Att kreditförsäkring hos försäkringsbolaget Pensionsgaranti (FPG) (ingen annan i Sverige kreditförsäkrar pensioner) innebär ett fullödigt säkerställande av de försäkrade pensionerna är oomtvistbart.
Förutom mycket god egen konsolidering har bolaget resurser i form av återförsäkringar och extra utdebiteringsrätt hos försäkringstagarna (arbetsgivarna), resurser som under FPG:s snart 40-åriga existens aldrig behövt tas i anspråk. Och som FPG:s VD Peter Lindblad skriver i Balans nr 3/1999, täcker kreditförsäkringen de försäkrade utfästelserna oavsett hur pensionsskulden beräknats, varjämte det ur den pensionsberättigades synpunkt är likgiltigt om pensionsåtagandet överhuvudtaget tagits upp i arbetsgivarens balansräkning.
Tar väl lätt på frågan
Peter Lindblad gör uttalandet för att beskriva kreditförsäkringens funktion och menar inte att företag inte skulle behöva skuldföra sina pensionsåtaganden, men andra uttalanden i artikeln visar ändå att han tar väl lätt på frågan om hur pensionsskulden skall beräknas.
Sant är à priori att ett förmånsbestämt pensionslöfte ger samma slutgiltiga pensionskostnad för arbetsgivaren oavsett efter vilka ränte-, omkostnads- och livslängdsantaganden som görs (jag bortser från ränta på olika stor skattekredit), men det är bara sant om företaget inte löser in pensionsskulden genom att köpa pensionsförsäkring, vilket kan ske frivilligt men också tvingas fram p.g.a. uppsägning från FPG:s sida vid försämrad kreditvärdighet hos företaget. Vid inlösen blir det pensionsförsäkringsbolagets antaganden som bestämmer priset.
Antagandena med vilka ett företags pensionsskuld beräknas är viktiga för att åstadkomma en tillfredsställande kostnadsperiodisering över tiden, men de måste också säkerställa att inlösen kan ske i pensionsförsäkring utan att det uppkommer någon negativ resultateffekt i företaget. Att t.ex. räkna med en högre kalkylränta, vilket ger en lågt beräknad skuld, riskerar att leda till för höga aktieutdelningar, högre redovisad soliditet än den verkliga, övervärderade företag med förlust för sent inkommande aktieägare och risk att även FPG förlorar mer pengar än nödvändigt om företaget går överstyr. Och att ett företags skulder (samt ansvarsförbindelser, min anm.) inte skulle behöva tas upp till likvidationsvärden, vilket Peter Lindblad skriver, är väl ändå inte förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild?
Finansinspektionens beslut i december 1998 att försäkringsbolagen från våren 1999 får tillämpa en grundränta på högst 3 procent, medan – enligt samma beslut – grundräntan vid beräkning av företags pensionsskulder skall vara 3,75 procent på pensioner utan garanterad värdesäkring (SPP-index e.d. räknas inte som garanterad värdesäkring), medför att inlösen av andra pensionsskulder än PRI-pensioner inte kommer att kunna ske utan negativa effekter.
Även om jag med tanke på försäkringsbolagens fördelning av kapitalet på olika tillgångsslag ifrågasätter om det verkligen var nödvändigt att slaviskt följa EUs grundräntedirektiv – detta sagt trots att jag är EU-anhängare – anser jag det ändå vara än mera beklagligt att finansinspektionen nu satt grundräntan för beräkning av företags pensionsskulder på en nivå som omöjliggör inlösen utan negativa resultateffekter.
En annan situation
Vad gäller PRI-skulder, dvs. ITP-planens ålderspension inom FPG/PRI-systemet strikt och ingenting annat (anm.: FPG kan kreditförsäkra även åtaganden utanför PRI), är situationen delvis en annan. Jag kan i och för sig inte hålla med Peter Lindblad och företrädare för PRI (Pensionsregistreringsinstitutet), som i andra sammanhang gjort motsvarande uttalande, att de föreskrifter för beräkning av pensionsskuld som finansinspektionen meddelat bara skulle gälla åtaganden utanför allmän pensionsplan.
Dock, om de poster i form av medel för pensionstillägg och särskilda värdesäkringsmedel – vilka även de återförs om en pensionsskuld löses in – är så stora att de tillsammans med det redovisade kapitalvärdet av åtagandena säkerställer att inlösen kan ske i försäkringsbolaget SPP utan negativ resultateffekt, även nu efter det att finansinspektionen tvingat SPP att höja sina premier, bör det knappast störa någon om PRI inte ändrar sina beräkningsantaganden. PRI är nämligen ett slutet system som – åtminstone än så länge – inte tillåter inlösen någon annanstans än hos försäkringsbolaget SPP.
Jag kan av Peter Lindblads slutsatser dock inte klart utläsa om de totala PRI-reserveringarna är tillräckliga för att säkerställa en inlösen utan merkostnad.
Det vore önskvärt med ett klarläggande, för om inlösen utan belastning inte kan ske måste, menar jag, även PRI ändra sina antaganden. I sammanhanget bör det också påpekas att PRI arbetar med en felaktig periodisering i det att pensionsökning p.g.a. inflation, som SPP årligen beslutar om i december, inte slår igenom hos PRI förrän i januari, varför pensionsskulden, exklusive medel för pensionstillägg, regelmässigt är undervärderad i decemberbokslut.
Om inflationen skulle öka kan det därför, så länge PRI inte ändrar sin periodiseringsteknik, också vara vanskligt att räkna medel för pensionstillägg som en säkerhetsmarginal.
Anders Palm
Pensionskonsult, Skandikon, Malmö