionsvillkoren samt till vem eller vilka emissionen riktas.16 Sådant offentliggörande skall ske omedelbart, dvs. i direkt anslutning till att beslutet fattats. Informationen skall lämnas för spridning till minst en etablerad nyhetsbyrå och minst tre rikstäckande dagstidningar. Den skall samtidigt också lämnas till börsen.17
Noteringsavtalet, bilaga 1, punkten 19.
Noteringsavtalet, bilaga 1, punkterna 2 och 3.
6.2 Kallelse till stämma
I ABL föreskrivs numera att kallelse till stämma generellt skall ange det huvudsakliga innehållet i varje framlagt förslag till beslut.18 Om stämman skall besluta om en emission av aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning skall kallelsen innehålla uppgift om vem som är teckningsberättigad.19 För börsbolagens del framgår av noteringsavtalet att kallelsen skall offentliggöras i samband med utfärdandet.20
I AMN 1988:10 – som gällde till anställda m.fl. riktade emissioner av konvertibla skuldebrev, men i tillämpliga delar kan antas gälla även för motsvarande emissioner av övriga nämnda instrument – ansåg Aktiemarknadsnämnden att kallelsen dessutom borde innehålla uppgift om
emissionens belopp,
omfattningen av teckningsrätten,
skuldebrevens nominella belopp, emissionskurs, räntefot och förfallodag,
konverteringstid och konverteringskurs,
ökningen av aktiekapitalet vid full konvertering, samt
utspädningseffekten på aktiekapital och röstetal.
Om olika kategorier av anställda skall ges olika teckningsrätt, bör kategoriindelningen framgå redan av kallelsen. Detta gäller även sådana anställda som inte skall ha rätt att teckna i incitamentsprogrammet, men likväl kan komma att erbjudas sådan rätt om emissionen inte fulltecknas. Om styrelseledamöter tillåts delta, bör de alltid redovisas som en särskild kategori. (Se AMN 1988:10.) Uppgifter om kategoriindelning och tilldelningsvolym bör vara så preciserade att bolagsstämman kan ta ställning till rimligheten i programmet (AMN 1999:17).
Om garantier har lämnats om viss tilldelning bör kallelsen också innehålla uppgift därom med avseende på varje tilldelningsberättigad person, något som dock inte innebär att sådana garantier måste lämnas (AMN 1999:17).
Eftersom ABL gör det fullt möjligt att offentliggöra förslaget till emissionsbeslut först en vecka före bolagsstämman, men kallelsen måste utsändas tidigare, kan vissa problem uppkomma. Aktieägarna måste därför acceptera att vissa av de uppgifter som kallelsen bör innehålla anges med vissa reservationer. Konverteringskursen kan anges t.ex. med tillägg av ”cirka” eller bestämmas i relation till noterad kurs. Att binda bolagets handlingsmöjligheter redan i och med kallelsen genom ett krav på att redan kallelsen måste innehålla preciserade uppgifter, t.ex. om konverteringskursen, vore enligt nämnden att gå alltför långt (AMN 1988:10).
Styrelsen bör i sitt förslag till emissionsvillkor redovisa underlaget för prissättningen (AMN 1989:1) och i förekommande fall upplysa om vilket eller vilka institut som utfört värderingen (AMN 1998:3).
Enligt ABL skall förslaget till beslut om nyemission – förutom att det skall hållas tillgängligt för aktieägarna under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken beslut skall fattas – också sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress. Enligt nämnden bör bolaget i kallelsen erinra om denna rätt (AMN 1988:10).
Om Leo-lagens beslutsregler skall tillämpas vid stämmans beslutsfattande är det enligt nämnden lämpligt att styrelsens förslag till beslut – från vilket bolagsstämman i detta sammanhang inte kan avvika – villkoras av att stämmans beslut biträds av aktieägare i sådan utsträckning att den angivna majoriteten uppnås. Villkoret bör anges i kallelsen till bolagsstämman (AMN 1989:1).
9 kap. 15 § andra stycket ABL. Se för vissa överlåtelsefall också 7 och 8 §§ Leo-lagen.
4 kap. 4 § och 5 kap. 3 § ABL.
Noteringsavtalet, bilaga 1, punkten 17.
6.3 Underlaget för stämmans beslutsfattande
I AMN 1987:8 skulle ett företagsförvärv delvis finansieras genom en konvertibelemission till de anställda i köparbolaget. Bolaget ansåg sig dock inte kunna offentliggöra vilket företag det tilltänkta förvärvet avsåg eller förvärvsvillkoren innan förhandlingarna om förvärvet avslutats. Denna tidpunkt beräknades infalla först efter den planerade bolagsstämman. Enligt nämnden måste aktieägarna senast då de skall besluta i emissionsfrågan ha fullständig information om alla sådana, med det tilltänkta företagsförvärvet sammanhängande, förhållanden som kan väsentligt påverka marknadens värdering av bolagets aktier eller ”bilden av bolaget”. För att god sed på aktiemarknaden skall uppfyllas måste stämman i köparbolaget hållas efter det att förvärvet har offentliggjorts eller frågan om förvärvet har förfallit. (Se också AMN 1989:4.)
