I ”Balans” nr 12/1998 har länsassessorn i Stockholms län, Bo Lampa skrivit en artikel ”Revision av stiftelser – något om revisorernas roll enligt stiftelselagen”. I inledningen har Lampa sagt att tillsynsmyndigheten valt att avvakta med ingripanden när stiftelsens årsredovisning för 1996 och 1997 inte upprättats helt enligt stiftelselagen. Men fr.o.m. 1998 års redovisning utgår man ifrån att reglerna följs – underförstått att om så ej sker, tillsynsmyndigheten kommer att påtala saken. Stiftelsernas revisorer anmodas därför att göra sina uppdragsgivare uppmärksamma på att hittillsvarande hantering inte kommer att godtagas.
Mot denna kategoriska inställning hos Lampa kan emellertid allvarliga invändningar framställas.
Vad Lampa till en början anför om innehållet i förutvarande och i nu gällande lagstiftning, om årsredovisningar i stort och om styrelsens och revisorernas ansvar är emellertid inte kontroversiellt. Men i frågan om redovisningen av stiftelsens kapital i avkastningsstiftelser kan Lampas synpunkter starkt ifrågasättas. Särskilt när det gäller behandling av realisationsvinster är Lampas uppfattning icke godtagbar. Han påstår sålunda att realisationsvinster i princip inte är att jämställa med löpande avkastning. Därför kan dessa inte tas i anspråk för uppfyllande av stiftelsens ändamål, om detta inte uttryckligen tillåtes i stiftelseförordnandet. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar Lampa bl.a. ett uttalande av Bokföringsnämnden (BFN nr 95:3) om hur redovisningen i avkastningsstiftelser bör utformas. I dessa anvisningar säges emellertid att det redovisade resultatet bör avse hela resultatet av förmögenhetsförvaltningen, dvs. inklusive realisationsresultatet. Vidare uttalas att i resultaträkningen inte bör förekomma någon avsättning till kapitalet, vilket gäller oavsett om stiftelsen får lämna anslag enbart ur löpande avkastning eller ur såväl löpande avkastning som realisationsresultat. Beträffande tolkning av stiftelseförordnanden hänvisar Bokföringsnämnden till prop. 1993–94 sid. 117 f.
Dessa uttalanden av nämnden kan ingalunda utgöra stöd för Lampas uppfattning att realisationsvinster inte är att jämställa med löpande avkastning. Nämnden säger ju uttryckligen att det i resultaträkningen redovisade årsresultatet skall omfatta även realisationsvinster. Här förtjänar påpekas att Bokföringsnämndens anvisningar och rekommendationer självfallet inte avser rättsfrågor såsom tolkning och tillämpning av stiftelseförordnanden utan bokföringstekniska frågor och hur årsredovisningen för avkastningsstiftelser skall utformas.
Lampa grundar emellertid sin uppfattning om behandlingen av realisationsvinster främst på uttalanden i förarbetena till lagen om tillsyn av stiftelser. I lagrådsremissen har sagts att man med avkastning bör förstå sådan avkastning, som är direkt knuten till den av stiftelsen innehavda förmögenheten, dvs. löpande avkastning i form av ränta och utdelning. Lagrådet har mot detta uttalat att det många gånger framstår som konstlat och från ekonomisk synpunkt som omotiverat att göra åtskillnad mellan löpande avkastning och avkastning i form av värdestegring. Lagrådets uppfattning väger enligt min mening mycket tyngre än vad lagens förarbeten i övrigt gör. I dessa (sid. 525) uttalas även att det skulle vara naturligt att tillskriva upphovsmannen till en stiftelse den meningen att begreppet löpande avkastning överensstämmer med den förhärskande uppfattningen i civilrättsligt sammanhang. Till stöd för detta åberopas ett antal uttalanden i lagtext, doktrin och praxis. Dessa ger dock knappast stöd för uppfattningen att realisationsvinster civilrättsligt ej kan jämställas med löpande avkastning. Snarast är det nog så att den fortsatta utvecklingen på värdepappersmarknaden har förstärkt den av lagrådet uttalade synpunkten att det framstår som konstlat och ekonomiskt omotiverat att skilja på löpande avkastning och realisationsvinster.
Finns inte någon princip
I motsats till Lampa hävdar jag alltså att det alls inte finns någon princip att betrakta realisationsvinster som annat än avkastning. Med stöd av lagrådets uppfattning står det i stället klart att även realisationsvinster får användas till förverkligande av stiftelsens ändamål.
