I grund och botten olyckligt. Det tyckte jag tidigare också, men då – om sammanslagningen (se Balans nr 3/99). Det skulle ju då endast finnas två alternativ – att vara inne i värmen eller att stå ute i kylan. Som saker och ting nu har utvecklat sig – eller kanske hellre invecklat sig – ser jag framför mig denna situation:
FAR öppnar medlemskapet för godkända revisorer vid de större byråerna och även de medelstora, s.k. ”FAR-byråer”. Dessutom öppnas medlemskapet för de större byråernas ”specialister”. Båda de nya kategorierna kommer att tvångsanslutas, om de inte självmant går in i FAR. Medlemskapet i SRS betalas helt privat av dem som vill vara kvar.
SRS förlorar i och med detta en mycket stor del av sina nuvarande medlemmar. Kvar blir endast godkända och auktoriserade revisorer verksamma i små byråer med kanske upp till tiotalet anställda. Återstår för SRS att försöka locka över auktoriserade revisorer från FAR vid lika små byråer vilket är något helt annat än tvångsanslutning.
Ett förstärkt FAR och ett försvagat SRS kan inte vara bra för vår profession – för att inte tala om hur illa det rimmar med den ”vision” man målat upp på avskjutningsrampen för drygt ett år sedan.
Det skulle medföra en uppenbar risk (möjlighet?) för ett närmande mellan SRS och SRF/YRF. Förmodligen kommer ett ökande antal revisorer att föredra kylan och vara utanför både FAR och SRS – det kanske känns friskare.
Kan det här vara bra för revisorsprofessionen? Vart tar då ”visionens” fagra löfte om ”gemenskap ger styrka” vägen?
Som medlem i både FAR och SRS får jag signaler som visar att någon dansar vals och den andra tango – eller tvärtom! Inte att undra på att man trampar varann på tårna! För en enskild medlem går det inte att utröna orsakerna till nuvarande läge. Man känner sig maktlös och många av oss – antagligen de flesta – bryr sig inte längre.
Förutom alla dolda orsaker som man inte kommer åt som medlem tror jag att följande inslag har inverkat negativt: (utan inbördes rangordning)
Arvodering
Av tradition har SRS arvoderat insatserna i sin förening men inte FAR i sin. Självklart skall arbetet arvoderas i rimlig grad för att ledamöter från små byråer skall ha en möjlighet att delta. För de stora byråerna, som gör stora insatser i FAR, blir det ett nollsummespel.
Att inte en enda fråga ställs angående en 50-procentig höjning av årsavgiften i FAR för att säkerställa kanslichefsfunktionens pensionsvillkor talar för att ingen skulle reagera mot en avgiftshöjning för att betala för utfört arbete inom FARs olika funktioner.
”Specialister”
Eftersom det endast är de större byråernas ”specialister” som avses förstår man att det är dessa byråer som krävt att FAR skall öppna sig för ”icke-revisorer”. Jag kan förstå varför många revisorer reagerar emot detta eftersom man i de flesta revisionsbyråer inte har ”specialister” anställda. Man hade heller inte tillfrågat specialisterna själva utan förutsatte tydligen tvångsanslutning. Jag vet flera som inte vill vara med.
Kan man då inte lägga denna del i malpåse och koncentrera sig på samgåendet mellan FAR och SRS? Tids nog kan man ta upp det till förnyad prövning när väl den nya organisationen blivit funktionsduglig. Det kunde vara ett led i att öka flexibiliteten hos oss så som man kräver av andra i samhället.
Kansli
Effektivare administration var ett av ledorden i ”visionen”. Då kan man inte sopa problemet med eventuell dubblering av kanslipersonal under mattan och tro att det skall ”ordna sig”. Man måste ta även i den frågan samtidigt. Eller är det månne så att kanslicheferna är för starka för styrelserna?
Skilda världar
Låt oss en gång för alla komma överens om att det är en himmelsvid skillnad att arbeta i en stor revisionsbyrå och en liten sådan. Inför Gud och småföretagen är alla revisorer lika, för gränssnittet går inte vid revision av stora och små företag. Det går mellan stora och små revisionsbyråers sätt att fungera.
Stora företag arbetar – ju större de blir – allt intensivare med att skapa små enheter för att i möjligaste mån komma åt småföretagets fördelar eftersom skalfördelarna ofta uppvägs av väsentliga nackdelar.
Inflytande
Det verkar som om detta är den största – synliga – stötestenen.
Likaväl som man tänker sig en ”specialistsektion” borde man pröva en ”småbyråsektion”. En sektion för ledamöter som arbetar i mindre, enskilda byråer – kanske upp till 15 anställda – gränsen får man utreda. Den skall ha sin egen ekonomi och sin egen styrelse. En fullfjädrad organisation inom den nya stora revisorsorganisationen. Den skall ägna sig åt de små byråernas specifika problem, helt egenmäktigt. Här kan man också ta tillvara SRS styrka med livaktig lokalverksamhet.
Då skulle man kanske komma runt tankarna om kvotering i olika avseenden för de små byråerna. Gud förbjude att vi kommer in i något som ens liknar debaclet med Telia/Telenor-såpan!
Om detta skulle fallera på grund av att ledamöterna från de små byråerna inte visar tillräckligt intresse så måste vi kunna stänga sektionen. Men det borde vara värt ett försök – det kan vara ännu ett led i att öka flexibiliteten hos oss.
Värdering av tillskott
Det får inte vara ett hinder. Det vore underligt om man inte kunde komma överens om en värdering och hur eventuella skillnader skall kunna utjämnas.
För mig ser det orimligt ut att man lämnar avskjutningsrampen utan att ge fyr. Resultatet kan bara bli splittring och därmed försvagning av revisorsprofessionen. Vi behöver tydligen någon som kommer in och ”ställer kyrkan mitt i byn”.
Auktor revisor Per Strandin är verksam vid egen byrå i Stockholm samt ledamot av såväl FAR som SRS.