6.4. Offentliggörande av stämmans beslut
Om stämman i ett börsbolag fattat beslut om emission av fondpapper eller om styrelsen beslutat föreslå stämman detta, skall bolaget enligt noteringsavtalet genast offentliggöra beslutet, skälen för emissionen, de huvudsakliga emissionsvillkoren och till vem eller vilka emissionen riktas. Samma skyldighet gäller om stämman enligt bestämmelserna i Leo-lagen godkänt emission i ett dotterbolag.21
Noteringsavtalet, bilaga 1, punkten 19.
6.5 Information i årsredovisningen
Om ett aktiemarknadsbolag genomfört en emission som omfattas av Leo-lagen skall, enligt bestämmelser i den lagen, uppgift om emissionsbeslutets innehåll och om den tilldelning av nya aktier eller skuldebrev som har skett på grundval av beslutet lämnas i förvaltningsberättelsen för det räkenskapsår under vilken beslutet har blivit registrerat.22 Har en sådan överlåtelse av aktier eller andra instrument som omfattas av Leo-lagen ägt rum skall det framgå av det överlåtande bolagets förvaltningsberättelse.23
Av AMN 1989:1 framgår att motsvarande information bör lämnas även i de fall en tillämpning av Leo-lagens beslutsregler påkallas av god sed på aktiemarknaden. Se också AMN 1990:8.
9 § Leo-lagen. Se även 5 kap. 13 och 14 §§ ÅRL(1995:1554).
10 § Leo-lagen.
7. Åtgärder för att täcka sociala avgifter m.m.
I AMN 1999:17 skulle skuldebrev med teckningsoptioner emitteras till ett helägt dotterbolag, som i sin tur skulle avskilja optionerna och under tre år successivt överlåta dem till anställda i koncernen. För att täcka bl.a. sociala avgifter avsågs dotterbolaget få rätt att behålla och på marknaden avyttra erforderligt antal optioner. Nämnden fann inte att det erbjöd några problem med hänsyn till god sed.
Syntetiska optioner
Incitamentsprogram baserade på syntetiska optioner introducerades i svenskt näringsliv under första hälften av 1990-talet. Till skillnad från tecknings- eller köpoptioner ger inte en syntetisk option innehavaren någon rätt att vid en viss framtida tidpunkt förvärva en aktie (eller något annat instrument). Optionen ger i stället innehavaren en rätt att erhålla ett kontantbelopp vars storlek beror på kursen på slutdagen för en aktie i det bolag som utfärdar optionen – optionen är i denna mening syntetisk.24
Aktiemarknadsnämnden har i uttalandet AMN 1994:6 (plenum) behandlat en rad frågor av generell karaktär rörande god sed på aktiemarknaden vid utfärdande av syntetiska optioner. Nämnden har också uttalat sig i två konkreta fall, AMN 1998:8 och 1999:1 (ej offentliggjort). Framställningen i det följande refererar till AMN 1994:6, om inte annat anges.
I andra länder används ofta beteckningen ”fantomaktie”, se t.ex. Boe, J. i Nordisk Tidsskrift for Selskabsret nr 4/99.
1. Beslutsform
Vad först gäller frågan om vilket bolagsorgan som har befogenhet att besluta om utfärdande av syntetiska optioner konstaterar nämnden att ABL:s kompetensfördelning mellan bolagsorganen innebär att styrelsen skall svara för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter och att avtal om syntetiska optioner därför faller inom styrelsens kompetens.
Leo-lagen är inte tillämplig på syntetiska optioner, och utgivandet av sådana optioner kan enligt nämnden inte uppfattas som ett kringgående av lagen. Enligt nämnden står det sålunda inte i strid med god sed på aktiemarknaden att beslut om utfärdande av syntetiska optioner fattas av styrelsen.
2. Prissättning
Villkoren i avtal om syntetiska optioner bör enligt nämnden grundas på en affärsmässig bedömning. Det innebär att det pris som optionen enligt avtalet betingar bör motsvara det värde som erhålls vid beräkning med någon allmänt vedertagen värderingsmodell, där relevanta faktorer åsatts värden som kan bedömas vara realistiska. Värderingen bör utföras av minst ett opartiskt institut. Även fortlöpande värdering av optionen bör ske på detta sätt.
