Kommissionen har också gjort en preliminär granskning av några av de senaste IAS, nämligen IAS 19 (revised 1998) samt IAS 35–38.
IAS 19 behandlar redovisning av bland annat pensioner. Ett företags pensionsskuld påverkas av flera faktorer. Exempel är diskonteringsräntan, livslängd, avkastning på avsatta medel m.m. För att undvika att förändringar i antaganden om dessa faktorer får ett stort genomslag på enstaka års resultat ger rekommendationen företag en möjlighet att fördela effekten av ändrade antaganden över flera år.
Enligt Kommissionens uppfattning är en sådan fördelning inte förenlig med direktiven. En av punkterna föreskriver att företag är skyldiga att göra avsättningar för alla förutsebara förpliktelser. Om en skuld ökat i storlek skulle det alltså inte vara tillåtet att fördela skuldökningen över flera år.
Kommissionens ställningstagande kan få stora konsekvenser. När IAS 19 antogs var det ett krav från nästan alla företag som skickade in kommentarer att få göra en sådan fördelning som nu finns inskriven i rekommendationen. Skulle Kommissionen ha rätt kan man alltså föreställa sig att det ger upphov till starka negativa reaktioner. Det gäller inte minst i Sverige. Redovisningsrådet står i begrepp att publicera ett nytt utkast i vilket man tagit in det förslag om fördelning som finns i IAS 19. Risken är alltså att det måste dras tillbaka.
Kommissionens kritik mot IAS 19 behöver inte leda till att det uppkommer en konflikt mellan IAS och direktiven. IAS 19 innehåller nämligen en möjlighet för företag att avstå från fördelningen och att redovisa skulden till sitt verkliga värde vid varje bokslut. Det är dock en lösning som sannolikt kommer att medföra stora fluktuationer i det redovisade resultatet och framstår därför som något av en Döbelnsmedicin.
IAS 35 behandlar redovisning av verksamheter under avveckling. Om ett företag avvecklar en verksamhet föreslås att resultaträkningen skall delas upp så att företaget skiljer mellan kvarvarande och avvecklade verksamheter. Tydligast görs detta om man först redovisar intäkter och kostnader hänförliga till de kvarvarande verksamheterna och därefter redovisar intäkter och kostnader hänförliga till avvecklade verksamheter. Kommissionen har dock anfört att en sådan redovisning strider mot kravet att posterna i resultaträkningen måste ställas upp i en viss ordning och att förslaget i IAS 35 bryter mot den ordningsföljden. Möjligen tar dock Kommissionen reson och tillstyrker förslaget.
IAS 36 behandlar nedskrivningar. Enligt IAS 36 skall en nedskrivning göras omedelbart när ett företag konstaterat att verkligt värde för en tillgång är lägre än redovisat värde. Ytligt sett skiljer sig det kravet kraftigt från kraven i direktiven (och i ÅRL) enligt vilken en nedskrivning bara skall göras om värdenedgången anses vara varaktig. Trots det är det Kommissionens uppfattning att det inte finns något hinder för europeiska företag att tillämpa IAS 36 fullt ut.
IAS 37 som behandlar Avsättningar är ett större problem. IAS 37 ställer nämligen upp mycket stränga krav för att ett företag skall få redovisa en avsättning, exempelvis för framtida omstruktureringsutgifter. Det räcker inte att styrelsen fattat ett beslut om att genomföra vissa omstruktureringar nästa år; beslutet måste också offentliggöras för att en avsättning skall få redovisas.
Kommissionen menar att detta strider mot kravet i direktiven om att företag alltid skall sätta av för framtida förpliktelser på liknande sätt som fallet är för IAS 19. Kommissionen anser alltså att företag skall redovisa avsättningar i fler fall än vad IASC anvisat.
När det gäller IAS 38 slutligen, dvs. den rekommendation som behandlar redovisning av immateriella tillgångar, ser inte Kommissionen några problem.