Rent språkligt kan realisationsvinst näppeligen betraktas som stiftelsens kapital så länge inte sådan vinst genom en formell bokföringstransaktion överförts till eget kapital i stiftelsen. Intill dess är den inget annat än avkastning på stiftelsens förmögenhetstillgångar. Det är styrelsens sak att bestämma om realisationsvinster skall kapitaliseras eller användas för förverkligande av stiftelsens ändamål. Styrelsen är vid beslutsfattandet självfallet bunden av föreskrifter i stiftelseförordnandet (stadgarna) vars tolkning och tillämpning i sista hand påverkas av stiftarens – donatorns vilja. De flesta stiftelsers stadgar föreskriver att avkastningen skall användas till utdelning av anslag enligt stiftelsens ändamål. I regel sägs ingenting om kapitalets användning och detta måste självfallet tolkas så att kapitalet icke får tagas i anspråk för utdelning. Undantagsvis kan stiftaren emellertid ha bestämt i stadgarna att även kapitalet helt eller delvis får utnyttjas till förverkligande av ändamålet. Stiftaren har kanske menat att stiftelsen inte skall leva i evärderlig tid utan på sikt försvinna.
Det torde vara ytterst ovanligt att i stadgarna nämns något särskilt om realisationsvinster utan föreskrives endast att avkastningen skall utdelas. Hur stiftaren har ställt sig till frågan om realisationsvinster skall jämställas med löpande avkastning eller ej, kan naturligtvis vara svårt att svara på. De flesta stiftare gör enligt min erfarenhet inte någon skillnad mellan olika sorters avkastning på kapitalet. Med all sannolikhet delar stiftarna den enligt lagrådet uttalade uppfattningen om det omotiverade i att undantaga realisationsvinster från vanlig kapitalavkastning. Det väsentliga för stiftaren vid bildande av en stiftelse av detta slag är självfallet ändamålet, dvs. att anslag i största möjliga utsträckning skall utdelas till destinatärkretsen. Behovet av att samla kapital på hög på bekostnad av utdelning av anslag är inte särskilt påtagligt för stiftaren. För detta talar också en vanlig regel i stadgarna att endast 10 à 15 % av den totala avkastningen skall fonderas. Att fondera realisationsvinster i sin helhet skulle enligt min uppfattning för stiftaren te sig som en onödig snålhet mot destinatärerna. Därvid inte sagt att hela realisationsvinsten alltid skall utdelas; styrelsen skall naturligtvis alltid se på vad som är ekonomiskt bäst för stiftelsen och destinatärerna samt naturligtvis också överensstämmande med stiftarens intentioner. En gyllene medelväg kan vara att dela ut 50 % av reavinsten i anslag och lägga 50 % till kapitalet.
Ser saker annorlunda
Bo Lampas och länsstyrelsens uppfattning att reavinster i utdelningshänseende inte får jämställas med löpande avkastning tycks inte omfattas av andra statliga myndigheter. Från regeringshåll har på senare tid hävdats att reavinster borde inräknas i underlaget för vad stiftelsen måste utdela i anslag för att inte förlora sin skattefrihet. Här jämställs alltså reavinsterna med löpande avkastning. Delas inte ut minst 80 % av den totala avkastningen kan påföljden bli förödande inte bara så att skattefriheten upphör utan även genom att konsolideringen försämras. De fiskala myndigheterna ser alltså saken på ett annat sätt än vad Lampa gör.
Också försäkringsbolagen har en annan syn än Lampa när det gäller utdelning av realisationsvinster. Här har man till och med gått ett steg längre och använt även orealiserad värdestegring på kapitalet som underlag för återbäring till försäkringstagarna. I fråga om ömsesidiga försäkringsbolag anses försäkringstagarna som ägare. Återbäring på försäkringarna är självfallet en form av vinstutdelning även om denna inte utbetalas kontant utan lägges till försäkringskapitalet och får lyftas vid försäkringsfall eller återköp. Naturligtvis kan kritik riktas mot att orealiserad vinst får utgöra grund för återbäring. Såvitt jag vet har dock aldrig ifrågasatts att realiserade vinster får ingå i återbäringen.
I detta sammanhang skall också en rent ekonomisk fråga upptagas. Något som Lampa sannolikt inte reflekterat över är att hans inställning till stiftelsernas realisationsvinster skulle få ytterligt negativa konsekvenser för dessas verksamhet. Utan tillgång till statistik vågar jag hävda att nu utgående anslag från stiftelser kommer att reduceras till hälften. För t.ex. den medicinska forskningen innebär detta en allvarlig försämring. På den sociala sidan drabbar nedgången i anslag ett stort antal sjuka, handikappade och behövande människor. Detta kan inte vara förenligt med samhällets behov och önskemål.
Som en sammanfattning av vad som anförts uttalas att det inte finns någon som helst orsak för tillsynsmyndigheten att ingripa om en stiftelsestyrelse delar ut anslag genom att taga i anspråk realisationsvinster, helt eller delvis. Den omsorg om bevarande av stiftelsens kapital, som tillsynsmyndigheten har att iakttaga kan möjligen leda till krav på att åtminstone viss del av realisationsvinsten fonderas – särskilt i inflationstider. Men därtill fordras nog att uttryckliga föreskrifter intages i tillsynslagen. Skulle tillsynsmyndigheten gå på Lampas linje, får man räkna med att beslut i frågan kommer att prövas inför domstol.
Robert Nydahl
Advokat, Styrelseordförande i 7 st avkastningsstiftelser (fromma stiftelser)