I AMN 1998:8 uttalade nämnden att principen om marknadsmässighet inte hindrar att optionerna som en särskild förmån tilldelas de anställda utan ersättning, förutsatt att tilldelningens karaktär av en med bonus jämförbar förmån öppet erkänns.
3. Omfattning och tilldelning
När man utformar program för syntetiska optioner och tilldelning av sådana optioner till enskilda befattningshavare bör enligt nämnden sådan återhållsamhet iakttas att allmänhetens förtroende för näringslivet och aktiemarknaden upprätthålls.
Den totala omfattningen av programmet bör framstå som rimlig i ljuset av bolagets storlek och ekonomiska situation och baseras på en bedömning av programmets kostnadseffekter för bolaget vid olika antaganden om framtida kursutveckling. Den tilldelning som erbjuds en enskild befattningshavare bör stå i ett rimligt förhållande till dennes lön och andra ekonomiska förmåner.25
Vilka kategorier av befattningshavare som bör omfattas av programmet måste avgöras i varje enskilt fall. Det bör dock enligt nämnden inte komma i fråga att syntetiska optioner erbjuds styrelseledamöter eller aktieägare i det ”emitterande” bolaget, i annat fall än då dessa är anställda i bolaget eller annat företag inom samma koncern.
Kravet på att tilldelningen bör stå i ett rimligt förhållande till befattningshavarens lön och andra ekonomiska förmåner torde ha sin förebild i AMN 1989:1. Sedan detta krav genom AMN 1998:3 omprövats för andra incitamentsprogram än sådana som baseras på syntetiska optioner synes det sannolikt att nämnden vid en prövning i dag skulle komma till slutsatsen att kravet inte heller längre gäller vid sådana program. Se dock vad som anförs i avsnitt 2 nedan.
4. Information
Med hänsyn till att beslut om utfärdande av syntetiska optioner inte behöver fattas av bolagsstämman, är en utförlig och tidig information till aktieägarna och marknaden av stor betydelse.
Beslut att utfärda syntetiska optioner bör omedelbart offentliggöras. Bolaget bör därvid informera om vilka kategorier befattningshavare som berörs, det antal befattningshavare till vilka erbjudandet riktas, den erbjudna tilldelningens storlek, premium, lösenpris och löptid samt aktuell aktiekurs vid utfärdande av optionerna. Vidare bör bolaget upplysa om vilket eller vilka institut som utfört värderingen samt ge till känna styrelsens samlade bedömning av ifall värderingen kan anses ha skett på affärsmässig grund. När upplysning om vilka värden som åsatts relevanta faktorer inte lämnas vid offentliggörandet bör värderingsutlåtandet i vart fall hållas tillgängligt.
Information bör också årligen lämnas i bolagets årsredovisning. Då bör – förutom i föregående stycke behandlade frågor – tillämpliga delar av NBK:s rekommendation ang. ledande befattningshavares förmåner (1993) beaktas. Effekten av optionsprogrammet på årets resultat och på balansräkningen bör särredovisas i förvaltningsberättelsen eller i not till resultat- respektive balansräkningen.26
Se också Redovisningsrådets Akutgrupps uttalande (april 1995).
5. Övrigt
Med hänsyn till allmänhetens förtroende för aktiemarknaden är det enligt nämnden angeläget att aktiemarknadsbolag och ledande befattningshavare med kännedom om sådan väsentligt kurspåverkande information som ännu inte har nått marknaden, avstår från transaktioner med syntetiska optioner, innan informationen offentliggjorts.
En samlad bedömning av tilltänkta optionsprogram
I AMN 1998:3 understryker nämnden avslutningsvis att det vid planering och genomförande av incitamentsprogram är mycket väsentligt att de ansvariga organen inom bolaget gör en samlad bedömning av ett tilltänkt program. Kretsen av teckningsberättigade, villkoren, tilldelningens storlek, förekomsten av andra aktierelaterade incitamentsprogram och övriga faktorer bör sammantagna framstå som rimliga. I fall då rimligheten helt eller delvis kan ifrågasättas, kan detta, enligt vad erfarenheten visar, vara till skada för bolaget, de berörda personerna och allmänhetens förtroende för aktiemarknaden. Uttalandet 1998:3 avser incitamentsprogram i form av riktade emissioner av aktier, konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med teckningsoptioner liksom köpoptionsprogram. Incitamentsprogram baserade på syntetiska optioner omfattas inte av uttalandet, men det finns all anledning att tro att nämnden vid en prövning skulle finna att kravet på att göra en samlad bedömning gäller med samma styrka vid sådana program.
Ekon. lic. Rolf Skog är sekreterare i den statliga Aktiemarknadskommittén och föredragande i Aktiemarknadsnämnden. Han medverkade senast i Balans nr 1/2000.