Kommissionen har nyligen reviderat sin granskning av skillnader mellan IAS och direktiven. Slutsatsen är positiv. Medan det 1996, när den förra undersökningen gjordes, fanns två allvarliga skillnader anser Kommissionen att det numera bara finns en. Det man tänker på är det fall när ett dotterbolag bedriver en verksamhet som avviker så kraftigt från koncernen i övrigt att en konsolidering leder till en missvisande redovisning. Enligt direktiven skall dottern i ett sådant fall redovisas i enlighet med kapitalandelsmetoden vilket står i strid med IAS 22. Den andra väsentliga avvikelsen gäller negativ goodwill. Där har emellertid IASC modifierat sin rekommendation så att någon konflikt inte längre föreligger.
Frågan om överensstämmelsen mellan IAS och direktiven har också undersökts av FEE. I en skrift som nyligen publicerats har FEE gjort en betydligt mer noggrann genomgång av samtliga IAS, till och med IAS 39. I den genomgången redovisas såväl olika medlemsländers uppfattning om problem med överensstämmelsen som FEE:s egen bedömning. När det gäller allvarliga konflikter kommer FEE till samma resultat som Kommissionen men med ett mindre tillägg som gäller redovisningen av omvända förvärv.
Omvända förvärv uppfattas allmänt som något ganska udda och därför av litet praktiskt intresse. I Sverige har dock problemet uppmärksammats vid flera tillfällen, nu senast i samband med Skandigen. Frågan är också aktuell i Redovisningsrådet i samband med revideringen av RR 1:96 om koncernredovisning. Det som skapar en osäkerhet är att Kommissionen enligt uppgift kommit till slutsatsen att en redovisning av omvända förvärv i enlighet med IAS 22 inte står i konflikt med direktiven. Hur man kommit till den ståndpunkten framgår emellertid inte. När nu FEE gör sin genomgång har de uppenbarligen dragit slutsatsen att omvända förvärv inte går att passa in i direktiven.
Vilken uppfattning som är den rätta har också viss betydelse för den svenska ÅRL. Det är nämligen svårt att tro att en redovisning av omvända förvärv enligt IAS 22 skulle vara förenlig med skrivningen i ÅRL. ÅRL:s beskrivning av hur förvärvsmetoden skall tillämpas är nämligen väsentligt mer detaljerad än direktivets skrivning. Kommer man emellertid fram till att Kommissionen har rätt i sin tolkning så innebär det att Sverige implementerat det 7:e direktivet på ett felaktigt sätt.
I FEE:s skrift behandlas också IAS 19 dvs. den rekommendation som bland annat behandlar redovisning av pensioner. Frågan om IAS 19 är förenlig med direktiven har inte slutgiltigt behandlats av Kommissionen. Kommissionens preliminära uppfattning är dock att det finns en konflikt till följd av att IAS 19 tillåter företag att skjuta på redovisningen av skuldökningar över en ganska lång period. En snäv tolkning av det 4:e direktivet är att en sådan förskjutning inte är förenlig med kravet att alla skulder måste beaktas.
Det här är en mycket viktig fråga eftersom det rör sig om mycket stora belopp. Det är därför intressant att konstatera att FEE:s uppfattning inte sammanfaller med Kommissionens. FEE pekar på att det 4:e direktivet tillåter företag att inte redovisa pensionsskulder fullt ut. En liknande bestämmelse finns för övrigt införd i ÅRL där det sägs att pensionsskulder får redovisas inom linjen. Om en sådan möjlighet finns anser FEE att det är orimligt att hävda att det inte skulle gå att tillämpa reglerna i IAS 19 om fördelning av vissa skuldökningar.
Sammanfattningsvis är FEE:s bok ett välkommet bidrag i diskussionen om möjligheterna att upprätta en redovisning i enlighet med IAS utan att avvika från direktiven. Skriften ”Comparison of the EC Accounting Directives and IASs” kostar 30 EURO och kan beställas från FEE.
Rolf Rundfelt